When the world is depressing go try funny dressing

2013-04-11 @ 18:21:00
Jag har aldrig varit något större secondhand fan. Det känns som om alla andra jämt går och hittar orginella vintage juveler på myrorna.När jag själv försöker mig på att seconhandshoppa så hittar jag bara gammla svettiga kabelstickade mossgröna polotröjor i storlek 44.
 
Men så finns undantaget Beyond Retro. Jag älskar att vara där inne och kolla på allt fint, och som min kompis Josefine tipsade mig om är deras partyavdelning som en godisaffär! Här finns allt. Klänningar från 20,30,40,50,60,70 och 80 talet i alla färger och former. De finns klänningar i sammet, i spets, med paljetter, med glitter, med enorma tyllkjolar eller spännande knappar. Jag kan lova er, det finns inget bättre att göra än att gå dit och prova klänningar om ni känner er deprimerade. Själv gillar jag att prova både de gräsligaste och de finaste klänningarna jag kan hitta.
 
 
 
 
 
För att härma min stora idol Holyday Golightly "It calms me down right away, the quietness and the proud look of it; nothing very bad could happen to you there, not with those beautiful dresses"


En arena är inte stället vi ska anpassa oss efter

2013-04-08 @ 08:18:00
Igår var det dags för premiären av A.I.K på friends. Vi beslutade oss för att hälsa spelarbussen välkomna och stod utanför Råsunda i solen, sjöng och drack öl. Känslorna av vår och lycka som jag alltid får vid dessa tillfällen svämmade över mig.
 
 
Stämningen var på topp, allt var precis som vanligt, men så vrider jag på huvet en aning och får en klump i magen. Alldeles bakom mig står ett ödesdigert och tomt skelett. Det bränner min rygg anklagande med sina blickar och jag tvingar mig själv att vända mig om och se. Den läktare och borg som varit vårt hem liknar en ruin.
 
Jag visste mycket väl hur illa det skulle se ut för när jag slaggade hos en polare i solna för några veckor sedan tog jag en promenad till vad som fanns kvar av Norra Stå innan jobbet. Jag har förgäves  försökt smälta vad de gjort med min läktare sedan dess.
Så tågade vi tillsammans skeptiska mot "friends" Arena. Själva arenan i sig är det väl i ärlighetens namn inget större fel på. Det kan vara svårt att förklara för en utomstående varför den aldrig kommer kunna ersätta en betongklump som luktar kiss, öl och rök men jag kan försöka.
 
Jag minns det så väl första gången jag besökte råsunda. 
 
Gula och röda löv klibbar fast mot marken. Det doftar av våt asfalt. Luften är så där klar som den bara kan vara efter ett höstregn. Den råa kylan letar sig ända in i märgen och andedräkten avtecknar sig som ett spöke mot den klara luften.
Plötsligt hörs en sång. Osynkroniserat framförd av tusentals människor letar den sig uppför väggarna, stiger över tornen, rinner över kanten och når öronen som ett mäktigt och storslaget eko. Som en borg står arenan där och sträcker sig mot himlen i all sin prakt. Den väcker en brinnande längtan att få befinna sig på andra sidan väggen tillsammans med dom andra. De som sjunger.

Innanför Råsundas väggar förändras allt. Ljudet är inte längre ett eko utan det kommer från alla håll och kanter, fångar upp och sveper in. Här inne luktar det av rök, varmkorv, öl och någonting mer som inte går att sätta fingret på. Folk trängs och knuffas i ryttargången på väg mot sina platser. Tusentals människor i olika åldrar med olika bakgrund, kön och etnicitet. Det är nästan någonting religiöst över det. Alla är vi här i samma syfte, med samma dröm och med samma önskan. Tillsammans blir vi någonting större, en gemensam levande organism. Adrenalinet pumpar i ådrorna, ögonen lyser och munnarna rör sig oavbrutet.  En ensam solstrimma tränger sig igenom den gråa himlen. Den lyser välkomnande i ansiktena då domaren blåser till avspark. 

Spelet drar igång på allvar, bollen befinner sig innanför straffområdet och målvakten slänger sig ner för att rädda. Alla håller andan, balanserar på en nålspets. I likhet med en överfylld ballong inne i ett taggsnår så bara väntar spänningen på att explodera.  Den når sin topp just innan den svartvita lilla bollen passerar den vita mållinjen, bara centimeter ifrån målvaktens utsträckta fingrar. Vrålet som följer är öronbedövande, sköljer över läktaren gång på gång som en våg. Lysande eldar tänds på ett ögonblick, det regnar konfetti och killen till höger slänger iväg änden av en toarulle. I slowmotion vecklar den ut sig över publiken och dansar nedför huvudena på människorna nedanför. Alla hoppar, kramas, kastar sig huller om buller i vild frisläppt glädje.

All irritation, ilska, nedstämdhet eller rädsla som fanns förut är som bortblåst efter matchen. Kvar blir bara ett lugn. Den kvällen vann A.I.K. över Djurgården med 2-0. Jag var tretton år och fast för livet.

Idag, mer än 10 år senare, på friends arena så är vi dubbelt så många Gnagare i publiken än den där höskvällen mot djurgården. Men från arenan hörs ingen sång. Alla läktare är fullsatta med det är spöklikt tyst. Jag ser hur nya Norra hoppar upp och ner då matchen drar igång, men bara ett kvävt eko når mina öron.Trotts att vi sitter på "Östra" på friends är det fullt av barnfamiljer med ungar i 3-6års ålder överallt och vid invigningstalet till den nya arenan uppmanas vi att "vårda språket". "FUCK YOU" tänkte jag. En fotbollsarena är inte stället för vårdat språk. Vill folk ha ett mysigt familjeevanemang med vårdat språk kan de gå och se Karlsson på taket. Jag gör inget annat dagarna i ända än att anpassa mig. Jobbar man på kontor är det inte lämpligt att dyka upp i annat än propra kläder, det är inte lämpligt att skrika "helvettes jävla kuk" när datorn hänger sig eller att ta ett glas vin för mycket på personalfesten. När jag går på fotboll gör jag dock precis som jag vill. I 90 minuter lever jag fullkommligt i nuet och allt som existerar är 22 spelare, en domare, två mål och en rund boll. Ingen reagerar över att jag skriker, svär, hoppar och vrålar för de gör alla likadant. När jag går på fotboll vill jag inte behöva ta hänsyn eller anpassa mig.
 
 
 
 
En liten ljusglimt var åtminstone att jag upptäckte Pascal Simpson sittandes till höger om mig!
 
 


Kasta en sten

2013-04-07 @ 09:10:47
Jag hade inte varit på någon av Essinge öarna innan jag och min sambo började leta lägenhet. Ett första besök på Lilla Essingen i vintras var dock allt som behövdes för att jag och Marcus visste att vi ville bo där. 
 
Igår låg vi i lä med bara T-shirt på min picknickfilt i solen vid strandkanten. Vi åt kakor, tittade på änderna i vattnet och kastade sten i mälaren. Jag finner en nästan magisk tillfredsställelse i sysselsättningen "slänga sten i vatten". Stora stenar plumsar rejält och försvinner, mest spännande är det förstås om stenarna är så stora att man måste vara två som hivar i dem. Mindre stenar kan man kasta långt långt ut i vattnet och platta stenar kan man kasta macka med. Jag kan lätt tillbringa hur många timmar som helst sittandes vid strandkanter och planlöst kasta stenar i vattnet.  
 


Ett nytt försök

2013-04-07 @ 08:30:33
Jaha, då var det över ett år sedan jag skrev någonting här men jag har bestämt mig för att ge mitt bloggande ett sista försök. Stay tuned!


Skillnaden mellan lonley och alone

2012-06-04 @ 11:14:57
Ensamhet är något jag tycker är väldigt intressant. Jag känner människor som inte klarar av att vara med sig själva ens i några timmar. Jag känner också människor som inte tycker om att umgås med andra mer än någon gång i veckan. Vissa personer är sociala kameleonter, dessa funkar med alla människor och smälter in i alla sammanhang. Andra personer sticker ut från mängden och sammanhangen där de passar in är begränsade. Jag och Marcus kom fram till igår att det är det svenska språket som komplicerar innebörden av ordet ensamhet. I engelskan finns det en distinkt skillnad mellan "lonley" och "alone" som är uttryck för två skillda tillstånd. I svenskan säger vi bara "ensam" oavsett vilken typ av ensamhet vi menar.

Personligen älskar jag att vara alone. Att få bestämma själv. Vill jag lägga mig i badkaret, äta stora gelehjärtan och streama en fotbollsmatch på datorn så gör jag det. Om jag är med någon vill denne kanske inte alls ha gelehjärtan utan ostbågar, vill inte alls se fotboll utan Big Brother och vill definitivt inte bada. Och så måste jag anpassa mig - till en sämre myskväll än den jag själv skulle valt. Att vara bara med sig själv tycker jag är jätteskönt. Nackdelen med alone är att det man upplever själv inte är lika starkt som om man får dela det med någon. Ett skämt är inte lika kul om bara jag skrattar, soldnedgången inte lika vacker om bara jag ser den, räven inte lika cool om bara jag hör den skrika.

Å andra sidan hatar jag att vara lonley. Dvs den formen av ensamhet man kan uppleva även fast man är tillsammans med många i en stor grupp. Jag har aldrig kännt mig så ensam som när Marcus var i Kina. Jag hängde då med ett gäng tjejer i skolan som var väldigt olika mig. De var alla jättetrevliga och snälla men trotts att jag lunchade med dem och satt bredvid dem i klassrummet var jag altid ensam. Dom var ett sammansvetsat pussel och jag kom med en ny bit som var taggig och svår. Hur jag än vände och vred på mig själv passade min bit inte någonstans. De diskuterade ofta Desperat Houswives, en serie jag aldrig följt. Jag kunde inte tillägga eller bidra någonting till konversationen. I ett fåfängt försök att passa in bättre gick jag således hem en dag och såg ett avsnitt. En halvtimmes tortyr - kanske bland det värsta skräp som tillverkats. Så mycket dramatik och orealistiska scenarion. Orealistiska utan att någon blir sprängd i småbitar, uppstrålad i ett rymdskepp eller har några superkrafter (dvs, någonting som kan bidra till att göra dramatiken intressant). När jag inte klarade av att delta i deras samtal försökte jag istället styra in samtalet på sådant jag fann intresant. "Såg ni Giggs mål igår?" "Hörde ni att Led Zeppelin funderar på en reunion?" "Visste ni att sköldpaddor kan andas genom rumpan?" De tittade alla konfunderade på mig, ibland kunde någon svara något i stil med "Vad är giggs" "Är Led ett lag?" osv men oftast gjorde mina inhopp dem bara osäkra och de såg på mig under tystnad innan de fortsatte att diskutera DH. Jag tyckte att dom var snälla men lite dumma i huvudet och dom tyckte förmodligen samma sak om mig.

Det är på grund av rätt ensamhet jag tycker om att vara med Marcus så mycket. Med honom är jag alltid alone men aldrig lonley.Han försöker aldrig begränsa mig, kontrollera mig, hålla fast mig eller styra mig. Nästan alltid vill vi samma sak och tycker likadant. Jag får alltid bestämma över mig själv. Ändå kan jag dela intrycken med någon. Han ser vad jag ser. Ibland säger någon något på en fest och vi söker genast varandras blick. Vi är de enda i rummet som förstår det roliga, det felaktiga, det korkade, det sorgliga osv med det som sägs. Vi behöver inte prata, inte le eller göra miner. Det räcker med att vi båda tittar på varandra i just det ögonblicket för att veta att vi inte är ensamma. Vi vet att den andra också vet.


Zombie raccoon

2012-05-31 @ 14:45:35
Ibland undrar jag hur jag tänker efter några glas vin. Jag har varit tillsammans med min pojkvänn Marcus i lite över ett år. Tiden då jag smög upp en timme innan honnom, försiktigt duttade på lite rouge och läppglans och sedan smög tillbaka ner i sängen så att jag kunde låtsas vakna och se ut som en äkta hollywoodstjärna är sedan länge förbi. Tiden då jag går och lägger mig med makeupp och inbillar mig att jag fortfarande ska vara snygg på morgonen dock, den återkommer såfort jag intar lite alkohol....

Igårkväll hängde jag med bästaste Em! Vi drack lite mousserande hemma hos mig innan vi cyklade ner till älven och åt en varsig hamburgare på Båten följt av några fler glas vin. Vi hade en mycket trevlig kväll och när jag runt tolvsnåret cyklade ham kännde jag mig behagligt salongsberusad. Min pojkvän låg och sov hemma i min säng och jag kände mig fantastiskt snygg. Så snygg att de vore en mycket dum ide att tvätta bort sminket utifall att han skulle vakna och se mig.

Dessverre noterade pojkvännen aldrig min fantastiska makup, nu när jag tänker tillbaka på det sov han så tungt att jag är osäker på om han ens noterade när jag kröp ner i sängen överhuvudtaget. Så gryr morgonen med sol som strålar in i sovrummet. Jag ler mot honom med min fantastiska skönhet och ger honom en puss. Jag tror i mitt huvud att jag ser ut såhär:
Marcus har väldigt brottom upp ur sängen. När jag sedan kravlar mig upp ett tag senare och tittar mig i spegeln har det skett en transformation under natten. Mascaran har skavts av mina ögonfransar och lagt sig i alla fina linjer runt mina ögon så att jag ser 10 år äldre ut än jag i själva verket är. Min påsminkade sametshy har raserats och är fläckig och oljig. Jag ser ut som en zombie på jakt efter lite hjärnsubstans att smaska på.


Två år senare!

2012-05-30 @ 09:37:09
Jag läste en gång i "four four two" att det i praktiken är omöjligt för ett fotbollslag att lägga ner verksamheten. Oavsett hur lite pengar eller fans en klubb har eller hur lågt ner de klättrar i serierna så lyckas de trotts allt hålla verksamheten vid liv. Faktum är att det är lättarer att ta död på skadedjur än på en fotbollsklubb.

Samma ressonemang är tillämpligt på min blogg. Det har nu gått två år sedan jag skrev någonting här, jag är fattigare än på länge och mina fans (de åtta personer som en gång i tiden läste min blogg) har sedan länge slutat vänta på någon uppdatering. Allt pekar emot att det är dags för mig att kasta in handuken - men likt ett skadedjur - eller ett fotbollslag (förslagsvis hammarby) ämnar jag klammra mig fast i bloggvärlden ett liiiitet tag till åtminstone. Mestadels för att jag saknar att skriva. Vem jag skriver till just nu när mina fans övergett mig är väl frågan men jag skriver i alla fall.


Spring Barbie

2011-05-06 @ 18:20:59
Igårkväll var det dags igen för Frida Julia Nygren att skämma ut sig. Jag skulle ta ett plan från bromma klockan nio och anlände till flygplatsen i god tid. Eftersom jag kom direkt från jobbet såg jag fortfarande väldigt buissnes chic ut i tajt svart penkjol och röda klackar. Håret hade jag lockat och i handen bar jag en bukett gullvivor jag tänkte ge till mamma. I alla fall hade jag en massa tid på mig så jag beställde ett glas rödvin och lyssnade på min ljudbok ett tag innan jag chekade in. Jag var tydligen fortfarande tidig för min avgång hade inte ens kommit upp på skärmarna än så jag fortsatte att lyssna på min ljudbok. Då och då pausade jag för att lyssna på meddelanden från högtalarna - vilka alla verkade gälla olika resenärer. Så plingade det till och jag drog ut ena luren från örat. Uppsnappade orden "personligt meddelande" och skulle just trycka tillbaka hörluren i örat då frasen "till Frida Nygren" följde. Frida Nygren, det var ju jag tänkte jag bestört. Min första tanke var att jag måste ha tappat min legitimation eller min mobil någonstans men de låg båda i handväskan så jag gick förvirrat till gaten för att fråga om vad det rörde sig om.
"Du håller på missa ditt flyg sa receptionisten, de ska just lyfta så skynda dig"
Så gick insikten in att min avgång inte låg på skärmarna för att den redan var passé, det var inte jag som var tidig. Som ett yrväder norpade jag handväska, skinjacka, sjal och gullvivor innan jag snurrade ut genom dörren mot planen. Alla passagerare hade redan klivit på och satt bältade och en irriterad säkerhetsvakt slängde ett ögonkast på mig, himlade med ögonen, klappade med händerna och utbrast "KOM IGEN! SPRING BARBIE"
Det var inte rätt tillfälle att börja gorma om att jag minsan läst både kafka och matte D, så jag gjorde som han sa och började springa (Jag vill gärna tro att jag sprang i alla fall även om jag misstänker att mina inbillade gasellhopp i självaverket mer påminnde om en uppskrämd älg) Klev förudmjukad på planet med 100 tals ilskna ansikten som viskande och pekande på mig - den skylldige till förseningen.

Jag var mycket angelägen om att avlägsna mig från flygplatsen då vi landat.


Minnesvärda möten

2011-05-04 @ 17:09:25
Stockholm är en märklig stad på många sett. En sak är dock säker - och det är att man aldrig behöver vara rädd för att bli uttråkad i den här staden för det händer ständigt någonting någonstans. Med så många människor är man med om många minnesvärda möten. I söndags hoppade ingen mindre än Robyn på min buss - as coolt. I måndags däremot greppade en äcklig fullgubbe tag i mitt lår i vasaparken - mindre coolt.
Veckans roligaste möte var nog Diana med om igår. Hon hoppade på tunnelbanan och satte sig mittemot en utvecklingshämmad kvinna och hennes personliga assistent. Assistenten pratade med kvinnan som inte lyssnade på ett ord utan istället var som hypnotiserad av Dianas fötter. Den utvecklingshämmade kvinnan fortsätter att stirra på Dianas fötter i flera minuter innan hennes assistent tar henne i handen och förklarar att de är dags för dem att kliva av tåget. De reser sig upp och kvinnan som fortfarande har blicken fäst på Dianas skor handlar blixtsnabbt när hon plötsligt tar sats och stampar Diana på tårna.

Stockholm <3



Valborg

2011-05-03 @ 16:24:07
Trevlig kväll med trevliga människor. En bild säger mer än 1000 ord.













Jag upptäckte även att jag skulle göra mig utmärkt som zombie. Velar över vilken av följande två bilder jag ska ha på mitt CV nästa år. Några röster???





A run down memory lane

2011-04-28 @ 21:45:26
Idag tvingade jag Lasse att visa mig bästa löparrundan här i krokarna. Har man ett par fantastiska nya löparskor är det ju en skam att inte använda dem. Med underbart solsken, vitsippor, gullvivor, grönskande blad och utslagna körspersträd finns dessutom ingen anledning att hålla sig inne. Så vi sprang. sprang genom kvarteren jag tillbringat så galet mycket tid genom en gång i tiden. Som nästan varit mina egna. Nostalgi och minnen. Varje gång jag såg någonting jag kände igen ville jag berätta - men det kunde jag ju inte förstås eftersom 99% av mina nostalgiska minnen bara var olika sorters bussträck och hyss. Mamma, om du läser detta inlägg förbjuder jag dig att läsa resten. Läser du ändå? Du har i allafall ingen rätt att använda någonting jag nu avslöjar emot mig såhär många år i efterhand.

Vi löpte förbi kolonilotterna - hur många gånger hade vi inte pallat äpplen, blommor och annat där. Log när jag mindes gubben som jagade oss med sopkvasten. Vi löpte förbi idrottsarenan. Jag mindes när vi trixade oss upp på taket, drack vodka och rökte under stjärnorna. Sprnag förbi solvik - åh det var här vi erövrade hela badflotten. Sprang förbi tolvan - ägg, snöbollar, stinkbomber - frågan är väl snarare vad vi INTE slängde in i den stackars spårvagnen? Sprang förbi skjulet och lilla båtbryggan, där vi knyckte/lånade båten och paddlade omkring med. Sprang förbi stora båtbryggan - där vi klättrade ner i folks privatbåtar och drack öl. Sprang förbi skogsfläcken som brann. Sprang förbi huset med den larviga flickan vi gjorde en korvdocka åt. Förbi A.I.K. bänken -och lyktorna - och elskåpen. Förbi trädet där en snigel spetsades med ett skott från pilbågen vi lekte med. Förbi skolan med rutorna vi paja (vi sympatiserade med glasmästaren istället för högstadiet). Och så förstås förbi den ynkliga procenten vi höll oss i skinnet och inte ställde till med något hyss på.


Äckliga Barcelona

2011-04-28 @ 21:18:54
Igår såg taggade jag hela dagen för Real - Barcelona och vad händer? Jo Mourinho fick som vanligt möta Barca med en man för lite. I vanliga fall ogillar jag barca men just nu avskyr jag dem verkligen. Barcelona är ett helt otroligt lag med obeskrivlig kapacitet där varje spelare ensam står ut för sig själv så varför, varför, varför måste varenda jävla domare i hela UEFA hålla på och snutta med dem??? Allt ska ske till Barcelonas fördel. Att Van Persie inte stannar upp i sitt avslut mot mål för att försökra sig om att han inte är offside - solklart kort - Kan väl inte vara några som helst problem att höra en visselpipa med 95 000 åskådare? Han hade ju inte behövt bli så kinkig över strypgreppen han fick så att han försökte peta ut ögonen på sin motspelare innan. Och Real - den olycksaliga stämplingen i samband med försöket att sno bollen var ju absolut det värsta som skedde under matchen, solklart kort där också. Eller inte....Fördelningen med gula kort och frisparkar orkar jag inte ens gå in på.

Mest av allt retar jag mig på Lionel Messi just nu. Jag verkar vara den enda människan på hela jorden som inte avgudar killen. Visst, han är en konstnär med bollen och ja, jag skulle nog säga att han är kanske världens bästa någonsin - men - det är liksom allt som finns där. Vem är Messi förutom killen med fotbollen? Vad har han för drömmar, intressen, ambitioner, rädslor - ingenting. Sålänge han får spela fotboll är han glad säger han. Han påminner mig om en hund med en pinne. Sålänge han har sin boll så är han nöjd. Man kan likna honom med en vagel i ögat. Liten, märks nästan inte, men är liksom där och irriterar i synfältet hela tiden. Varför är det ingen journalist som kan avguda A.I.K. eller Mourinho istället, allt med en personlighet och som lever skall tydligen hatas i sportjournalistiken....


Myrknäppis

2011-04-20 @ 10:44:49
Jag har privilegiet att få en supermysig vind alldeles för mig själv. Det är fin utsikt och varje dag när jag drar upp rullgardinen möts jag av strålande sol. Men, nyss då jag gick upp för att kissa så sitter det en myra på toalettsitsen. Ingen stor myra utan bara en sån där liten svart ofarlig husmyra. I alla fall tyckte jag det var lite äckligt så jag tog ett toapapper och vispade ner den i toaletten samtidigt som jag såg en annan myra kila fram över golvet. Jag bestämde mig för att eliminera varenda myra jag såg och tryckte på spolknappen.
Sekunden jag gjort detta drabbades jag dock av fruktansvärda skuldkänslor. Jag föreställde mig myran kämpandes för sitt liv i virvlarna, kippandes efter andan utan framgång. Sen tänkte jag på myrans familj. På myrmamman som förgåves skulle vänta på sin make och på alla stackars myrbarnen. (Det är Gunnars fel för han brukade alltid måla upp de mest tragiska scenarion för mig när jag som liten dödade småkryp - enkom för att han tyckte det var så roligt att jag fick så dåligt samvete) Jag kände mig således nästan som en riktig mördare och fick tårar i ögonen. En förnuftig röst innuti mig sa "skärp dig, det är bara en myra, ett skadedjur - nu tar du och tar bort de andra som kilar över golvet. Högt och ljudligt förvarnade jag "ALLA MYROR JAG SER KOMMER JAG ATT DÖDA SÅ OM NI VILL LEVA HÅLL ER UNDAN" sen försökte jag upprepa meningen på myrspråket utifall att myrorna inte kunde svenska. (Ja jag är medveten om att jag är knäpp) Myran var kvar på golvet men jag hittade på anlrdning efter anlrdning att inte mosa den.

Det mest kontroversiella i historien är att om det inte varit en myra utan tillexempel en silverfisk så tror jag inte att jag skulle ha haft några som helst problem att döda den. Bara för att de är mycket äckligare. Silverfiskar kan ju inte hjälpa att de är födda så äckliga och motbjudande - de har väl lika stor rätt att leva som alla andra?

Aja, numera delar jag mitt badrum med husmyrorna för jag är för knäpp för att utrota dem.


Kärt återseende

2011-04-17 @ 18:45:40
Det är underligt hur det funkar med barndomskompisar. Man kan liksom vara ifrån varandra forever och känna det som om tiden stått stilla när man möts. Jag och Annica hade lika gärna kunnat vara 14 år igår. Endast alkoholen och sex-snacket förrådde mig om att så inte var fallet. Men hallå, ingen kväll som inehåller rock, vin och en jättestor kanin kan väl vara dålig?


Annica visar hur man ska träna då man får håll i skogen....



Inne på Harry B James - Queens of self entertaining?


Fina kaninen. Vet inte vem det är eller varifrån den kommer.

Fram till klockan tre rejvade vi loss innan vi började röra oss hemmåt. Annica hade pizza i frysen och jag var inte svårövertalad att hänga på. Klockan var omkrin fyra när vi snubblade in i Annicas kök för att göra mat.


Annica vaktade och såg till att pizzan gjorde sig ätbar



Själv höll jag uppsikt över köket ifrån mitt hörn


Stockholm

2011-04-17 @ 18:19:29


Här bilar vi jag och farsan. Sex och en halv timme tog det med Gunnar bakom ratten. Han har en sådan finurlig uppfinning i sin bil som varnar då det kommer en fartkamera. På så vis kan man effektivt anpassa hastigheten. Det var en trevlig resa. Musiken dundrade, vi körde mellan regn och solsken - allt medan naturen blev allt grönare och temperaturen blev allt varmare.

Det känns som att detta var en flytt lika mycket som en flykt. Jag mår inte bra av att stå stilla för länge. Vill inte känna mig låst. Nu kan jag andas igen. Återigen har jag hela världen under mina fötter och det är bara jag själv som håller i kontrollen. Fri som en fågel känner jag mig. Härifrån är allt möjligt, allt jag behöver göra är att låta fötterna vandra.


-Info-



-Hej hej! Jag heter Frida. Jag startade den här bloggen när jag var 19 och har nu till min förfäran hunnit bli 24 år. När jag inte är upptagen med att rita, resa, dyka, se fotboll, umgås med vänner eller göra bort mig själv såjobbar jag på Handelsbanken. Den här bloggen handlar om mig, mitt liv, min katastrofala klumpighet och min vardag. Välkommen!

-Kontakt: [email protected]

-Kategorier-

-Arkivet-

-Länkar-

-Translate-

-DesignBy-