Vi komplicerar varandra så bra
NEEEEEEJ var min första tanke då alarmet på mobilen väsnades 07.30 imorse. Jag hann aldrig dricka något morgonkaffe vilket kaffemonstret inne i mig påminde mig om på busshållplatsen. Det gjorde mig seg och fick mitt huvud att dunka lätt. Dessutom var bussen försenad och det var 15- grader. Mina läderkängor blev snabbt iskalla och jag ställde mina fötter på Viktors fötter. Sen höll jag i honom runt midjan medan han började gå omkring, dansa och marschera med mig på sina fötter. Jag blev som en barn igen, överförtjust i nostalgin - precis så brukade alltid pappa göra med mig då jag var liten.
Då man själv är som en lövhög för vinden, spontan, impulsiv och oberäknerlig är det ibland skönt med en kille som är så lugn och jordnära. Viktor vill tyvärr inte hoppa fallskärm eller dyka med mig, men han är en riktigt bra kompis. "Vi komplicerar varandra så bra" som han brukar säga :P. Igårkväll slog vi av TV:n och så låg vi och pratade i flera timmar. Jag har nog aldrig haft en sådan personlig konversation men en kille förut. Om man inte räknar med Daniel, Marcus och Oscar men dom är ju inga pojkvänner, mera som bröder. Särskillt Oskar - som är min bror på riktigt........
Då man själv är som en lövhög för vinden, spontan, impulsiv och oberäknerlig är det ibland skönt med en kille som är så lugn och jordnära. Viktor vill tyvärr inte hoppa fallskärm eller dyka med mig, men han är en riktigt bra kompis. "Vi komplicerar varandra så bra" som han brukar säga :P. Igårkväll slog vi av TV:n och så låg vi och pratade i flera timmar. Jag har nog aldrig haft en sådan personlig konversation men en kille förut. Om man inte räknar med Daniel, Marcus och Oscar men dom är ju inga pojkvänner, mera som bröder. Särskillt Oskar - som är min bror på riktigt........
Finns det ett piller för hjärtat oxå?
Ett av mina favoritcitat lyder "Det finns ett piller för allt". Har du huvudverk, mensverk, halsont, svårt att sova, har du naglar som går sönder eller livlöst hår så lyder mitt råd "Ta ett piller". Men om man har ont i hjärtat då? Finns det ett piller för det också? Om kärlek inte innebär att den andra finns där varje dag, älskar en passionerat, förtärande och ovillkårligt och man känner att man inte kan leva utan varandra, är den värd att satsa på då?
Jag läste för ett tag sedan i Cosmopolitan att det bland det värsta en kille vet är att få frasen "Vi måste prata" av sin tjej. Well guys, here's some news for you - Vi gillar inte att höra den från våra pojkvänner heller. Man vet liksom aldrig vad som kommer men man vet att det inte är något bra. Sekunden innan killen har hunnit öppna läpparna har tjejens hjärna hunnit tänka ut minst 50 fortsättningar på den meningen, den ena värre än den andra á la "Jag har aids" "Jag har träffat någon annan" "Jag tror jag är bög" "Jag har en hjärntumör" "Jag ska flytta till Mars" "Jag är kär i din mamma" och så vidare och så vidare.
Igår löd slutet på den meningen att min kille eventuellt skulle börja en fortsatt militär utbildning i stockholm förberedande för utlandstjänst. Den skulle hålla på tills i December och sen kanske han skulle utomlands igen som soldat. Sedan vi blev ihop har han varit nära att hamna på liknande utbildningar 3 gånger. Han vill verkligen fortsätta vårat förhållande även om han kommer in, det vill jag också men jag vet inte om jag kan. Jag har tillbringat hela min uppväxt men en pappa som aldrig var hemma och jag har dejtat killar jag verkligen tyckt om och litat på som ändå bara försvunnit. Det finns ingen värre känsla för mig än att känna mig som någons docka. Jag är så rädd att om jag försöker med ett distansförhållande i 6 månader eller hoppar av universitetet och flyttar för hans skull kommer han ändå försvinna utomlands i ett år sen och jag skulle gå och oroa mig varje dag. Det skulle göra för ont och jag vet inte om jag kan utsätta mig själv för det. Jag kan inte heller ställa ett ultimatum och tvinga honom välja. Jag vet att den här chansen är vad han vill och jag vill att han ska ta chansen om han får den och vara lycklig. Just nu käns allt bara väldigt jobbigt för oss båda. Finns det piller för hjärtat så skicka hit dem.
Jag läste för ett tag sedan i Cosmopolitan att det bland det värsta en kille vet är att få frasen "Vi måste prata" av sin tjej. Well guys, here's some news for you - Vi gillar inte att höra den från våra pojkvänner heller. Man vet liksom aldrig vad som kommer men man vet att det inte är något bra. Sekunden innan killen har hunnit öppna läpparna har tjejens hjärna hunnit tänka ut minst 50 fortsättningar på den meningen, den ena värre än den andra á la "Jag har aids" "Jag har träffat någon annan" "Jag tror jag är bög" "Jag har en hjärntumör" "Jag ska flytta till Mars" "Jag är kär i din mamma" och så vidare och så vidare.
Igår löd slutet på den meningen att min kille eventuellt skulle börja en fortsatt militär utbildning i stockholm förberedande för utlandstjänst. Den skulle hålla på tills i December och sen kanske han skulle utomlands igen som soldat. Sedan vi blev ihop har han varit nära att hamna på liknande utbildningar 3 gånger. Han vill verkligen fortsätta vårat förhållande även om han kommer in, det vill jag också men jag vet inte om jag kan. Jag har tillbringat hela min uppväxt men en pappa som aldrig var hemma och jag har dejtat killar jag verkligen tyckt om och litat på som ändå bara försvunnit. Det finns ingen värre känsla för mig än att känna mig som någons docka. Jag är så rädd att om jag försöker med ett distansförhållande i 6 månader eller hoppar av universitetet och flyttar för hans skull kommer han ändå försvinna utomlands i ett år sen och jag skulle gå och oroa mig varje dag. Det skulle göra för ont och jag vet inte om jag kan utsätta mig själv för det. Jag kan inte heller ställa ett ultimatum och tvinga honom välja. Jag vet att den här chansen är vad han vill och jag vill att han ska ta chansen om han får den och vara lycklig. Just nu käns allt bara väldigt jobbigt för oss båda. Finns det piller för hjärtat så skicka hit dem.
