Tankspridd
Igår hade jag glömt mina lägenhetsnycklar och min rumskompis var inte hemma så jag var utelåst när dagens lektion var färdig. Jag bestämde mig för att gå upp till IKSU och tröst-sola. Väl stående vid solariet inser jag att jag inte har några kontanter. Jag får gå ut i kylan igen till en bankomat, bara för att upptäcka att jag inte har någon plånbok. Kommer på att jag köpte kaffe på föreläsningen och måste glömt plånboken i salen. Vandrar tillbaka till Universitetet i kylan. Ingen plånbok i salen. Frågar mina klasskompisar, i Lindell cafét, på studiecenter och i biblioteket utan framgång. Får panik, innan jag minns att jag inte alls hade min plånbok då jag köpte kaffe utan krafsade mynt från botten av min handväska. Således ligger nog min plånbok hemma. Men jag är utelåst. Går tillbaka mot IKSU där jag halkar i leran, jag begraver blixsnabbt mina fingervantar i gyttjan för att rädda Chloé-klänning och Minimaket jackan jag av någon outgrundlig anledning tyckte var en bra plan att bära tidigare under dagen. Kall och lerig upp till handlederna (dock med fläckfria kläder) kommer jag hem en timme senare för att finna min plånbok på skrivbordet.
Idag gick jag upp klockan sex för att hinna uppvakta min bror (Han fick ett par hörlurar) innan dagens gruppövningar började klockan åtta. Kvart i åtta stod jag och rev som en galning mot bilens rutor för att få bort frosten. Körde så snabbt jag kunde till skolan. Betalade 30kr i parkeringsavgift. Sprang uppför fem trappor högst upp i tornet för att finna salen tom och öde. SMS:ar min klasskompis och frågar om jag tagit fel sal och får reda på att dagens lektioner är inställda pga omtentamen. Vilket jag oxå borde ha vetat om jag varit närvarande under gårdagens föreläsning.
Så leds jag blir! Jag får försöka se det positivt, jag slapp ju i allafall genomlida två timmar lyssnande på kvinnan med den nasala rösten. Jag fattar inte hur hon bär sig åt? Hon är säkert jättetrevlig och allt, men så fort hon öppnar munnen är det som långa rivklor mot en griffeltavla. Ett ljud som liksom genomborrar huvudet och krafsar och rispar ända in på hjärnan......
Stackars mig, åh stackars mig. Ingen bryr sig om lilla jaaaaag
"Frida du behöver ju kanske inte komma hit ikväll, vi har ju gäster och det är kanske inte så lämpligt att du snörvlar vid matbordet"
"Skärp dig nu Frida, du är ju bara lite förkyld"
"Usch vad du låter, och jag som åt från din glass i torsdags, tänk om jag också blir sjuk"
"Drick inte ur mitt glas när du är sjuk"
"Gör ditt eget Te, jag är upptagen"
"Nä men varför ska du följa med? Du kan ju ändå inte prata så man förstår dig"
Bara Em har förstånd att tycka synd om mig, men idag passade naturligtvis hennes kille på att bli inlagd på sjukhuset (inget allvarligt men värre än min förkylning) så då är hon där och tycker synd om honom istället. Typiskt.........
"Någon har suttit på MIN stol"
"Någon har ätit av min gröt"
"Och någon har ätit av min gröt"
"Och någon har ätit av min gröt och ätit upp den!"
Som liten tyckte jag björnarna var ganska dumma som blev upprörda och arga på stackars Guldlock. Igårkväll insåg jag dock att björnarna är mycket underförstådda och de har minsan all rätt till att vara förnärmade! Här har en främmande person tafsat på deras egendom utan lov.
Igårkväll lämnade jag min bil på parkeringen utanför jobbet på nattklubben. Jag brukar aldrig låsa min bil eftersom den är världens enklaste att dyrka upp. Varenda helg då vi bodde i Stockholm var det repor i lacken efter att någon med hjälp av ståltråd petat upp låset. Jag slutade låsa och vanan sitter kvar. De enda värdesakerna i min bil är mina skivor, och människor med så bra musiksmak som jag är människor av karaktär - och inga tjuvar, brukar jag resonera.
Då jag slutat jobbet kl 04.00 på morgonen, trött och frusen upptäcker jag att min bil inte står där jag ställt den. Det finns julspår och fotspår i snön som visar hur NÅGON flyttat på bilen, först backat och sedan svängt. (Parkeringen är helt platt bör tilläggas så det finns ingen chans att bilen skulle rulla iväg och svänga av sig själv) I säkert två minuter stod jag bara och öppnade och stängde munnen som en guldfisk. Chokad, förvirrad och slutligen förbannad. Tack och lov var ingenting trasigt så personerna som flyttat på den hade förmodligen bara rullat iväg den men någon måste ändå ha lossat växeln, hållt nere kopplingen och styrt. "Någon har suttit i min bil" "Någon har tafsat på min spak" "Någon har snurrat på min ratt" Vilken fullkomlig fräckhet!
Det som retar mig mest är att jag själv på fyllan förmodligen tyckt att flytta någogn annans bil varit ett lysande spratt. Men inte nu längre tror jag - från och med nu sympatiserar jag med björnarna!
Nedslagen på schlager klubben - pajat knä
Jag hade varit med några kompisar på 25 års fest och klockan 12 bestämde sig alla för att dra vidare. Det flesta drog till Corona men jag kände mig rätt otaggad och då Kicki envisades med att jag skulle haka på till Schlagerklubben tänkte jag "why not". Bortsett från en medelålder på 30 och bra musik var det likadant som alltid. Trångt, hög volym, folk som spillde ut drinkar och perversa killar. Jag och Kicki lyckades trots detta roa oss ganska bra tills ungefär kl 02.00 då två killar framför oss började bråka. Innan jag viste ordet av fick jag en knuff i bröstet, flög baklänges ned på marken och fick Kicki över mig. Smärtan som strömmade från mitt knä var som larmet på en polisbil till hjärnan "WEEEEOOOOOH WEEEEOOOOH SMÄRTA SMÄRTA SMÄRTA" Med Kickis hjälp kom jag på fötter och linkade bort från dansgolvet. Jag trodde först knät bara fått sig en liten smäll med då jag sedan testade stödja på det vek sig hela benet under mig. Smärtan var olidlig och jag tog mig inte ens uppför trappen. Kicki försvann i 5 minuter och vips hade hon hämtat våra jackor och kallat på en ambulans. Två vakter fick bära mig upp för trappen och in till ambulansen. Kicki följde med till akuten och stannade tills morsan kom. Vet inte vad jag skulle gjort utan henne! På akuten låg jag sedan till kl 5 på morgonen bara för att få reda på att jag inte skulle få rötga knäet förrän kl 10.00 på morgonen.
Dagen efter såg mitt knä ut som en otäck rotfrukt och var ungefär dubbelt så stort som det andra knät. Jag röntgades ur alla möjliga vinklar innan jag fick träffa en läkare som kunde konstatera att jag inte hade någon fraktur på skelettet men att det var för mycket svullnad och blödningar innuti knät för att se övrigt på röntgenplåtarna så hon undersökte mig för hand och vred och böjde i mitt stackars ben som smärtsamt prottesterade. Till slut kom läkaren fram till att det förmodligen var något fel på ett korsband eller på minisken och att jag skulle tillbaka om 10 dagar då svullnade lagt sig för att undersöka grundligare.
Jag har fått utskrivet något iprenliknande jag ska äta tillsammans med alvedon för att dämpa smärtan men det är värdelöst. Jag vill ha morfin eller gärna något ännu starkare. För tillfället hoppar jag på kryckor och är sjukt bitter. Det blir ingen skidresa till påsk och ingen dykarkurs än på ett par veckor. Jag vet att killen inte knuffade mig med flit men jag kan i alla fall inte låta bli att tycka det är orättvist att han klarade sig utan skador . Jäkla Killar!
Skräp nacke
Fan jäkla piss skit
Idag är jag bitter
Här trodde man att då man äntligen fyllt 20 var alla åldersspärrar som är värda att passera passerade. Jag får gå på systemet och kommer in där jag vill komma in och ta mitt efterlängtade MC kort???? men ICKET SA NIKE. Idag tog jag mig själv i kragen, ringde upp Trafikskolan, frågade om utbildningen och bokade tid för att börja övningsköra med en stor motorcykel. Men.....då jag uppger personnummer får jag reda på att jag inte får ta tungt MC kort innan jag fyllt 21. Det var det löjligaste jag hört. Med motiveringen att "Det är en väldigt tung hoj" Jag lär ju vara mycket starkare då jag fyllt 21, jävla Sverige och dess regler!!!! Människor som är yngre än mig vinner Idol, blir filmstjärnor och tjänar miljoner på sina bloggar, människor som är yngre än mig och ändå åstadkommit så mycket mer än jag. Livet springer förbi utanför fönstret utan att jag får något gjort och det enda jag vet att jag vill som inte kräver 100000000000kr är jag tydligen för ung för att göra - ironiskt va? Nu måste jag altså vänta i 10 jävla månader till fan jäkla piss skit.
Jag får väll kolla upp vad det kostar att ta dykar certifikat - något som jag oxå vill ha. Förmodligen kostar det 40 000 eller har en åldersgräns på 50.
Pest eller Kolera
När mamma föreslog att vi skulle ta influensa sprutan i förra månaden tyckte jag det var en bra idé. Förra året låg jag nämligen hela nyårshelgen i influensa vilket jag ogärna vill göra om. Det var dock först igår som jag insåg att influensa spruta innebär just en spruta. Jag vill inte ha någon jävla nål i kroppen. Jag nådde min mänskliga gräns vad det gäller nålar då jag satte in min P-stav. Inte för att jag på några vilkår kan föreställa mig att influensa sprutan är ens en tredjedel så smärtsam men skräcken finns kvar. Skulle jag göra en piercing hade jag inte varit rädd. Det sticker till fort och sen är det över men sprutor ska dom långsamt sticka in och sen spruta in massa skit......ucsh jag är livrädd.
Mens är inte kvinnligt - det är SKIT
Mens är varken kvinligt eller manligt, det är flodhästigt Meg Ryan (jag återkommer till detta senare). Kvinlig känner jag mig personligen i en snygg välsittande klänning, klackar på skorna, sotade ögon och röda läppar. Kvinlig känner jag mig då jag är glamourös, i mitt ess och är stak i mig själv. Manlig känner jag mig då jag sitter med mina grabbkompisar på pubben och dricker mörk öl och ser fotboll. Manlig känner jag mig då jag är obrydd och lättsam. Mitt genus består i normala fall av en utmärkt kombination av dessa, men...... Jag känner mig INTE kvinlig eller manlig då hela min kropp svulnar upp till en flodhäst och jag ligger i en ynklig boll på golvet med krampande mage. Då hormonerna tar över och gör annars så obrydda starka mig till någon jäkla Meg Ryan. En krampande flodhästs Meg Ryan. Då känner jag mig liten, grinig och ynklig. Sånna dagar är det bara att äta mörk choklad och jordgubbsglass, dricka rött vin och kaffe och lyssna på Hårdrock eller spela gitarr och vänta på att det ska gå över.
Tyck synd om mig
Inget spännande händer
I helgen har jag varit barnvakt åt min lillebror och förbjuden av pirayan att festa. Jag hade ändå inget val för jag fick nämligen feber. Helgen tillbringade jag med att passa upp på gremelinen, väcka honom, skjutsa honom, ge honom mat osv. Bortskämda bror, men på lördagen tvingade jag honom att ladda ner Girl Interrupted åt mig och så satt jag och smuttade Jack Danniels för min hals (halstabletter gånger 10 effecten) och myste framför en galen Angelina.
Till skolan har jag nu släpat mig i två dagar med feber och snart måste väl den här jävla förkylningen lägga ned? Jag vill ut på stan, jag vill träna, jag vill festa, jag vill planera min och Daniels framtida glamourösa lägenhet med walk in closet, skohyllor, hatt och smyckeshyllor (för mig) och spegelvägg... Jag vill göra det mesta utom att städa men snart säter pirayan huggtänderna i mig om jag inte gör det.
Var har det gått snett?
Lärt honom att alltid spänna axlarna då du går på stan i stockholm (så om någon idiot stöter in i dig är det den som får ont)
Lärt honom att han kunnat äta hur mycket godis han vill med mjölktänder och gratis tandvård.
Klippt sönder och spolat ner en malmö FF tröja han en gång hade i sitt rum.
Dragigt med honom på Norra stå då han endast var åtta år.
Lärt honom ta några ackord på gitarren.
Bjudit honom lite på öl så att den dagen innom snar framtid han börjar festa är han inte helt utelämnad.
Skrämt skiten ur killarna som jagade honom då han åkte inlines som liten.
Eggat honom med Scorpions, Guns'n'Roses, Dio, Alice Cooper, Metallica, Whitesnake, Led Zeppelin, David Bowie, Judas Priest och så vidare.
Gett honom bra och fina skivor i julklapp.
Lärt honom köra mopped då han bara var 13 för att öva sig.
Lärt honom vikten av att det viktigaste är inte att vinna utan att ta hem segern och komma först i mål.
Lärt honom tjejspråket dvs hur man talar till en kvinna för att inte råka föroläpa henne.
Lärt honom simma och våga vara under vatten.
Lärt honom det viktiga med kaffe.
Tvingat honom till att se finalen i fotbolls VM.
Ja jag har verkligen gjort allt men tydligen inte tillräckligt. Vad har jag gjort för fel då han på allvar funderar över att börja läsa fordon i vännes och bli raggare? Igår spelade han Eddie Medusa på mobilen, mest för att reta mig men bara det faktum att sådant skräp vistas i hans telefon är förskräckligt. (Och jag kommer ta första tillfälle i akt att knycka hans telefon och göra mig av med oväsendet). Vem, o vem har hjärntvättat min käre bror på detta vedervärdiga vis? Jag har förklarat för honom att om han blir raggare kommer jag inte längre betrakta honom som en medlem av det ädla Nygrenska släktet. Jag kommer kapa hans gren, sudda ut honom från familjeträdet och göra honom arvslös och utstött. Förpassa honom till att sova på parkeringen om ens det. Min egen bror raggare, detta måste förhindras till varje pris. Han måste ta sitt förnuft till fånga!
Underbara morgon - eh, nej
Kläder, tänker jag, man måste ha kläder på sig då man går ut. Faaaaaaan vad jobbigt. Få se nu, KLÄNNING! det är så enkelt det kan bli. Allt i ett plagg.
Mat, tänker jag, man måste ha mat innan man går ut för annars blir man hungrig. Faaan vad jobbigt. FIL! Fil är enkelt att göra, massor av fil så blir jag mätt.
Kaffe, tänker jag, järnan behöver kaffe för att klara av någonting mer avancerat. Kaffemaskinen är trasig. Faaaaaaaaaaaan vad jobbigt. Jag har bryggkaffe kvar sedan igår. Hälla i en kopp, in i micron. Dricka.
Universitetet, måste ta mig till unniversitetet. Bilen är på verksatn. Bussen? Får låna farsans bil. Kör som i trans (utan att köra över någon) och fördömmer vem det nu var i min grupp som bestämde att vi skulle ses klockan 10. Dyker upp i tid och sitter mentalt efterbliven vid cafét i Hum huset tills fotboll kommer på tal. Då talar huvudet automatiskt. Naturligtvis glömmer jag bort att jag ska träffa Christian som har med sig mitt vin så stackarn får vandra runt som en alkoholist på skolan.
Efter mötet åker jag hem och sover och då jag vaknar igen funkar huvudet tack och lov. Nu ska jag plugga och sen drar jag till IKSU och tränar. Jag måste ju ha muskler om någon får för sig att gräva ner mig utomhus på fyllan igen :p Mina magmuskler är inte att leka med innom snar framtid ;)
Kan alla jäkla färgmissfoster sluta ringa hit om mornarna?
Imorse, jag är dödstrött och sitter som en zombie med mitt kaffe... Rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr
-Hallå det är Frida
-Hej jag ska måla om mitt hus och undrar om jag ska blanda H43KL med H55SM för att få rätt nyans för förut hade vi H44SM men det blev för ljust.
-Öh jag har ingen aning, det här är ett privatnummer du måste slagigt fel.
-Nej det står det här nummret på min burk. Får jag tala med din chef?
-Visst kan du få nummret till min chef men jag tvivlar på att hon vet någonting om färgblandning.
-Jaha men var ska jag ringa då, det står det här nummret på min burk?
-Ingen aning, kolla eniro eller hitta.se???
-Finns det inte i telefonkatalogen?
(Djupt andetag) -Du får väl kollla.
KLICK
Nästa person som ringer finns det risk för att jag ger mycket goda råd i färgblandning. Ba -nej nej men du ska inte alls ha L2GG4D det är 99HJ0P som ger den rätta nyansen. Inte nog med att somliga blir riktigt oförskämda i telefonen, det är ju knappast mitt jobb att leta reda på rätt nummer åt dem.
Att bli vuxen kvinna
Det är jobbigt att tvingas inse att man måste växa upp och anpassa sig. Att måsta lära sig deklarera, skaffa e legitimation och sätta alla lönebesked i mappar. Att måsta planera sin tid och sin ekonomi. Att skaffa veckarklocka och skriva in allting man ska göra i en almanacka. Sådannt som alla människor gör. Men om man aldrig har gjort det förut - då är det svårt. Jag känner mig inte redo för det fullständiga vuxenklivet än med fullt ansvar. Helt plötsligt finns det regler och normer med hur man får uppföra sig och vem man får umgås med. Det känns orättvist. Helt plötsligt får jag inte umgås för mycket med mina killkompisar för det "ser inte bra ut". Att jag trivs jättebra med en människa och har kännt den hela livet och vi har hur kul som helst ihop spelar ingen roll eftersom vi inte har samma kön. Varför är det så? Och hela tiden måste man vakta tungan och sitt uppförande för rätt var det är borde man förstå att vad som för mig är en komplimang för någon annan är en förolämpning eller så har man trampat någon på tårna fast man egentligen alls inte menade det.
Allt var så mycket härligare på dagis. Då man lekte och pysslade hela dagarna. Då någon annan såg till att man fick kläder och mat. Då flickor och pojkar krigade tillsammans i sandlådan och då ord betydde det dom betyder.
Till råga på allt elende är det en och en halv månad tills jag får träffa min soldat igen. Jag saknar honom redan :(
Delade meningar
Resten av kvällen var mysig. Jag drack upp all min fasters hemmagjorde svartvinbärssaft och vi skrattade åt "minnen" (lägg märke till situationstecknena) från förra helgen samt diskuterade kring en galen fanatisk kines Rebecca mött på stan. Sedan såg vi filmerna, Whisper och The heartbreaker kid. Reggisören till whisper hade inte så bra fantasi så han lånade lite från Omen, Onda dockan och The Shining mf. Men den var helt okej, dom andra skrek medan jag själv snarare fick mardrömmar av Ben Stiller och co.
Farwell childhood
| Min mamma har någon sorts sjätte sinne när det gäller mig tror jag. Ibland ser hon att något är fel innan jag ens själv hunnit fatta det. Hon sa att jag inte varit mig själv idag, det har jag inte heller men det tog hela dan innan jag insåg vad som var fel. Efter middagen hade det slutat regna, jag behövde komma ut. Jag tog pappas bil med Dio monsterhögt i cd spelaren och körde. Astfalt, skog och hus fladdrade förbi, det var som om någon annan styrde mig. Jag viste inte var jag var på väg innan jag nästan var framme. Då var det så självklart att det var dit jag skulle. Som ett avgörande, ett hejdå. Allting såg precis likadant ut som det alltid gjort, det var bara om man kollade närmare det gick att se att tiden gått. Mina fötter hittade snabbt vägen längst ut på udden. Jag har gått den så många gånger, vet vilka stenar som är lösa och vilka man kan hoppa på. Jag kände samma lugn som jag alltid gör där och ändå låg oron i bakhuvudet. Var det här sista gången jag satt här ute? Det är svårt att förklara hur en plats kan betyda så mycket men det gör den. Kanske för att det var min sista trygghetsbro. Jag har aldrig fått behålla någon plats bara för mig själv. Det är fler än en gång jag blivit uppsliten just som jag fått rötter och känt mig trygg. Ett hus har aldrig varit "hem" mer än ett par år, skogarna där jag lekte som barn är sedan länge nerhuggna och jag har gått i fler än sju skolor. Men den här platsen har alltid funnits där. Den har healat mig då jag behövt det. Sommaren då pappa varit sjuk, dom gånger mitt liv var kaos. Den har fått mardrömmar och problem att försvinna, där har jag alltid fått vara barn. Jag har bara glada och trygga minnen därifrån, varje dag var ett äventyr. Vi har gjort så mycket, badat, solat, utforskat öar, byggt kojor, flottar, blivit jagade av fåglar,tältat, paddlat, simmat, sprungit, krigat, cyklat, fikat, krökat ja allt. Jag har som alltid tagit den för givet att den ska finnas där men snart gör den inte det, inte för mig längre i alla fall. Jag önskar så hårt att det var jag som ägde den att jag alltid skulle få ha den kvar. Jag kunde inte sluta whina på hemvägen. Det är sjukt, jag gråter typ aldrig men det var som om en känslostorm släpptes lös innom mig. Det är bara en plats men det kändes ändå som om jag lämnade bardomen och tryggheten bakom mig. Men mina minnen är det ingen som kan ta och dom kommer jag alltid bära med mig. |
Skitungar
Jag gick ut på bryggan och doppade foten i vattnet då två småkillar går förbi.
Kille1: Såg du gäddan?
Kille2: När vardå?
Kille1: Den simmade där (pekar ut i vattnet)
Kille2: Titta där har vi två gäddor! (Pekar på oss)
Kille1: Vardå?
Kille2: Där (pekar på oss igen)
Kille1: Haha ska vi fånga dom i håven
Jag: SKA DU ELLER JAG SLÅ DEM REBECCA?
Fatta vad gamla vi måste ha varit i deras ögon, jag vile gå fram och knuffa ner dom små gnomerna i vattnet. Vi går tillbaka till våran filt då ett fruktansvärt skrikande börjar. En gäll flickröst ropar förtvivlat gråtande efter soin mamma. Skrikandet ökar och ökar och jag blev nästan orolig.
Jag: Är det någon som misshandlar ungen?
Rebecca: Gäsp, nej det är bara hon i rutshkanan som vägrar åka med sin pappa som klättrat upp utan vill åka med sin mamma.
Jag: Jasså, jävla unge. Memo till mig själv - nästa gång jag åker till stranden ta med öronproppar
Jag bjuder på ett kort från trippen. Här är jag och Rebecca som solar!
Fortsättning följer
Jag började min morgon royality iaf. Jag spolade upp ett varmt badvatten med massa godluktande badskum och dukade upp med ostmackor, kaffe, nyponsoppa, yoghurt med müsli och dom senaste dagarnas tidningar jag inte orkat plocka in förrän idag. Rätt lagom mycket papper för jag läser ändå bara serierna.
Nu sitter jag och lyssnar på Guns'n'Roses och borde egentligen skriva på en mördartråkig grej men jag tyckte så synd om mig själv att jag tog en blogg paus. Nåja nu måste jag väl fortsätta. Ha en bättre dag än mig alla därute!
Jag
Jag är som en för liten bägare
Fylld till bristningsgränsen
Minsta lilla droppe får inte plats i mig
Jag svämmar över
Jag är som ett löv för vinden
Flyger okontrollerat av en impuls
Jag tänker aldrig efter
Förrän det är för sent
Jag är som ett barn
Nyfiken och frågvis
Tycker om allt och alla jag möter
Älskar utan baktanke
Det är ditt fel
Det är ditt fel att jag inte längre kan hantera mig själv
Allting är ditt fel
Det känns lättare att skylla på dig för då slipper jag ta ansvar
Fast jag innerst inne vet
Bara jag svarar för mig själv
Inget klistermärke trotts min omänskliga tapperhet
Jag belönade iaf mig själv med en stor kaffe och ikväll blir det öl finalen och min arm till ära!
