Kurslitteratur på tork
DRIPP, DROPP, DRIPP, DROPP, DRIPP, DROPP, DRIPP, DROPP.....
Nu är jag alltså pluggningsfölamad för kvällen och förmodligen utan miniräknare på tentan.
Jag har VÄRLDENS bästa kompis
Stackars mig, åh stackars mig. Ingen bryr sig om lilla jaaaaag
"Frida du behöver ju kanske inte komma hit ikväll, vi har ju gäster och det är kanske inte så lämpligt att du snörvlar vid matbordet"
"Skärp dig nu Frida, du är ju bara lite förkyld"
"Usch vad du låter, och jag som åt från din glass i torsdags, tänk om jag också blir sjuk"
"Drick inte ur mitt glas när du är sjuk"
"Gör ditt eget Te, jag är upptagen"
"Nä men varför ska du följa med? Du kan ju ändå inte prata så man förstår dig"
Bara Em har förstånd att tycka synd om mig, men idag passade naturligtvis hennes kille på att bli inlagd på sjukhuset (inget allvarligt men värre än min förkylning) så då är hon där och tycker synd om honom istället. Typiskt.........
Man blir aldrig för gammal för att krama sin mormor
(Tyvärr har jag ingen scanner)
<- Allt har hon sytt
Nu är jag stor men min mormor är fortfarande bland det bästa jag vet. Idag fyller hon år!
Lugnet före stormen
Idag gick för bra för att vara sannt. Jag lyckades uppföra mig som en normal människa. Jag spillde inte ut en droppe av vare sig mitt eller Charlottes kaffe trots att jag gick med fulla muggar och körde med dem i bilen på gropig väg. Senare skulle jag tanka och hör och häpna:
1. Jag parkerade med tanken på rätt sina om bensinpumpen
2. Jag kom ihåg att trycka "kassa" innan jag började tanka och startade inte larmet
3. Jag fick lös tanklocket helt själv och behövde inte be personalen om hjälp
4. Jag glömde inte tanklocket ovanpå bilen då jag körde därifrån
Sådant som normala människor gör per automatik men som jag aldrig i hela mitt liv lyckats med förut, och jag måste nog ändå påstå att jag hunnit tanka i alla fall 20ggr helt på egen hand.
Sådant här flyt har jag bara i lugnet innan stormen. Mycket snart väntar en ny Frida kattastrof. Jag undrar bara när.....
Segare än kåda
Idag fick jag hjälp av en vän till pappa och jag var grymt lättad över att jag äntligen förstod och kunde jobba med uppgiften vi fått. Jag bokförde årsbokslut, ingående balanser, ackumulerande avskrivningar och överavskrivningar av inventarier enligt huvudregeln och kompletteringsregeln (inte i rasande fart men sakta och säkert) år för år i mitt fiktiva företag. Tills poff pang boom och resultatet inte längre stämmer. Jag vet att jag ska få fram siffran 96 men hur jag än räknar, läser i boken, vrider vänder och exprimenterar med talen får jag siffran -4. Jag blir tokig, tokig, tokig. Det har fungerat utmärkt flera år i rad så varför stämmer det inte nu? Vad gör jag för fel?
Hur ska detta gå
Ett, två, tre "APA" klick
(<-- kliar mig under armen)
Ett två tre "ANNA ANKA" klick
Ett, två, tre "FJORTIS" klick
"
Ett, två, tre "BRAT" klick
Ett sista försök nu då.
Jag tycker om att någon gång per år kunna se tillbaka på mitt liv. Följa fotspåren som fått mig att utvecklas till den jag för stunden är. Reflektera över härliga och jobbiga minnen, vad jag har tänkt och kännt samt hur mycket eller lite jag har förändrats. Precis när jag vill kan jag plocka fram upplevelsen av hur det kändes; den gången jag för första gången satte mina fötter på Råsunda, när jag förlorade oskulden, när jag gjorde mitt första dyk, då jag hade oturen att bli drogad eller bara den gången jag sent på natten låg insvept i filtar på studsmattan och kollade på stjärnorna.
Jag har alltid varit en periodare när det gäller att skriva. I högstadiet skrev jag dagbok några månader, chillade några månader, skrev några månader igen, innan jag inte pallade och la ner hela dagboksgrejen.
En blogg är enklare och mindre krävande än en dagbok - samtidigt är det så mycket man vill men inte kan skriva. Nu var det länge sen jag skrev. Jag hade allvarliga planer på att klicka på knappen "radera blogg" och låta den försvinna ut i cyberrymden. (Är man så populär som jag är har man inte så mycket tid till bloggande.) Jag föredrar att leva mitt liv istället för att skriva om det. Förövrigt har jag aldrig riktigt fattat det här med blogghysterin anyway. Personligen kan jag inte alls förstå mina polares närmast maniska intresse för kändisbloggarnas fantastiska nya tånagelförlängningar eller innovativa hundfrisyrer. Ostimulerande tråkiga fjortisar som skriver om sina lika tråkiga förteelser enligt min mening. Är inte syftet med att skriva och berätta om sin vardag att minnas vad man upplevt? Hur spännande är det att se tillbaka på vilken riktning ränderna på tröjan i dagens outfit hade år 2007? Ändå har de 100 000 engagerade läsare om dagen - en indikation på att Sveriges befolkning är ganska uttråkade?
I alla fall hade jag nästan bestämt mig då två av mina vänner samma dag frågade mig varför jag inte skriver längre. Faktiskt, varför gör jag inte det? Jag ämnar ge den här bloggen ett sista försök nu i allafall!