Idag säkrade Ingelsten guldet för sitt Kalmar. Trotts att det inte var någon direkt action på planen kände jag av stämningen och det värkte lite i hjärtat. Jag såg människor i 50 års åldern som grät av lycka. Jag funderade på hur länge dom fått vänta. Jag tänkte på han i AMF reklamen som följer sitt lag i ur och skur genom åren innan han äntligen får se dem ta guld. Jag har väntat på det ögonblicket sedan jag var 12. Jag har suttit och kollat på klipp och videos från Gnaget gamla glansdagar, då Nebojsa, Gary och Vadim dominerar planen och drömt om att få vuxit upp på den tiden. Drömt om att en dag kommer vi vara där igen. Väntat på den dagen. Jag har hängt med AIK ner i superettan och upp igen. Jag har kännt glädje och smärta i samband med fotbollen. I år var tyvärr inte vårat år heller men jag vet att en dag är det AIK som tar hem segern igen. Och den dagen kommer jag vara där uppfyld av tårar och lycka.