When the world is depressing go try funny dressing
Jag har aldrig varit något större secondhand fan. Det känns som om alla andra jämt går och hittar orginella vintage juveler på myrorna.När jag själv försöker mig på att seconhandshoppa så hittar jag bara gammla svettiga kabelstickade mossgröna polotröjor i storlek 44.
Men så finns undantaget Beyond Retro. Jag älskar att vara där inne och kolla på allt fint, och som min kompis Josefine tipsade mig om är deras partyavdelning som en godisaffär! Här finns allt. Klänningar från 20,30,40,50,60,70 och 80 talet i alla färger och former. De finns klänningar i sammet, i spets, med paljetter, med glitter, med enorma tyllkjolar eller spännande knappar. Jag kan lova er, det finns inget bättre att göra än att gå dit och prova klänningar om ni känner er deprimerade. Själv gillar jag att prova både de gräsligaste och de finaste klänningarna jag kan hitta.
För att härma min stora idol Holyday Golightly "It calms me down right away, the quietness and the proud look of it; nothing very bad could happen to you there, not with those beautiful dresses"
Kasta en sten
Jag hade inte varit på någon av Essinge öarna innan jag och min sambo började leta lägenhet. Ett första besök på Lilla Essingen i vintras var dock allt som behövdes för att jag och Marcus visste att vi ville bo där.
Igår låg vi i lä med bara T-shirt på min picknickfilt i solen vid strandkanten. Vi åt kakor, tittade på änderna i vattnet och kastade sten i mälaren. Jag finner en nästan magisk tillfredsställelse i sysselsättningen "slänga sten i vatten". Stora stenar plumsar rejält och försvinner, mest spännande är det förstås om stenarna är så stora att man måste vara två som hivar i dem. Mindre stenar kan man kasta långt långt ut i vattnet och platta stenar kan man kasta macka med. Jag kan lätt tillbringa hur många timmar som helst sittandes vid strandkanter och planlöst kasta stenar i vattnet.
Ett nytt försök
Jaha, då var det över ett år sedan jag skrev någonting här men jag har bestämt mig för att ge mitt bloggande ett sista försök. Stay tuned!
Skillnaden mellan lonley och alone
Ensamhet är något jag tycker är väldigt intressant. Jag känner människor som inte klarar av att vara med sig själva ens i några timmar. Jag känner också människor som inte tycker om att umgås med andra mer än någon gång i veckan. Vissa personer är sociala kameleonter, dessa funkar med alla människor och smälter in i alla sammanhang. Andra personer sticker ut från mängden och sammanhangen där de passar in är begränsade. Jag och Marcus kom fram till igår att det är det svenska språket som komplicerar innebörden av ordet ensamhet. I engelskan finns det en distinkt skillnad mellan "lonley" och "alone" som är uttryck för två skillda tillstånd. I svenskan säger vi bara "ensam" oavsett vilken typ av ensamhet vi menar.
Personligen älskar jag att vara alone. Att få bestämma själv. Vill jag lägga mig i badkaret, äta stora gelehjärtan och streama en fotbollsmatch på datorn så gör jag det. Om jag är med någon vill denne kanske inte alls ha gelehjärtan utan ostbågar, vill inte alls se fotboll utan Big Brother och vill definitivt inte bada. Och så måste jag anpassa mig - till en sämre myskväll än den jag själv skulle valt. Att vara bara med sig själv tycker jag är jätteskönt. Nackdelen med alone är att det man upplever själv inte är lika starkt som om man får dela det med någon. Ett skämt är inte lika kul om bara jag skrattar, soldnedgången inte lika vacker om bara jag ser den, räven inte lika cool om bara jag hör den skrika.
Å andra sidan hatar jag att vara lonley. Dvs den formen av ensamhet man kan uppleva även fast man är tillsammans med många i en stor grupp. Jag har aldrig kännt mig så ensam som när Marcus var i Kina. Jag hängde då med ett gäng tjejer i skolan som var väldigt olika mig. De var alla jättetrevliga och snälla men trotts att jag lunchade med dem och satt bredvid dem i klassrummet var jag altid ensam. Dom var ett sammansvetsat pussel och jag kom med en ny bit som var taggig och svår. Hur jag än vände och vred på mig själv passade min bit inte någonstans. De diskuterade ofta Desperat Houswives, en serie jag aldrig följt. Jag kunde inte tillägga eller bidra någonting till konversationen. I ett fåfängt försök att passa in bättre gick jag således hem en dag och såg ett avsnitt. En halvtimmes tortyr - kanske bland det värsta skräp som tillverkats. Så mycket dramatik och orealistiska scenarion. Orealistiska utan att någon blir sprängd i småbitar, uppstrålad i ett rymdskepp eller har några superkrafter (dvs, någonting som kan bidra till att göra dramatiken intressant). När jag inte klarade av att delta i deras samtal försökte jag istället styra in samtalet på sådant jag fann intresant. "Såg ni Giggs mål igår?" "Hörde ni att Led Zeppelin funderar på en reunion?" "Visste ni att sköldpaddor kan andas genom rumpan?" De tittade alla konfunderade på mig, ibland kunde någon svara något i stil med "Vad är giggs" "Är Led ett lag?" osv men oftast gjorde mina inhopp dem bara osäkra och de såg på mig under tystnad innan de fortsatte att diskutera DH. Jag tyckte att dom var snälla men lite dumma i huvudet och dom tyckte förmodligen samma sak om mig.
Det är på grund av rätt ensamhet jag tycker om att vara med Marcus så mycket. Med honom är jag alltid alone men aldrig lonley.Han försöker aldrig begränsa mig, kontrollera mig, hålla fast mig eller styra mig. Nästan alltid vill vi samma sak och tycker likadant. Jag får alltid bestämma över mig själv. Ändå kan jag dela intrycken med någon. Han ser vad jag ser. Ibland säger någon något på en fest och vi söker genast varandras blick. Vi är de enda i rummet som förstår det roliga, det felaktiga, det korkade, det sorgliga osv med det som sägs. Vi behöver inte prata, inte le eller göra miner. Det räcker med att vi båda tittar på varandra i just det ögonblicket för att veta att vi inte är ensamma. Vi vet att den andra också vet.
Zombie raccoon
Ibland undrar jag hur jag tänker efter några glas vin. Jag har varit tillsammans med min pojkvänn Marcus i lite över ett år. Tiden då jag smög upp en timme innan honnom, försiktigt duttade på lite rouge och läppglans och sedan smög tillbaka ner i sängen så att jag kunde låtsas vakna och se ut som en äkta hollywoodstjärna är sedan länge förbi. Tiden då jag går och lägger mig med makeupp och inbillar mig att jag fortfarande ska vara snygg på morgonen dock, den återkommer såfort jag intar lite alkohol....
Igårkväll hängde jag med bästaste Em! Vi drack lite mousserande hemma hos mig innan vi cyklade ner till älven och åt en varsig hamburgare på Båten följt av några fler glas vin. Vi hade en mycket trevlig kväll och när jag runt tolvsnåret cyklade ham kännde jag mig behagligt salongsberusad. Min pojkvän låg och sov hemma i min säng och jag kände mig fantastiskt snygg. Så snygg att de vore en mycket dum ide att tvätta bort sminket utifall att han skulle vakna och se mig.
Dessverre noterade pojkvännen aldrig min fantastiska makup, nu när jag tänker tillbaka på det sov han så tungt att jag är osäker på om han ens noterade när jag kröp ner i sängen överhuvudtaget. Så gryr morgonen med sol som strålar in i sovrummet. Jag ler mot honom med min fantastiska skönhet och ger honom en puss. Jag tror i mitt huvud att jag ser ut såhär:
Marcus har väldigt brottom upp ur sängen. När jag sedan kravlar mig upp ett tag senare och tittar mig i spegeln har det skett en transformation under natten. Mascaran har skavts av mina ögonfransar och lagt sig i alla fina linjer runt mina ögon så att jag ser 10 år äldre ut än jag i själva verket är. Min påsminkade sametshy har raserats och är fläckig och oljig. Jag ser ut som en zombie på jakt efter lite hjärnsubstans att smaska på.
Två år senare!
Jag läste en gång i "four four two" att det i praktiken är omöjligt för ett fotbollslag att lägga ner verksamheten. Oavsett hur lite pengar eller fans en klubb har eller hur lågt ner de klättrar i serierna så lyckas de trotts allt hålla verksamheten vid liv. Faktum är att det är lättarer att ta död på skadedjur än på en fotbollsklubb.
Samma ressonemang är tillämpligt på min blogg. Det har nu gått två år sedan jag skrev någonting här, jag är fattigare än på länge och mina fans (de åtta personer som en gång i tiden läste min blogg) har sedan länge slutat vänta på någon uppdatering. Allt pekar emot att det är dags för mig att kasta in handuken - men likt ett skadedjur - eller ett fotbollslag (förslagsvis hammarby) ämnar jag klammra mig fast i bloggvärlden ett liiiitet tag till åtminstone. Mestadels för att jag saknar att skriva. Vem jag skriver till just nu när mina fans övergett mig är väl frågan men jag skriver i alla fall.
Minnesvärda möten
Stockholm är en märklig stad på många sett. En sak är dock säker - och det är att man aldrig behöver vara rädd för att bli uttråkad i den här staden för det händer ständigt någonting någonstans. Med så många människor är man med om många minnesvärda möten. I söndags hoppade ingen mindre än Robyn på min buss - as coolt. I måndags däremot greppade en äcklig fullgubbe tag i mitt lår i vasaparken - mindre coolt.
Veckans roligaste möte var nog Diana med om igår. Hon hoppade på tunnelbanan och satte sig mittemot en utvecklingshämmad kvinna och hennes personliga assistent. Assistenten pratade med kvinnan som inte lyssnade på ett ord utan istället var som hypnotiserad av Dianas fötter. Den utvecklingshämmade kvinnan fortsätter att stirra på Dianas fötter i flera minuter innan hennes assistent tar henne i handen och förklarar att de är dags för dem att kliva av tåget. De reser sig upp och kvinnan som fortfarande har blicken fäst på Dianas skor handlar blixtsnabbt när hon plötsligt tar sats och stampar Diana på tårna.
Stockholm <3
Veckans roligaste möte var nog Diana med om igår. Hon hoppade på tunnelbanan och satte sig mittemot en utvecklingshämmad kvinna och hennes personliga assistent. Assistenten pratade med kvinnan som inte lyssnade på ett ord utan istället var som hypnotiserad av Dianas fötter. Den utvecklingshämmade kvinnan fortsätter att stirra på Dianas fötter i flera minuter innan hennes assistent tar henne i handen och förklarar att de är dags för dem att kliva av tåget. De reser sig upp och kvinnan som fortfarande har blicken fäst på Dianas skor handlar blixtsnabbt när hon plötsligt tar sats och stampar Diana på tårna.
Stockholm <3
A run down memory lane
Idag tvingade jag Lasse att visa mig bästa löparrundan här i krokarna. Har man ett par fantastiska nya löparskor är det ju en skam att inte använda dem. Med underbart solsken, vitsippor, gullvivor, grönskande blad och utslagna körspersträd finns dessutom ingen anledning att hålla sig inne. Så vi sprang. sprang genom kvarteren jag tillbringat så galet mycket tid genom en gång i tiden. Som nästan varit mina egna. Nostalgi och minnen. Varje gång jag såg någonting jag kände igen ville jag berätta - men det kunde jag ju inte förstås eftersom 99% av mina nostalgiska minnen bara var olika sorters bussträck och hyss. Mamma, om du läser detta inlägg förbjuder jag dig att läsa resten. Läser du ändå? Du har i allafall ingen rätt att använda någonting jag nu avslöjar emot mig såhär många år i efterhand.
Vi löpte förbi kolonilotterna - hur många gånger hade vi inte pallat äpplen, blommor och annat där. Log när jag mindes gubben som jagade oss med sopkvasten. Vi löpte förbi idrottsarenan. Jag mindes när vi trixade oss upp på taket, drack vodka och rökte under stjärnorna. Sprnag förbi solvik - åh det var här vi erövrade hela badflotten. Sprang förbi tolvan - ägg, snöbollar, stinkbomber - frågan är väl snarare vad vi INTE slängde in i den stackars spårvagnen? Sprang förbi skjulet och lilla båtbryggan, där vi knyckte/lånade båten och paddlade omkring med. Sprang förbi stora båtbryggan - där vi klättrade ner i folks privatbåtar och drack öl. Sprang förbi skogsfläcken som brann. Sprang förbi huset med den larviga flickan vi gjorde en korvdocka åt. Förbi A.I.K. bänken -och lyktorna - och elskåpen. Förbi trädet där en snigel spetsades med ett skott från pilbågen vi lekte med. Förbi skolan med rutorna vi paja (vi sympatiserade med glasmästaren istället för högstadiet). Och så förstås förbi den ynkliga procenten vi höll oss i skinnet och inte ställde till med något hyss på.
Vi löpte förbi kolonilotterna - hur många gånger hade vi inte pallat äpplen, blommor och annat där. Log när jag mindes gubben som jagade oss med sopkvasten. Vi löpte förbi idrottsarenan. Jag mindes när vi trixade oss upp på taket, drack vodka och rökte under stjärnorna. Sprnag förbi solvik - åh det var här vi erövrade hela badflotten. Sprang förbi tolvan - ägg, snöbollar, stinkbomber - frågan är väl snarare vad vi INTE slängde in i den stackars spårvagnen? Sprang förbi skjulet och lilla båtbryggan, där vi knyckte/lånade båten och paddlade omkring med. Sprang förbi stora båtbryggan - där vi klättrade ner i folks privatbåtar och drack öl. Sprang förbi skogsfläcken som brann. Sprang förbi huset med den larviga flickan vi gjorde en korvdocka åt. Förbi A.I.K. bänken -och lyktorna - och elskåpen. Förbi trädet där en snigel spetsades med ett skott från pilbågen vi lekte med. Förbi skolan med rutorna vi paja (vi sympatiserade med glasmästaren istället för högstadiet). Och så förstås förbi den ynkliga procenten vi höll oss i skinnet och inte ställde till med något hyss på.
Myrknäppis
Jag har privilegiet att få en supermysig vind alldeles för mig själv. Det är fin utsikt och varje dag när jag drar upp rullgardinen möts jag av strålande sol. Men, nyss då jag gick upp för att kissa så sitter det en myra på toalettsitsen. Ingen stor myra utan bara en sån där liten svart ofarlig husmyra. I alla fall tyckte jag det var lite äckligt så jag tog ett toapapper och vispade ner den i toaletten samtidigt som jag såg en annan myra kila fram över golvet. Jag bestämde mig för att eliminera varenda myra jag såg och tryckte på spolknappen.
Sekunden jag gjort detta drabbades jag dock av fruktansvärda skuldkänslor. Jag föreställde mig myran kämpandes för sitt liv i virvlarna, kippandes efter andan utan framgång. Sen tänkte jag på myrans familj. På myrmamman som förgåves skulle vänta på sin make och på alla stackars myrbarnen. (Det är Gunnars fel för han brukade alltid måla upp de mest tragiska scenarion för mig när jag som liten dödade småkryp - enkom för att han tyckte det var så roligt att jag fick så dåligt samvete) Jag kände mig således nästan som en riktig mördare och fick tårar i ögonen. En förnuftig röst innuti mig sa "skärp dig, det är bara en myra, ett skadedjur - nu tar du och tar bort de andra som kilar över golvet. Högt och ljudligt förvarnade jag "ALLA MYROR JAG SER KOMMER JAG ATT DÖDA SÅ OM NI VILL LEVA HÅLL ER UNDAN" sen försökte jag upprepa meningen på myrspråket utifall att myrorna inte kunde svenska. (Ja jag är medveten om att jag är knäpp) Myran var kvar på golvet men jag hittade på anlrdning efter anlrdning att inte mosa den.
Det mest kontroversiella i historien är att om det inte varit en myra utan tillexempel en silverfisk så tror jag inte att jag skulle ha haft några som helst problem att döda den. Bara för att de är mycket äckligare. Silverfiskar kan ju inte hjälpa att de är födda så äckliga och motbjudande - de har väl lika stor rätt att leva som alla andra?
Aja, numera delar jag mitt badrum med husmyrorna för jag är för knäpp för att utrota dem.
Sekunden jag gjort detta drabbades jag dock av fruktansvärda skuldkänslor. Jag föreställde mig myran kämpandes för sitt liv i virvlarna, kippandes efter andan utan framgång. Sen tänkte jag på myrans familj. På myrmamman som förgåves skulle vänta på sin make och på alla stackars myrbarnen. (Det är Gunnars fel för han brukade alltid måla upp de mest tragiska scenarion för mig när jag som liten dödade småkryp - enkom för att han tyckte det var så roligt att jag fick så dåligt samvete) Jag kände mig således nästan som en riktig mördare och fick tårar i ögonen. En förnuftig röst innuti mig sa "skärp dig, det är bara en myra, ett skadedjur - nu tar du och tar bort de andra som kilar över golvet. Högt och ljudligt förvarnade jag "ALLA MYROR JAG SER KOMMER JAG ATT DÖDA SÅ OM NI VILL LEVA HÅLL ER UNDAN" sen försökte jag upprepa meningen på myrspråket utifall att myrorna inte kunde svenska. (Ja jag är medveten om att jag är knäpp) Myran var kvar på golvet men jag hittade på anlrdning efter anlrdning att inte mosa den.
Det mest kontroversiella i historien är att om det inte varit en myra utan tillexempel en silverfisk så tror jag inte att jag skulle ha haft några som helst problem att döda den. Bara för att de är mycket äckligare. Silverfiskar kan ju inte hjälpa att de är födda så äckliga och motbjudande - de har väl lika stor rätt att leva som alla andra?
Aja, numera delar jag mitt badrum med husmyrorna för jag är för knäpp för att utrota dem.
Stockholm
Här bilar vi jag och farsan. Sex och en halv timme tog det med Gunnar bakom ratten. Han har en sådan finurlig uppfinning i sin bil som varnar då det kommer en fartkamera. På så vis kan man effektivt anpassa hastigheten. Det var en trevlig resa. Musiken dundrade, vi körde mellan regn och solsken - allt medan naturen blev allt grönare och temperaturen blev allt varmare.
Det känns som att detta var en flytt lika mycket som en flykt. Jag mår inte bra av att stå stilla för länge. Vill inte känna mig låst. Nu kan jag andas igen. Återigen har jag hela världen under mina fötter och det är bara jag själv som håller i kontrollen. Fri som en fågel känner jag mig. Härifrån är allt möjligt, allt jag behöver göra är att låta fötterna vandra.
Dumma moln
Vad är nu detta? Här är man uppe med tuppen och hoppar as taggad på att se solförmörkelsen. Men så är det MOLN ivägen. Dumma moln, jag ville ju se
Sanering och lussekatter
Idag har jag städat (jag antar att sanerat skulle vara ett riktigare ord att använda) lägenheten. Mitt levene som ett totalt yrväder medför förrödande konsekvenser i rumshygien (skriva tenta, ner till stockholm, jobba, plugga, jul, festa, festa, ner till stockholm, nyår, fest) Jag är förvånad över att inte skyddsnämnden hann dyka upp och vira in alltsammans i gul skyddsplast med texten "varning hälsofara". Jag vill inte ens veta vad damerna i "Rent hus" skulle ha hittat om de analyserdae kletet under diskbänken eller dammet längst in under min säng. Det hade typ muterat sig, fått liv och rullade runt inne i mörkret. Kanske var de deras fel att golvet knakade när jag försökte sova igår.
Men nu är det rent. Så rent att jag imorgonbitti kan hälla ut mitt frukostfil över plankorna i sovrummet och äta direkt från golvet. (Varför jag nu skulle vilja göra det.....) Mycket tack vare min nya dammsugare. Då den gamla inte ens klarade att suga upp ett popcorn insåg jag att jag var tvungen att köpa en ny. Men det är fruktansvärt irriterande att behöva lägga 1400 kroner på en dammsugare när jag kunde ha lagt dem på resor, upplevelser, kläder, alkohol eller något annat roligt.
Ikväll kom Daniel hit med lussekatter. Vi var lika fuckade i huvudet båda två. Jag skulle följa honom till bussen men vi snirklade liksom runt i cirklar längs universitetet och missade den två gånger. Roligaste diskutionen under kvällen....
Daniel: Du fyller år den 7e va?
Frida: Nej den 6e
Daniel: Jag har för mig att det var den 7e!
Frida: Haha, min pappa fyller år då, jag fylkler år den 6e!
Daniel: Frida är du säker?
Frida: Japp. Är det någonting här i världen jag faktiskt är säker på så är det när jag fyller år.
Jag har faktiskt fyllt år den 6e januari, varje år ända sedan jag föddes och det ämnar jag göra även i år!
Men nu är det rent. Så rent att jag imorgonbitti kan hälla ut mitt frukostfil över plankorna i sovrummet och äta direkt från golvet. (Varför jag nu skulle vilja göra det.....) Mycket tack vare min nya dammsugare. Då den gamla inte ens klarade att suga upp ett popcorn insåg jag att jag var tvungen att köpa en ny. Men det är fruktansvärt irriterande att behöva lägga 1400 kroner på en dammsugare när jag kunde ha lagt dem på resor, upplevelser, kläder, alkohol eller något annat roligt.
Ikväll kom Daniel hit med lussekatter. Vi var lika fuckade i huvudet båda två. Jag skulle följa honom till bussen men vi snirklade liksom runt i cirklar längs universitetet och missade den två gånger. Roligaste diskutionen under kvällen....
Daniel: Du fyller år den 7e va?
Frida: Nej den 6e
Daniel: Jag har för mig att det var den 7e!
Frida: Haha, min pappa fyller år då, jag fylkler år den 6e!
Daniel: Frida är du säker?
Frida: Japp. Är det någonting här i världen jag faktiskt är säker på så är det när jag fyller år.
Jag har faktiskt fyllt år den 6e januari, varje år ända sedan jag föddes och det ämnar jag göra även i år!
Hur lyckas jag?
Jag antar att om jag själv visste svaret på min rubrik skulle jag inte begå så många misstag hela tiden. Jag stövlade in i sista sekunden på flygplatsen bara för att få reda på att jag bokat flyg för imorgon. Lyckligtvis för mig var kvinnan i kassan snäll och flyttade mig men frågan kvarstår. Hur lyckas jag? Nu sitter jag på tåget. Bäst att vara uppmärksam istället för att blogga för annars åker jag väl till gubbängen eller nått.
Om my way ehy
Måndagen efter julhelgen brukar vara otrevligare än vanliga måndagar. Jag antar att det var fler än jag som körde tvådagars. I alla fall riktigt kul. Roligast var i fredags då jag var med Daniel och Ida på Scharinska. Påvägen hem hittade jag ett mystiskt hål i snön. Och eftersom jag typ aldrig tänker (vad hände med min förmåga att hejda impulser?) så hoppade jag rakt ner i hålet och satt där och lurade hur nöjd som helst.
Jag var inte lika nöjd dagen efter då jag insåg att hålet var fullt av massa smuts som jag kletat in min klänning och jacka i. Men sånnt är livet.
Idag bär det av ner till Stockholm och mina barndomsvänner! Kvinnan som lärde mig att äta löv (utifall att jag någon gång skulle gå vilse i skogen och bli tvungen att äta löv för att inte svälta ihjäl) ska nämligen gifta sig. I min värd är det fortfarande helt absurt. Jag är lycklig att du hittat den rätta men Ella, är du verkligen medveten om att du ska bli någons fru? Det är rätt coolt. Förhoppningsvis hinner jag träffa min finaste Annica också!
Vi hörs!
Jag var inte lika nöjd dagen efter då jag insåg att hålet var fullt av massa smuts som jag kletat in min klänning och jacka i. Men sånnt är livet.
Idag bär det av ner till Stockholm och mina barndomsvänner! Kvinnan som lärde mig att äta löv (utifall att jag någon gång skulle gå vilse i skogen och bli tvungen att äta löv för att inte svälta ihjäl) ska nämligen gifta sig. I min värd är det fortfarande helt absurt. Jag är lycklig att du hittat den rätta men Ella, är du verkligen medveten om att du ska bli någons fru? Det är rätt coolt. Förhoppningsvis hinner jag träffa min finaste Annica också!
Vi hörs!
Rökskada?
Mitt bakande med det brända brödet verkar kunna vara värre än jag först trodde. Igår innan jag gick till skolan lämnade jag fönsterna på korsdrag och fläkten i full gång men då jag kom hem luktade det fortfarande jättemycket rök. Så jag öppnade alla ventiler och gluggar och kraschade Emmy och Stefan inatt. Då jag nyligen kom hem var lägenheten svinkall och vad värre var - det luktade fortfarande rök, ända ner i trappuppgången. Kan jag rentav ha orsakat en rökskada? Vad gör man då liksom? Jag var väldigt lockad på att göra en Timon och Pumba "Hakuna Matata" dvs ingenting men en liten liten katt röst innuti mitt huvud (tanken på vad Karin och mamma skulle säga) sa att jag verkligen borde göra någonting. Så jag ringde min kvatersvärd. Efter att jag förklarat situationen blev hon helt tyst. Hon hade inte heller någon aning om vad som borde göras, eftersom ingen annan hyresgäst någonsin lyckats med något liknande tidigare. (Jag kände att det inte riktigt var rätt läge att börja förklara för henne om min dåliga karma från ett tidigare liv) Hon skulle komma över på en gång så skulle hon avgöra om det behövdes profetionell sanering eller inte.
Jag läste just på nätet att man kan ställa ut tallrikar med ättika för att få bort röklukt. Någon annan som har några ideér?
Jag läste just på nätet att man kan ställa ut tallrikar med ättika för att få bort röklukt. Någon annan som har några ideér?
Snigelklocka
Jag vaknar upp och hela lägenheten luktar rök från gårdagens missöde. Trotts att jag vädrade en timme. Termometern visar på minus 12,5 grader och jag har skola och jobb ända fram till på Onsdag. Varför ska tiden gå så långsamt ibland.
Jag längtar efter popkornkrig, bakissöndagar med Premier League, disco-rave med kina pinnar, Monty Phyton maraton och sushi i solnedgången. Jag längtar efter Marcus Palm! Jag tycker Kina har haft honom tillräckligt länge nu! Nu är det min tur. Kom hem någon gång då din kines!
Jag längtar efter popkornkrig, bakissöndagar med Premier League, disco-rave med kina pinnar, Monty Phyton maraton och sushi i solnedgången. Jag längtar efter Marcus Palm! Jag tycker Kina har haft honom tillräckligt länge nu! Nu är det min tur. Kom hem någon gång då din kines!
Something's smokin, and it aint me......
Varför är det så att varje gång jag försöker baka någonting blir det alltid ett jävla projekt. Någonting går ALLTID fel. Jag glömmer mjölet i min sockerkaka, min kladdkaka är flytande, jag läser fel i receptet, jag förväxlar 5 liter mjölk med 5 liter mjöl eller misstar 1/2 jäst för 1,5 paket jäst.
Idag skulle jag baka lussekatter efter jobbet. Medan smeten jäste slog jag på ugnen. För att det inte skulle bli så långtråkigt att rulla 60miljoner lussekatter så släpade jag med mig en plåt, mjölet och lussesmeten in i vardagsrummet. Där rullade jag lussekatter, drack kaffe och såg Entorage. Undan för undan började det dock lukta bränt. Jag fördömde Åhlidshems urusla medeltidsspisar och bakade vidare. Småningom började jag bli tårögd så då gjick jag in i köket bara för att upptäcka att det var tjockt av rök. Rök från ugnen bolmade ut genom ventilen på spisen. Inte undra på att det luktade rök tänkte jag och drog igång fläkten och öppnade fönstret i köket. Tack och lov var ugnen tillräckligt varm så jag skuttade iväg och hämtade plåten med lussekatter jag gjort. Bara det att när jag öppnade ungsluckan blev jag blind av rök. När den skingrades gick plåten med lussekatter inte in - den var nämligen inte ensam. På ungsgallret låg sotsvarta förkolnade klumpar av någonting. Jag trodde först det var köttbitar fast sedan kom jag på att det nog var brödet jag lagt där för att värma förra helgen men glömt bort. Jag gjorde mitt bästa för att krafsa bort askan i den 225 gradiga värmen.
Knaprigt
Till råga på allt blev jag så förvirrad att jag glömde pensla och sätta russin på nästa plåts bullar. Suck.....
Idag skulle jag baka lussekatter efter jobbet. Medan smeten jäste slog jag på ugnen. För att det inte skulle bli så långtråkigt att rulla 60miljoner lussekatter så släpade jag med mig en plåt, mjölet och lussesmeten in i vardagsrummet. Där rullade jag lussekatter, drack kaffe och såg Entorage. Undan för undan började det dock lukta bränt. Jag fördömde Åhlidshems urusla medeltidsspisar och bakade vidare. Småningom började jag bli tårögd så då gjick jag in i köket bara för att upptäcka att det var tjockt av rök. Rök från ugnen bolmade ut genom ventilen på spisen. Inte undra på att det luktade rök tänkte jag och drog igång fläkten och öppnade fönstret i köket. Tack och lov var ugnen tillräckligt varm så jag skuttade iväg och hämtade plåten med lussekatter jag gjort. Bara det att när jag öppnade ungsluckan blev jag blind av rök. När den skingrades gick plåten med lussekatter inte in - den var nämligen inte ensam. På ungsgallret låg sotsvarta förkolnade klumpar av någonting. Jag trodde först det var köttbitar fast sedan kom jag på att det nog var brödet jag lagt där för att värma förra helgen men glömt bort. Jag gjorde mitt bästa för att krafsa bort askan i den 225 gradiga värmen.
Knaprigt
Till råga på allt blev jag så förvirrad att jag glömde pensla och sätta russin på nästa plåts bullar. Suck.....
Invasion of the gremlins
Igårkväll skulle jag ha varit ledig från garderoben på Corona men då Stina ringde och frågade om jag kunde tänka mig att hoppa in. De var inte tillräckligt med personal så jag sa okej. (Att arbeta kändes som en rimlig kompensation för att jag drog till Stockholm förra helgen då jag skulle jobbat.) Hon glömde dock att nämna att det var 18år på Corona igår.
Fulla artonåringar i flock är ett skrämmande fenomen. De påminner om the gremelins. Ni vet, en och en för sig är de ganska okej och söta. Typ såhär:
Men sedan då de dricker alkohol på natten utvecklar de hjärnstörningar och flockbeteende. De blir helt okontrolerbara, skriker, slåss, spyr och klättrar på möblerna i en enda röra. Typ såhär:
Av någon anledning ska 18åringar alltid röka också. Och de kan inte ta med sig sitt cigarettpaket då de hänger in utan de ska när det är 20 människor i kön före dem skrika och envisas med att bara få hämta sina cigg, varpå det tar EN canser-pinne ur paketet och kommer tillbaka en halvtimme senare och upprepar proceduren. Det var så många som var otrevliga igår. Två personer försökte dessutom krama mig och en tredje att knäppa upp mitt BH band... av någon märklig anledning sket jag i hans jacka. Erika blev grundligt utskälld av en arg brud som påstod att vi slarvat bort hennes väska (bara det att hennes kompis sedan hittade väskan på golvet bakom den arga tjejen) och nej, hon bad inte om ursäkt. Halv fem kom jag hem med verk i hela kroppen.
Idag är jag gladare. Jag har köpt julpyssel så nu ska jag julpyssla. Hurra! Diesel kanske vill hjälpa mig! Förresten så har jag klippt mig och färgat håret. Det syns kanske inte så jättestor skillnad men det är iaf lite mörkare.
Fulla artonåringar i flock är ett skrämmande fenomen. De påminner om the gremelins. Ni vet, en och en för sig är de ganska okej och söta. Typ såhär:
Men sedan då de dricker alkohol på natten utvecklar de hjärnstörningar och flockbeteende. De blir helt okontrolerbara, skriker, slåss, spyr och klättrar på möblerna i en enda röra. Typ såhär:
Av någon anledning ska 18åringar alltid röka också. Och de kan inte ta med sig sitt cigarettpaket då de hänger in utan de ska när det är 20 människor i kön före dem skrika och envisas med att bara få hämta sina cigg, varpå det tar EN canser-pinne ur paketet och kommer tillbaka en halvtimme senare och upprepar proceduren. Det var så många som var otrevliga igår. Två personer försökte dessutom krama mig och en tredje att knäppa upp mitt BH band... av någon märklig anledning sket jag i hans jacka. Erika blev grundligt utskälld av en arg brud som påstod att vi slarvat bort hennes väska (bara det att hennes kompis sedan hittade väskan på golvet bakom den arga tjejen) och nej, hon bad inte om ursäkt. Halv fem kom jag hem med verk i hela kroppen.
Idag är jag gladare. Jag har köpt julpyssel så nu ska jag julpyssla. Hurra! Diesel kanske vill hjälpa mig! Förresten så har jag klippt mig och färgat håret. Det syns kanske inte så jättestor skillnad men det är iaf lite mörkare.
Ödesavtalet
Jag har sedan länge vetat att det inte finns så mycket att göra i norrland. Speciellt inte på vintern när det är 25 minusgrader eller snöstorm. Det är nog mest därför alla dricker hela tiden, i alla fall jag, och för att det är roligt. I alla fall har jag bestämde jag mig i söndags för att inte dricka innan jul. Eller bestämt och bestämt, det är snarare ett avtal med ödet. Ett ödesavtal inträffar ungefär en till två gånger per år för mig. Det går ut på att jag får någonting jag verkligen vill ha mot att jag uppoffrar någonting/ gör en god gärning. Ibland då jag vill någonting väldigt mycket, någonting jag känner att jag löper stor riska att inte få binder jag ödesavtal. Nu var det så att jag inte vidrörde min kursbok på två och en halv vecka under resan och därför hade jag en och en halv vecka på mig att plugga innan tentan. Jag kände att jag låg farligt nära ett underkänt. Och omtenta 'r någonting jag verkligen, verkligen, verkligen inte pallar nu. Eftersom jag redan har två jobb och dessutom miljontals roligare saker än att plugga till dubbla tentor på jullovet fick jag allt värre tentaångest ju längre tiden gick. Så då gjorde jag ödesavtalet, ni ve "Snälla gör så att jag får godkännt på tentan så lovar jag.....jag lovar att vara nykter i helgen, nej jag lovar att vara nykter ända fram till jul."
Det behöver inte vara så att jag först får vad jag vill ha och sedan gör uppoffringen utan det kan vara tvärtom, men faktum är att varje gång jag gjort ett ödesavtal så har det fungerat. Kanske för att jag är bäst i världen aldeles av mig själv, och - ja - självklart är det fruktansvärt vidskepligt, men jag tänker inte riskera att bryta benet eller krocka så jag håller min del av avtalet.
Vist är jag knäpp :)
Narnia
Någonting är fel med midnattsolens land. Umeå har blivit förvridet av köld. Det är en spökstad där ingenting längre lever. Imorse då jag vaknade klev jag rakt in i Narnia. Det var så kallt att jag inte kunde andas utan fick tvärvända och hämta min astma medicin. Jag var påväg mot jobbet, men jag kunde lika gärna varit påväg till ishäxans palats för var jag än såg mig om var världen frusen i groteska former. Träden tycktes förvridna av köld med grenar så sköra som glas. Bräckliga så att minsta vindpust skulle få dem att gå av och falla till marken där de skulle gå i tusentals bitar. Termometern visade på -25 grader.
Vackert och skrämmande
Vackert och skrämmande
