Det har varit en hel del fotboll att avnjuta i veckan, framförallt den oförglömliga hel galna matchen mellan Chelsea-Liverpool i tisdags (jag var aldeles skakig då den var över) men även mitt hjärtas A.I.K. i måndags och torsdags med både seger och förlust. Naturligtvis var jag lite skadeglad över att att även blåränderna förlorat en match och det var efter denna jag och en polare började diskutera Zorans återkomst och jag genast visade mitt ogillande. Det sitter liksom i mina gener, jag rynkar på näsan så fort jag hör namnet. På frågan varför jag ogillade honom så skarpt svarade jag tvärsäkert "Därför att han är så jävla arrogant" och det ska komma från mig, som samtidigt avgudar en viss Mourinho - som kan liknas vid innebörden av ordet arrogans.

Hur kan jag avguda en egenskap hos en tränare samtidigt som jag föraktar samma egenskap hos en annan? Det är komplicerat men jag tror jag kan förklara det. Arrogans för mig är oemotståndligt sålänge den arroganta personen ifråga är överlägsen. Ta tillexempel Drogba, för något år sedan avgudade jag den killen på planen. Så fort någon kompis smög in en notis om att han var arrogant eller filmade lite väl mycket fnös jag bara och utbrast "Men vadårå, han är ju bäst". Idag har tyvärr mannen varken samma formtopp eller engagemang. Killen som en gång iskallt satte bollen i mål på frisparker missar nu det ena friläget efter det andra i straffområdet. Nu då han inte orkar ta en löpning för att skapa luckor eller filmar blir jag bara förbannad och finner honnom en dryg. Samma människa med samma arrogans har gått från chramig till irriterande.

Antingen dras jag som en mangnet till arroganta människor eller så avskyr jag dem. Sålänge en människa kan prestera, vet vad han/hon gör eller talar om är arrogans en oerhört dragningskraftig egenskap. Men då en människa inte presterar, blir för inskränkt i sina tankebanor och vägrar tänka om då är arrogans det mest avskräckande på mig jag vet.