Big lack of motivation
Jag trodde jag skulle lyckas skriva klart eländet idag men nej, först var jag och tränade och sen var jag så trött. Sedan kom farsan och ville vi skulle se Arsenal Chelsea på TV:n och vem är jag att säga emot honom??? Nu försöker jag pånytt men apan är tillbaka och dansa copacabana den jäveln :/
Jag fundera alvarligt på att genomföra planen fredrick hittade på. Bada isvak på måndag och sedan soltorka, så dååå blir man sjuk hela veckan innan jul MEN man hinner bli frisk tills på jul och så får maqn dessutom en veckas extra julov. Så otroligt härligt med julov. Bara äta omänskliga mängder med fett, sova och festa i tre veckor. Längtar...
Till Dig Från Mig
Det krävs Frida för att klara av det.....
Hur i helvette lyckas jag klanta till det för mig ständigt och jämt. Ta bara konstnären vi skulle redovisa om som jag hade glömt bort. Stressad ljög jag för min lärare att jag hade alla papper färdiga hemma och skulle redovisa dagen därpå. Vilken konstnär har du? Frågar hon, och jag slänger ur mig ett namn jag erinerat mig om att jag läst i något konstsammanhang varpå hon antecknar det på sitt papper. När jag kommer hem och ska skriva om snubben ifråga så tror ni det finns någon information på svenska??? Nej, naturligtvis inte utan allt står på Tyska. Min polare hade ett dataprogram som översatte skiten till engelska åt mig så att jag sedan kunde översätta till svenska, det tog ett par timmar allt som allt...... Och vad tror ni det är för en kille jag måste redovisa om sedan då?? Jo någon som använder inälvor, grisblod, slaktade och lemlestade kadaver samt korsfästna nakna människor i sina performance. (Han är säkert inte alls sadist) Jag menar av all världens konstnärer vad i helvette är oddsen???
Eller då vi skulle se på film, jag bad Kitty köpa te åt mig men då hon kom tillbaka hade jag hunnit somna, yrvaken tog jag mitt te och hälde ut mer än hälften i skrevet på mina ljusblåa jeans (det såg inte alls ut som om jag kissat på mig)
Och kaffet, finns det någon dag jag inte spillt ut något av det?? Jo juste, i måndags gjorde jag det inte som Fredrick förvånat påpekade (naturligtvis hade jag dock spillt gips och lera på kläderna istället)
Sen lyckades jag paja dragkedjan på morsans andra sko (jag pajade den på den andra skon förra månaden varpå hon fick lämna in den till skomakaren för 400:- och hon var verkligen sur) Hon vet ännu inte om att jag pajat ännu en, hon vet heller inget om hålet i mangelbänken eller brännmärket i bordet i gillestugan. Det är onödigt att väcka draken då den sover!
Två dagar har jag fått kräla in genom bagageluckan på bilen då dörrarna frusit fast.
Eller lussebullarna, ända sedan mormor kom har jag tjatat på henne att vi ska baka lussebullar varpå hon lite besvärat skruvat på sig. (Okej jag vet att mina bakkunskaper suger, mina kladdkakor blir flytande, jag glömmer mjölet i muffins eller läser fel i receptet och får mina bakverk att svälla rejäääält) Men, när ens egen familj inte släpper en i närheten av en deg är det sorgligt, jag menar jag misslyckas inte jämt! Förra veckan då jag kom hem höll mormor på baka. Besvärat erkände hon att trodde att jag skulle vara i skolan. Men fick jag ens vara med och rulla dem, nej med motiveringen "Nja, du har så långt hår" Där kan jag väl fan inte misslyckas???
Sedan skulle jag bjuda mitt crew i plugget men Mirre och Julle var sjuka och Kitty, Jonna o Daniel drog till stan. Fredrick tror jag åt tre, och sedan fick jag äta lussebullar tills magen höll på sprängas....
aaah julklappspanik
Han har dock moderniserat sig en aning då han för två år sedan chokade oss alla med att köpa en skjorta med ljusblå rutor istället för helt ljusblå. Denna nya spännande trend fick han snabbt smak för så ca 10 av det 52 skjortorna är ljusblårutiga ska väll erkännas. Förra månaden chokerade han oss stort igen då han på nytt kom hem med en ljusblå skjorta med (hör och häpna) mörkblå ränder.... Om man åtminstone kunde få variera dem en aning men någonting säger mig att han inte är redo att ta steget till en låt säga, röd skjorta på bra länge.
Slipsarna är han också väldigt kräsen över, de kan visserligen variera i färg men det är bara den exlusiva sorten som gäller. En slips från H&M eller Dressman skulle på sin höjd användas till att damtorka de andra exlusivare slipsarna med.
Och bortsett från skjortor och slipsar (han har så många att han skulle kunna knyta en lina som räckte tvärs över sverige, jag tvivlar på att garderoben rymmer fler ens) finns det inget annat kul att ge honom. Får han någon inredningsdetalj ställer han den bara bredvid sängen där den får stå och samla dam i ett halvår innan mamma flyttar på den eller slänger den, trisslotter och parfym känns opersonligt. Så vad fan ska jag ge honom??? Någon som har förslag?? Jag är idel i öra! Annars får jag se fram emot "adrenalinkicken och spänningen" av att se honom för 18 året i rad veckla upp en slips och en ljusblå skjorta. Hjälp mig, vad ska jag köpa???
Ja, vad gör man?
Ja, det är väl lika bra att erkänna. Jag skulle ju som vanligt lika gärna kunna gå runt med min känsla stämplad i pannan för så tydligt är det. "Vad ler du åt?" "Varför är du så glad idag då?" "Vad tänker du på?" "Värst vad du sjunger" Det känns bara fånigt att låtsas att jag är totalt obrydd.
Jag har aldrig känt såhär förut, i alla fall inte sen jag var riktigt liten. Varje gång jag är tillsammans med honom är det som om en hope vildsinta kängurus bodde i min mage. Jag blir blyg, kan inte få ihop logiskt sammanhängande meningar. Det här kommer låta så kliché men då han kysser mig är det som om hela världen utanför bara försvann. Det är helt fuckat, kär vet jag inte om jag kan säga att jag är, det är som ett aldeles för starkt ord för mig att använda, men någonting är det. Träffar man någon som är snäll och trevlig som man dessutom är attraherad av kan man ju gilla personen ifråga men det här är annorlunda, det är något mer helt enkelt, men jag kan inte sätta fingret på vad som är skillnaden. Jag har zsa zsa zsu i magen helt enkelt!!!
Hur som helst är det en jävligt härlig känsla, men jag är livrädd för att jag känner som jag gör. Samtidigt är det en så hårfin balansgång då man först träffar någon, jag vet inte hur jag ska bete mig. När jag tycker om någon kan jag försöka vara totalt likgiltig av rädsla varpå killen ifråga inte tror att jag är intresserad och tröttnar eller ger upp. Fast är man för på så skrämmer man ju iväg snubben istället, ba tja men nu har vi ju träffats en gång ska vi gifta oss?? Killar som är för på mig gör att jag blir rädd och dissar. Men samtidigt om man träffar någon där magkänslan stämmer, som man tycker om på riktigt och känner sig avslappnad och naturlig (fast med kängurus i magen) tillsammans med ska man då strunta i personen ifråga bara för att man är rädd? Det verkar ju bara sjukt att ta ut en begravning i förväg men å andra sidan så är det för bra för att vara sant. Jag lovar att han egentligen är transvestit eller nått. Jag får väl se var det här slutar :P
Gimme gimme
