Personligen älskar jag att vara alone. Att få bestämma själv. Vill jag lägga mig i badkaret, äta stora gelehjärtan och streama en fotbollsmatch på datorn så gör jag det. Om jag är med någon vill denne kanske inte alls ha gelehjärtan utan ostbågar, vill inte alls se fotboll utan Big Brother och vill definitivt inte bada. Och så måste jag anpassa mig - till en sämre myskväll än den jag själv skulle valt. Att vara bara med sig själv tycker jag är jätteskönt. Nackdelen med alone är att det man upplever själv inte är lika starkt som om man får dela det med någon. Ett skämt är inte lika kul om bara jag skrattar, soldnedgången inte lika vacker om bara jag ser den, räven inte lika cool om bara jag hör den skrika.

Å andra sidan hatar jag att vara lonley. Dvs den formen av ensamhet man kan uppleva även fast man är tillsammans med många i en stor grupp. Jag har aldrig kännt mig så ensam som när Marcus var i Kina. Jag hängde då med ett gäng tjejer i skolan som var väldigt olika mig. De var alla jättetrevliga och snälla men trotts att jag lunchade med dem och satt bredvid dem i klassrummet var jag altid ensam. Dom var ett sammansvetsat pussel och jag kom med en ny bit som var taggig och svår. Hur jag än vände och vred på mig själv passade min bit inte någonstans. De diskuterade ofta Desperat Houswives, en serie jag aldrig följt. Jag kunde inte tillägga eller bidra någonting till konversationen. I ett fåfängt försök att passa in bättre gick jag således hem en dag och såg ett avsnitt. En halvtimmes tortyr - kanske bland det värsta skräp som tillverkats. Så mycket dramatik och orealistiska scenarion. Orealistiska utan att någon blir sprängd i småbitar, uppstrålad i ett rymdskepp eller har några superkrafter (dvs, någonting som kan bidra till att göra dramatiken intressant). När jag inte klarade av att delta i deras samtal försökte jag istället styra in samtalet på sådant jag fann intresant. "Såg ni Giggs mål igår?" "Hörde ni att Led Zeppelin funderar på en reunion?" "Visste ni att sköldpaddor kan andas genom rumpan?" De tittade alla konfunderade på mig, ibland kunde någon svara något i stil med "Vad är giggs" "Är Led ett lag?" osv men oftast gjorde mina inhopp dem bara osäkra och de såg på mig under tystnad innan de fortsatte att diskutera DH. Jag tyckte att dom var snälla men lite dumma i huvudet och dom tyckte förmodligen samma sak om mig.

Det är på grund av rätt ensamhet jag tycker om att vara med Marcus så mycket. Med honom är jag alltid alone men aldrig lonley.Han försöker aldrig begränsa mig, kontrollera mig, hålla fast mig eller styra mig. Nästan alltid vill vi samma sak och tycker likadant. Jag får alltid bestämma över mig själv. Ändå kan jag dela intrycken med någon. Han ser vad jag ser. Ibland säger någon något på en fest och vi söker genast varandras blick. Vi är de enda i rummet som förstår det roliga, det felaktiga, det korkade, det sorgliga osv med det som sägs. Vi behöver inte prata, inte le eller göra miner. Det räcker med att vi båda tittar på varandra i just det ögonblicket för att veta att vi inte är ensamma. Vi vet att den andra också vet.