Jag hade tänkt skriv någonting om Djurgårdens pinsamma insats igår men som vanligt gör Simon Bank det hela mycket bättre, read it and weep D.I.F. 

Medan hela havet stormade på Norra Stå kan man ju knappast påstå att Djurgårdarna stöttade sitt lag på södra läktaren. Seriöst, om fansen inte finns där för årets viktigaste derby - var kommer dom finnas då Djurgården halkar ner i superettan? Murvlandes i samhället i väntan på bättre tider? Kommer det överhuvudtaget finnas ett Djurgården att skriva om i fortsättningen? Självklart har jag själv varit besviken över Gnaget (Exempelvis kan jag nämna bortamatchen vi torskade mot Boden med 5-1) men jag har aldrig lämnat en match innan den spelats klart.

Kära läsare, jag har haft en extra otursam och dålig dag idag. Det började redan 08.17 imorse då jag tappade min puderborste i toaletten. Strax efteråt upptäcker jag att min dator fått ett virus och vill leta igenom alla mina filer (vilket brukar ta en timme). Nästa incident inträffar ca 09.50 då jag har parkerat och smäller igen dörren utan att ha rättat till säkerhetsbältet och metallbiten hamnar mellan dörren och lacken på min bil som får en ordentlig repa. Mutrande går jag till kaféet i hum-huset bara för att råka sparka på en kille i rullstol. (det är dödsstrf på sånnt nästan va?) Då dagens sista föreläsning är klar så har det börjat ösregna och jag är utan paraply och en bra bit från min bil.

Blöt och frusen sätter jag mig i bilen. Rengnet hamrar på rutorna men nu kommer de inte åt mig. Slår på värmen på max och matar in en Zeppelin i CD spelaren. Bläddrar fram till Stairway to heaven, höjer volymen så musiken vibrerar i min lilla polo. Sjunger med för full hals till Robert Plant, känner hur musiken kommer från alla håll och sveper in mig, ger mig gåshud. Det spelar ingen roll hur många gånger jag har hört den, att jag känner varje ord, varje ton utan och innan, jag ledsnar aldrig. Det finns inte fler än tre låtar i världen som är i samma klass som Stairway to heaven. Odödliga musikaliska mästerverk och lika jävla bra år efter år. Jag ville aldrig kliva ur bilen, ville trycka på repeat, sitta kvar i värmen, fortsätta lyssna och fortsätta köra. 


Nu är det dags för derby. Man måste ju gotta mig nu för det ser inte ut att bli något nästa år (skadeglädje)

Den här helgen har varit så bortkastad att jag sliter mitt hår i frustration. 48 timmar av mitt liv som gått åt till något så värdelöst onödigt som att vara sjuk. Jag hade tänkt åka upp till min mormor i Boden och överaska henne i helgen men så svällde halsen upp och min näsa började producera fem liter snor i minuten. Jag försökte tappert på föreläsningen i Fredags där jag satt och nyste, hostade, snorade och snörvlade medan resten av klassen drog sig undan som om jag vore pestbesmittad - jag kan inte klandra dem! Då jag var tvungen att snyta mig var 5e minut för att snoret inte skulle rinna ut ur näsan gav jag upp och gick hem.

Jag fick tipset om en förkylningsdryck "Kan Jang" som jag införskaffade mig. Kan Jang smakar rutten huggorm kan jag förövrigt avslöja, men jag tror den funkar för jag känner mig mycket piggare. Halsontet är borta och idag kan jag ha linserna igen. 

Dock retar det mig att jag slösat dyrbar tid på någonting så tråkigt som att vara sjuk. Varför måste just jag vara född med katastrofal otur (Senast i tisdags tappade jag en 105kr flaska rödvin på golvet inne på ICA Maxi) och kanske Sveriges sämsta emunförsvar??? Jo jag måste helt enkelt ha sjukt dålig karma från ett tidigare liv har jag kommit fram till....

På föreläsningen om journalistisk etik fick jag klart för mig att det var stort ajja bajja att dra några som helst förmåner av sin yrkestittel. Presskortet var endast en identitetshandling och fick absolut inte användas privat som inträdesbiljett eller förtur i kö. Företag som erbjöd resor, mat, produkter och liknande på grund av att man var journalist skulle man absolut tacka nej till. Detta på grund av att annars riskerar man att förlora det viktigaste: trovärdigheten.

På ett sätt känns detta självklart men lite besviken blev jag ändå. Jag hade ett Marian Keys scenari framför mig. I boken "tankar från sängkammaren" beskriver hon om tiden hon var kosmetikreporter på en tidning. Varje vecka fick hon hem ett paket i brevlådan innehållande hur mycket spännande smink som helst från företag i hopp om att deras produkter skulle bli omnämnda - en tid som hon beskriver som den lyckligaste i sitt liv. Jag kan garantera att människor på tidningsredaktioner utomlands behåller alla möjliga varor dom får in. Men i Sverige får man inte göra så. Jag tycker det är bra för den oberoende journalistiken men lite orättvist samtidigt för jag tror inte människor i andra yrken eller andra länder är fullt så nobla. Folk tenderar i allmänhet att utnyttja sitt jobb i alla tänkbara scenarion. Som journalist måste man tänka sig för noga och vara ädel något jag självfallet kommer eftersträva, men jag kan ändå int hjälpa att tänka: Typiskt!

Lotta: Jag är på ett sånt där tjejparty du vet
Jag: Haha nu tror personen i andra änden att det är plastparty
Kicki: Det får vi ha nästa gång!
Ida: JA!
Karin: Vadå plastparty?
Jag: Du vet, dildo-fest.
Ida: Åh jasså, jag trodde du menade tapperware!
(Alla skrattar utom Karin)
Karin: Men är det någon skillnad på dildofest och tapperware?

Idag drog vi en familjekväll vilket var mysigt. Kan inte komma ihåg när vi gjorde något ihop senast - eller jo, det var förra sommaren då mamma och pappa tvingade in mig och Gremelinen i en glödhet bil för att åka och kolla på Star Wars museum - vilket var mindre populärt. Ikväll var en trevligare familjestund, vi drog på Kina resturang och gick på bio och såg "Flickan som lekte med elden" grymt bra skådespel av Noomi Rapace. Jag hade nästan hunnit glömma bort hela boken så det var riktigt spännande. Jag önskar jag kunde glömma bort Sagan om Ringen också för att få samma otroliga upplevelse som första gångerna men av någon anledning vill mitt guldfiskminne inte svika mig på den punkten. Nåja har man sett en film 65 gånger (då man är över 15år )har man väl sig själv att skylla......

Tre pinnar till gnaget ikväll!!

Jag älskar natten. Allting stannar av, andas. En nattprommenad är som att skicka hjärnan på en spabehandling. Den får vila, slappna av, inte tänka på allt det man inte vill tänka på.

Jag går ensam, luften är kylig. Vill inte gå in till stan utan går mitt löparspår på landet över ängarna. Jag är inte rädd för mörkret - tycker det är skönt. Jordstigen är mjuk under mina fötter, kolsvart runtomkring mig, avlägsna ljus från gatlycktor i fjärran, ett par ögon glimmar till. Jag går närmare, ögonen sitter på en häst som har fått syn på mig. Jag stannar och sträcker ut handen för att hälsa. Rädd men samtidigt nyfiken kommer den fram, den stannar någon decimeter ifrån mig, sticker fram huvudet, spärrar upp ögonen och blåser varmluft över ansiktet på mig. Först blir jag rädd, men så mins jaq - hästspråket- den tänker inte bita mig, den hälsar. Jag drar ett djupt andetag och blåser tillbaka luft genom näsan - hälsar tillbaka. Det funkar, hästen bestämmer sig för att jag inte är farlig, den riktar öronen frammåt och låter mig klappa den. Mulen är len under fingrarna, tänker att det var aldeles för länge sedan jag red - tre år. Kliar den lite i pannan och går vidare, förbi söndervittnade lador och träd, vägen känns längre på natten. Utan gatlyktor ser man stjärnorna klart och tydligt, så vackert, karlavagnen, lilla björn, andromeda, cassiopeia och tusentals till som jag inte vet namnet på. Tänker på observatoriet då jag kollade i telleskåpet - vill dit igen. Tystnad, ett djur prasslar någonstans i gräset och jag rycker till. Tjugo minuter senare är jag hemma igen, men där det förut fanns stress finns bara lugn. Jag älskar natten.

Under andra veckan av journalistutbildningen fick vi lära oss av Hans om vad som kännetecknar ett bra reportage. En av punkterna var att man som reporter skulle hitta egna liknelser och måla upp egna bilder med hjälp av språket. Ingen vill ha gamla utslitna klyshor utan det gäller att hela tiden utveckla språket till något nytt träffsäkert för att måla upp en bild för läsaren/lyssnaren/tittaren.

Appropå eget språk och liknelser, jag kunde inte hjälpa att tänka på Göran Zackrisson, som kanske är kungen av egna liknelser. Göran bemästrar faktiskt att få en så tråkig sport som golf intressant. Här kommer några personliga favoriter.

"Han missade en putt som inte var längre än en stor fisk!"

"Nu står han där och ser ut som en bläckfisk som nyss fallit ner från ett träd"

"Greenen ser så liten ut härifrån så man undrar hur dom fått fast den vid marken."

"Det gäller att ha känsla för feeling!"

"Det enda jag kan säga om den här putten är hur mycket klockan är..."

"Hans score är som en jordgubbe, den hoppar upp och ner"

"Bollen landar på greenen som en fjäril med ömma fötter"

"Greenerna är så snabba att bollen inte stannar förrän den slutar rulla..."

"Han svingar som en sockerbit i en telefonkiosk"

"Han är byggd som en järnetta och går att skicka portofritt över hela världen."

"Gräset blir stressat och då kan det dö"

För fler citat, klicka här

Med A.I.K. i toppen drar det ihop sig till en förmodad guldmatch. Jag kan inte beskriva vad en sådan skulle betyda för mig. Större än när jag dök första gången, större än att se Metallica och Guns'n'Roses, större än att fylla 20, större än att ta körkort - större än att föda barn vill jag påstå även om jag aldrig har gjort det. Jag skulle tveklöst betala vartenda öre på hela mitt sparkonto för att stå på Gamla Ullevi den första November och se A.I.K. plocka hem pokalen. Göteborg har tydligen bara reserverat två sektiojner åt A.I.K. vilket gör att vi tivingas ta upp plats bland göteborgarna. Nu är biljettförsäljningen stoppad online så jag sätter mitt hopp till Andreas (känn ingen press om du läser detta :P ) på Onsdag, kirrar han biljetter står jag förevigt i tacksamhetsskuld.

Idag skulle jag in till stan för att fika med en kompis då jag lyckades med något ganska sjukt. Jag undrar vad sannolikheten är för dagens scenario. För det första, vad är sannolikheten för att en stor jäkla morot ligger mitt i körbanan? Seriöst, vem är det som slänger en enorm morot mitt i vägen? För det andra vad är sannolikheten för att en bil (min) kör över moroten och med hjälp av hjulet på något vis snärtar till moroten så att den gör en katapult looping genom luften? För det tredje, vad är sannolikheten för att den ska träffa en cyklist i magen?

Jag måste få beklaga mig: Varför råkar alltid jag ut för sådana här konstiga saker? Jag vill också passa på att be om ursäkt till den stakars cyklisten.

Jag har haft en toppenhelg. Igårkväll bakade jag och Viktor Pizza och såg fotbollen som jag nämnde i tidigare inlägg. Älskar att göra mina egna pizzor för då kan man ha på vad för konstigheter man vill, tex västerbottensost, skinka, champinjoner och cashewnötter som igår - kanske ska jag tipsa Alladin (som äger mitt pizza standarhak)om mina briljanta uppfinningar.



Fredagen tillbringade jag med Karin. Vi hann med shopping, epp (efter plugget pubb), middag, förfest och utgång. Eftersom jag har en obotlig tendens att spilla på mig själv höll jag mig till ljusa drycker som öl och white russian. Jag bitchslapade en kille i ansiktet under kvällen - något jag alltid drömt om att göra. Han hade haft någon jävla vadslagning med sina polare om mina tuttar, väldigt moget. Ofta man skulle gå fram till en överviktig person ute på krogan ba "Fan vad tjock du är!" Nej självklart skulle man inte det, men att förolämpa någon med stora bröst är tydligen helt aceptabelt. Förutom det var kvällen jättetrevlig, jag träffade många vänner och bekanta samt lärde känna en asskön snubbe jag snackade politik, resor och fotboll med och även senare massakerade köket hos då jag gjorde panGkakor. Sen sov jag hos Emmy och Stefan och åt upp deras mat - vilket jag skämdes för idag så jag hjälpte dem att städa lägenheten.

Nu har jag kvällen för mig själv som jag planerar att spendera framför en svartvit gammal skräckfilm med ett glas rödvin och mörk choklad!

Nu var det ett tag sen jag fotbollsbloggade. Matchen igår kan ju vara värd att nämnas. Shit vad jag vrålade i slutskedet, så jävla otippat och så jävla rättvist! Jag kan inte dra mig till minnes att jag personligen har sett en match förut där domaren blåst av matchen efter ett mål utan utspark. Det måste ha kännts skönt för Elm efter den något tveksamma straffsituationen som kostade Sverige ledningen. För en gångs skull var det roligt att se Sverige spela, laget sammarbetade fint, skapade luckor, förde spelet, och bäst av allt - inget konstant bakåtpassande. Hela laget gjorde en bra insats, jag har haft nina tvivel om Svensson men jag tyckte han spelade fint igår. Zlatan är ju den han är, det måste vara ganska speciellt att vara så känd att hela det svenska språket förändras efter ens namn. Överallt där Zlatan nämns byter man ut S:en mot Z:an. För att citera msn idag "Zizta Zekunden Zlatan" lite larvigt att tidningarna alltid ska hålla på sådär.
Nu blickar jag frammot mot Oktober då det är dags för Sverige att ta sig an Danmark. Efter gårdagens match har jag vågat hoppas på goda chanser att ta oss till VM.

Idag gjorde jag någonting jag skäms lite över. Jag talade inte helt och hållet sanning. Jag ljög - en vit lögn - om min ålder. Jag sa att jag var 21, vilket jag faktiskt inte fyller förrän om lite dryga fyra månader. Ganska oskylldigt men ju mer jag tänker på det desto jobbigare tycker jag åldersiffrorna är.

Jag har nog i hela mitt liv haft ålderskomplex, det började redan på dagis. Jag kunde inte förstå varför min kompis Elin som bara fyllde år en månad före mig var ett år äldre medan jag var lika gammal som lilla Lisa som fyllde år 11 månader efter mig. Kunde dom vuxna inte räkna? Jag fick vara med i gruppen i dagisgruppen för dom "stora barnen" med mina kompisar för att jag inte skulle känna mig utanför men så plötsligt försvann alla mina vänner och började skolan utan mig.

I grundskolan var jag alltid äldst i klassen och bland kompisar utanför var jag den som var yngst. Personligen bryr jag mig inte om andras åldrar utan ser snarare människor men när det gäller min egen ålder finns ett långt inbitet komplex. Det är jobbigt då man inte kommer in på krogen eller systemet då ens kompisar gör det och ännu jobbigare då schysta människor jag gillar höjer på ögonbrynen och säger "Va? Är du bara 20" Jag vet att det är omoget och jättelarvigt att tänka så men något komplex måste man få ha.

Då Rikard i min klass intervjuade mig missförstod han hur gammal jag var och pressenterade mig inför klassen som 21. Efter det kändes det bara så mycket enklare att låtsas vara 4 månader äldre - bara för att slippa vara minst i klassen. Imorgon tar jag nog smällen och avslöjar hur det egentligen ligger till med de 4 månaderna för jag skäms lite...

Idag fick klassen lite mer information om utbildningen och jag känner verkligen att jag hamnat helt rätt. Allting verkar så intressant och jag känner mig privelegerad att få ha så meriterade lärare som vi har. Mycket nytt på gång gör att jag lätt går upp i varv, istället för att sova ligger jag och hoppar i sängen. Igår var jag på spinning för att göra mig av med överskottsenergin, det funkade inget vidare (men det kan även ha att göra med 3 koppar kaffe före sängdags). Ikväll är jag med Viktor och det är jag glad över för med honom kan jag verkligen slappna av och mysa, och så om jag fryser om tårna på natten kan jag kila in dom mellan hans vader och slipper strumpor som killar och sticks.