Dom hektiska dagarna såhär innan jul har jag tagit min tillflykt till min Pojkvänns föräldrar här i Strömsund. För er som inte vet är Strösund en pytteliten kommun i inlandet några mil utanför Östersund. Litet, lugnt och jättemysigt. Här fikas det minst fyra gånger om dagen och mjukt tunnbröd, skorpor, kakor, krusbärsmarmelad, saft och leverpastej är bara några av dom hemmagjorda delikatesser som erbjuds. Jag kommer att gå upp minst fem kilo om det fortsätter såhär. Och här är det kallt kan jag lova, igårkväll då vi kom hit visade termometern i bilen på 30 minusgrader då vi passerade Åsele. Idag var det inte mycket bättre, jag tvingade envist med Viktor ut på en långpromenad i 25- grader. Trots att jag hade Läderbyxor, raggsockar, kängor, dubbla tröjor, jacka, halsduk, vantar och mössa tog det bara 10 minuter innan mina ögonfransar var fulla av is och mitt ansikte domnat bort. Jag hoppas på att jag förfrös mina ansikts celler så illa att jag aldrig kommer behöva någon botox i framtiden. Vi tog vår tillflykt in till Erika och Mattias. Erika bjöd på Te och massa smarriga hembakta kakor och Mattias underhöll oss med att visa oss katten Retard som lärt sig gå "SPIDER CAT" upp och ner i taket.

Hoppas allt är bra med er!

Vad är grejen mellan mig och cowboys? Brandmänn, poliser och militärer är sådant som normala kvinnor drömmer om. Vad är det då egentligen som jag tycker är så stört tilldragande med en man i hatt, boots, pistol och scarf som rider på en häst och röker cigaretter? Jag har säkert över 25 serietidningar med världens hetaste man Lucky Luke, och dessutom fyra tecknade dvd filmer med honom. Vad säger det om mig att den hetaste mannen jag vet (bortsätt från pojkvännen) är en tecknad seriefigur? Men Lucky Luke är brutal, rättvis, hård och ödmjuk. Han kan skjuta hål i enkronor och slå vuxna män genom fönsterutor.



Sen har vi ju alltid Clint Eastwood, går det att bli hårdare? Finns det någon bättre westernfilm än "the good the bad and the uggly"? Ikväll såg jag och Viktor en annan gammal westernklassiker med Clintan då Viktor på skämt frågade om jag tyckte han skulle skaffa en coboyhatt. Det värsta är att jag på riktigt skulle tycka det var hett. Seriöst, vad är det för fel på mig och varför finns det inga riltiga cowboys längre?

Det var för ca två månader sedan jag insåg att jag inte alls ville bli journalist. Missförstå mig inte, det är intressant och roligt på journalistutbildningen men naiv som jag alltid är hade jag inte reflekterat över framtiden då jag valde. Arbetsmarknaden för en journalist är i regel hård. Det är svårt att få jobb, konkurensen är tuff, lönen oftast ganska dålig och arbetstiderna fruktansvärt obekväma. I mitt framtida yrke vill jag ha ett åtta till fem jobb med lediga helger och bra lön. Efter en nogran studering av diverse utbildningskataloger bestämde jag mig för att det nog var Ekonomi jag skulle läsa. Egentligen är det lite ironiskt att jag trotts mitt fria val slutar med att följa i gamle Gurras fotspår.

Jag gjorde en sen anmälan och det var många som sökte. Jag var livrädd för att inte komma in. Tanken på att slänga bort ett halvår till av mitt liv på en utbildning till något jag inte vill bli kändes olidlig. Eftersom jag har ett hyreskontrakt på en studentlägenhet är det heller inte aktuellt att jobba ett halvår. ÅNGEST!

Idag fick jag intagningsbeskedet! Jag kom in! 1000000 kilo lyftes från mina axlar. Jag kände mig bäst i världen. Som Daniel brukar säga "Du är en brustablett Frida - Allt löser sig!" Ut och fira med en favorit i repris på fredag? Inget slår akrobatiska konster och monsterdans!



Tyvärr gick det bara några minuter innan min dator bestämde sig för att sluta hitta vårat trådlösa nätverk. Nu sitter jag obekvämt på hårda stolar i matsalen med nätverkskabel och det här funkar inte.
UTAN TRÅDLÖST NÄTVERK I TRE TIMMAR FÖRSMÄKTAR JAG I DETTA HUS!

Jag är så leds på kylan, mörkret och Umeå att jag börjar klättra på väggarna snart. Hela min kropp skriker efter äventyr och adrenalin. Dumma kusin vittamin som är på andra sidan jorden och hoppar bungy jump. Kan ni föreställa er känslan? Känslan av att trotsa allt förnuft. Visst man vet att man egentligen är säker - men att bryta spärren inne i huvudet, ta steget ut över kanten, steget som borde innebära död, och sedan svindlande falla huvudstupa rakt ut i luften för att hänga och dingla upp och ner. Befinner jag mig på höga höjder kan jag inte låta bli att gå fram och luta mig över kanten bara för att känna den där härliga kittlande svindlande känslan i magen. Jag vill också trottsa naturlagarna, känna adrenalinet pumpa och hänga och dingla i fotknölarna.

Det enda som håller mig uppe just nu är förhoppningarna om min och Karins utlandssemester. Jag måste ner i havet igen, sväva bland fiskarna som en astronaut och utforska nya värdar. Ligga på rygg 10 meter under ytan och beundra solen ur ett fantastiskt perspektiv. Rycka till av det skarpa ljudet från en båtmotor som i själva verket befinner sig kilometer bort. Synd att man inte kan åka på semester under havet.

Just idag saknar jag Stockholm.

Klockan är bara tre då jag slutar men det hade redan blivit mörkt. Ett grått, kallt jävla novemberregn som verkar pågå förevigt. Utanför Univeristetet får regnet dammens bläcksvarta yta att krusa sig. Tusentals ljus från hus runtomkring och i fjärran reflekteras och glimmar i vattnet. Dammen ser större ut i mörkret. Den påminner mig om mälaren. Om jag kisar kan jag nästan inbilla mig hur små fladdermöss flyger där fram och tillbaka i skenet av lyktorna längs vägen.

Jag läste på VK förra veckan att Umeå bara haft 4,7 soltimmar under hela November. Det kan nog stämma, nu när jag tänker på det vill jag bestämt dra mig till minnes ett lysande klot som brukade befinna sig på himlen. Det är bara i norrland som solen inte visar sig mer än 4,7 TIMMAR på en månad. Det är bara i norrland man blir tvungen att "ta cyckeln" I ÅTTA KILOMETER. Det är bara i norrland bartenders får för sig att hälla RAMLÖSA i en mojito. Det är bara i norrland jag (in my early 20:s) blir kalld för "MILF" av killar på stan.

Det är bara på VINTERHALVÅRET som jag funderar över vad jag skulle hit upp och göra.

Ni vet hur jag alltid lyckas ut för unniversums små olycksfall och klumpigheter. Idag hände något mycket oväntat - jag hade TUR. Mycket tur.

Morsan hade lagad saffransräkor till middag och till det drack jag två glas med 11% rosé vin. Efter middagen hyrde jag och Daniel film och sen erbjöd jag mig att skjutsa hem honom.

Daniel: Men är du säker på att du kan köra nu då du har druckit?
Jag: Ja men det var ju över fyra timmar sen, jag är typ nykter!
Daniel: Haha typ?
Jag: Haha ja, nej men seriöst jag kan utan problem köra nu!

Jag har aldrig kört rattfull och skulle aldrig göra det, men ibland kan det vara svårt att veta var gränsen går. Vi sätter oss i farsans nya monstertruck och hinner fram till bron över älven innan vi ser rödljusen. Farbror blå står och vinkar in oss till höger. Med hjärtat i halsgropen svänger jag in och vevar ner rutan. Får ett alkoholtest instucket under min näsa och blir ombedd att blåsa. Upp till bevis. Plötsligt är jag inte alls så säker på att alkoholen hunnit gå ur kroppen och börjar fasa för att torska körkortet. Blir så nervös att jag darrar och jag blåser fel två gånger i rad innan jag på tredje försöket gör rätt och......gud välsigna mätaren för jag var nykter och fick inget utslag. Istället fick jag sedan fylla i ett papper med lite sömnfrågor och åkte därifrån med en biobiljett!

Snacka om röta - eh???

Nu är allt ordnat och lägenheten vår! Inflyttning första februari! Nu blir det till att fira både SM guld, lägenhet och friskhet i helgen! Skumpa till äran?

Här ska vi bo!

I sommras hade jag planer på att sticka till norge och rensa fisk vilket jag diskuterade med kompisar. De allra flesta himlade med ögonbrynen eller brast rent av ut i skratt. Tanken på att jag skulle gräva med mina dyrbara princessfingrar i fiskrens var tydligen otänkbar för dem trotts att jag envist hävdade att jag inte skulle ha något problem med detta. Upp till bevis!

Musik som vibrerar genom kroppen, en daqiri strawberry i handen och underbart sällskap - så borde lönehelgen se ut. Istället jobbade jag på Corona där jag kröp runt på alla fyra inne på toaletterna och torkade upp färsk gulaktig spya från toalock, golv och väggar. Som ett tillägg i den bittra kråksången kan jag passa på att klaga över att min stackars tumme förlorade sin perfekt manikyrerade nagel då en mycket aggrsiv kund slet jackan ur händerna på mig. Skrattar bäst som skrattar sist - nog för att jag är aningen osäker på värdet är hos skrytet "Jag torkade spyor i helgen" men jag kan åtminstone konstatera vad jag alltid hävdat....

I'm humble, I can get my hans dirty - and I'm good at it!

Nu är det äntligen på riktigt jag kliver in i vuxenvärden. Efter jul tar jag steget och sliter mig ifrån mitt trygga och bekväma hem till ett eget boende, eller nästan - mitt och Karins nya boende. Detta innebär att jag kommer måsta börja tvätta och laga mat helt själv men det innebär oxå glass till fukost,  lunch och middag om jag så önskar. Ah frihet.

Våran lägenhet kommer bli lika fantastisk och fabulos som vi!

Ibland kan killar vara för äckliga. Jag är verkligen långt ifrån en primadonna då det komer till kiss och bajs humor men det borde finnas gränser. Efter tre år i samma klass som Jonna trodde jag att jag hade imunitet mot alla äckliga samtalsämnen.  Jag kan både prata och skämta om i princip vad som helst men igår upptäckte jag dock att jag hade en gräns. Jag sitter hemma hos Viktor och Anton med Jonne då grabbarna väldigt detaljerat och ingående börjar diskutera "Koprofager" och "Konkelbär". Två tillsynes oskyldiga ord jag aldrig hört före igårkväll - och halvt om halvt önskar att jag aldrig behövt höra men det är så äckligt att jag måste dela med mig av det. Usch - okej här kommer det........

En koprofag är något eller någon som gillar att äta sin egen eller andras avföring och konkelbär kallas det tydligen när en kille varit på toa och det fastnar bajs i killars rumphår som blir till en klump. Knapast någont normalt samtalsämne man vill lyssna på medan man dricker sitt kvälskaffe.

Ett gott råd, skulle ni någon gång stöta på ett av dessa ord ute i krokarna någonstan så spring därifrån - bara spring!

Kära läsare, jag har haft en extra otursam och dålig dag idag. Det började redan 08.17 imorse då jag tappade min puderborste i toaletten. Strax efteråt upptäcker jag att min dator fått ett virus och vill leta igenom alla mina filer (vilket brukar ta en timme). Nästa incident inträffar ca 09.50 då jag har parkerat och smäller igen dörren utan att ha rättat till säkerhetsbältet och metallbiten hamnar mellan dörren och lacken på min bil som får en ordentlig repa. Mutrande går jag till kaféet i hum-huset bara för att råka sparka på en kille i rullstol. (det är dödsstrf på sånnt nästan va?) Då dagens sista föreläsning är klar så har det börjat ösregna och jag är utan paraply och en bra bit från min bil.

Blöt och frusen sätter jag mig i bilen. Rengnet hamrar på rutorna men nu kommer de inte åt mig. Slår på värmen på max och matar in en Zeppelin i CD spelaren. Bläddrar fram till Stairway to heaven, höjer volymen så musiken vibrerar i min lilla polo. Sjunger med för full hals till Robert Plant, känner hur musiken kommer från alla håll och sveper in mig, ger mig gåshud. Det spelar ingen roll hur många gånger jag har hört den, att jag känner varje ord, varje ton utan och innan, jag ledsnar aldrig. Det finns inte fler än tre låtar i världen som är i samma klass som Stairway to heaven. Odödliga musikaliska mästerverk och lika jävla bra år efter år. Jag ville aldrig kliva ur bilen, ville trycka på repeat, sitta kvar i värmen, fortsätta lyssna och fortsätta köra. 


Nu är det dags för derby. Man måste ju gotta mig nu för det ser inte ut att bli något nästa år (skadeglädje)

På föreläsningen om journalistisk etik fick jag klart för mig att det var stort ajja bajja att dra några som helst förmåner av sin yrkestittel. Presskortet var endast en identitetshandling och fick absolut inte användas privat som inträdesbiljett eller förtur i kö. Företag som erbjöd resor, mat, produkter och liknande på grund av att man var journalist skulle man absolut tacka nej till. Detta på grund av att annars riskerar man att förlora det viktigaste: trovärdigheten.

På ett sätt känns detta självklart men lite besviken blev jag ändå. Jag hade ett Marian Keys scenari framför mig. I boken "tankar från sängkammaren" beskriver hon om tiden hon var kosmetikreporter på en tidning. Varje vecka fick hon hem ett paket i brevlådan innehållande hur mycket spännande smink som helst från företag i hopp om att deras produkter skulle bli omnämnda - en tid som hon beskriver som den lyckligaste i sitt liv. Jag kan garantera att människor på tidningsredaktioner utomlands behåller alla möjliga varor dom får in. Men i Sverige får man inte göra så. Jag tycker det är bra för den oberoende journalistiken men lite orättvist samtidigt för jag tror inte människor i andra yrken eller andra länder är fullt så nobla. Folk tenderar i allmänhet att utnyttja sitt jobb i alla tänkbara scenarion. Som journalist måste man tänka sig för noga och vara ädel något jag självfallet kommer eftersträva, men jag kan ändå int hjälpa att tänka: Typiskt!

Idag drog vi en familjekväll vilket var mysigt. Kan inte komma ihåg när vi gjorde något ihop senast - eller jo, det var förra sommaren då mamma och pappa tvingade in mig och Gremelinen i en glödhet bil för att åka och kolla på Star Wars museum - vilket var mindre populärt. Ikväll var en trevligare familjestund, vi drog på Kina resturang och gick på bio och såg "Flickan som lekte med elden" grymt bra skådespel av Noomi Rapace. Jag hade nästan hunnit glömma bort hela boken så det var riktigt spännande. Jag önskar jag kunde glömma bort Sagan om Ringen också för att få samma otroliga upplevelse som första gångerna men av någon anledning vill mitt guldfiskminne inte svika mig på den punkten. Nåja har man sett en film 65 gånger (då man är över 15år )har man väl sig själv att skylla......

Tre pinnar till gnaget ikväll!!

Jag älskar natten. Allting stannar av, andas. En nattprommenad är som att skicka hjärnan på en spabehandling. Den får vila, slappna av, inte tänka på allt det man inte vill tänka på.

Jag går ensam, luften är kylig. Vill inte gå in till stan utan går mitt löparspår på landet över ängarna. Jag är inte rädd för mörkret - tycker det är skönt. Jordstigen är mjuk under mina fötter, kolsvart runtomkring mig, avlägsna ljus från gatlycktor i fjärran, ett par ögon glimmar till. Jag går närmare, ögonen sitter på en häst som har fått syn på mig. Jag stannar och sträcker ut handen för att hälsa. Rädd men samtidigt nyfiken kommer den fram, den stannar någon decimeter ifrån mig, sticker fram huvudet, spärrar upp ögonen och blåser varmluft över ansiktet på mig. Först blir jag rädd, men så mins jaq - hästspråket- den tänker inte bita mig, den hälsar. Jag drar ett djupt andetag och blåser tillbaka luft genom näsan - hälsar tillbaka. Det funkar, hästen bestämmer sig för att jag inte är farlig, den riktar öronen frammåt och låter mig klappa den. Mulen är len under fingrarna, tänker att det var aldeles för länge sedan jag red - tre år. Kliar den lite i pannan och går vidare, förbi söndervittnade lador och träd, vägen känns längre på natten. Utan gatlyktor ser man stjärnorna klart och tydligt, så vackert, karlavagnen, lilla björn, andromeda, cassiopeia och tusentals till som jag inte vet namnet på. Tänker på observatoriet då jag kollade i telleskåpet - vill dit igen. Tystnad, ett djur prasslar någonstans i gräset och jag rycker till. Tjugo minuter senare är jag hemma igen, men där det förut fanns stress finns bara lugn. Jag älskar natten.

Jag har haft en toppenhelg. Igårkväll bakade jag och Viktor Pizza och såg fotbollen som jag nämnde i tidigare inlägg. Älskar att göra mina egna pizzor för då kan man ha på vad för konstigheter man vill, tex västerbottensost, skinka, champinjoner och cashewnötter som igår - kanske ska jag tipsa Alladin (som äger mitt pizza standarhak)om mina briljanta uppfinningar.



Fredagen tillbringade jag med Karin. Vi hann med shopping, epp (efter plugget pubb), middag, förfest och utgång. Eftersom jag har en obotlig tendens att spilla på mig själv höll jag mig till ljusa drycker som öl och white russian. Jag bitchslapade en kille i ansiktet under kvällen - något jag alltid drömt om att göra. Han hade haft någon jävla vadslagning med sina polare om mina tuttar, väldigt moget. Ofta man skulle gå fram till en överviktig person ute på krogan ba "Fan vad tjock du är!" Nej självklart skulle man inte det, men att förolämpa någon med stora bröst är tydligen helt aceptabelt. Förutom det var kvällen jättetrevlig, jag träffade många vänner och bekanta samt lärde känna en asskön snubbe jag snackade politik, resor och fotboll med och även senare massakerade köket hos då jag gjorde panGkakor. Sen sov jag hos Emmy och Stefan och åt upp deras mat - vilket jag skämdes för idag så jag hjälpte dem att städa lägenheten.

Nu har jag kvällen för mig själv som jag planerar att spendera framför en svartvit gammal skräckfilm med ett glas rödvin och mörk choklad!

Idag gjorde jag någonting jag skäms lite över. Jag talade inte helt och hållet sanning. Jag ljög - en vit lögn - om min ålder. Jag sa att jag var 21, vilket jag faktiskt inte fyller förrän om lite dryga fyra månader. Ganska oskylldigt men ju mer jag tänker på det desto jobbigare tycker jag åldersiffrorna är.

Jag har nog i hela mitt liv haft ålderskomplex, det började redan på dagis. Jag kunde inte förstå varför min kompis Elin som bara fyllde år en månad före mig var ett år äldre medan jag var lika gammal som lilla Lisa som fyllde år 11 månader efter mig. Kunde dom vuxna inte räkna? Jag fick vara med i gruppen i dagisgruppen för dom "stora barnen" med mina kompisar för att jag inte skulle känna mig utanför men så plötsligt försvann alla mina vänner och började skolan utan mig.

I grundskolan var jag alltid äldst i klassen och bland kompisar utanför var jag den som var yngst. Personligen bryr jag mig inte om andras åldrar utan ser snarare människor men när det gäller min egen ålder finns ett långt inbitet komplex. Det är jobbigt då man inte kommer in på krogen eller systemet då ens kompisar gör det och ännu jobbigare då schysta människor jag gillar höjer på ögonbrynen och säger "Va? Är du bara 20" Jag vet att det är omoget och jättelarvigt att tänka så men något komplex måste man få ha.

Då Rikard i min klass intervjuade mig missförstod han hur gammal jag var och pressenterade mig inför klassen som 21. Efter det kändes det bara så mycket enklare att låtsas vara 4 månader äldre - bara för att slippa vara minst i klassen. Imorgon tar jag nog smällen och avslöjar hur det egentligen ligger till med de 4 månaderna för jag skäms lite...

Idag fick klassen lite mer information om utbildningen och jag känner verkligen att jag hamnat helt rätt. Allting verkar så intressant och jag känner mig privelegerad att få ha så meriterade lärare som vi har. Mycket nytt på gång gör att jag lätt går upp i varv, istället för att sova ligger jag och hoppar i sängen. Igår var jag på spinning för att göra mig av med överskottsenergin, det funkade inget vidare (men det kan även ha att göra med 3 koppar kaffe före sängdags). Ikväll är jag med Viktor och det är jag glad över för med honom kan jag verkligen slappna av och mysa, och så om jag fryser om tårna på natten kan jag kila in dom mellan hans vader och slipper strumpor som killar och sticks.

Idag var min första dag som student till vetenskapsjournalist. Jag verkar ha fått en bra klass men dumma nya klasskompisarna ger mig prestationsångest! Jag kände mig omåttligt tråkig idag då vi skulle pressentera oss. Alla var så meriterade med livserfarenhet och hade coola namn, typ

"Hej mitt namn är Leonard, jag är hälften amerikanare och hälften fransman. Min pappa stred i vietnam och min mamma är författare. Jag har bott i både USA och Europa och läst kärnfysik, biofysik, litteraturvetenskap, naturvetenskap, kemi, jobbat som testpilot åt NASA mm. Förra året var jag i Afrika och volontärarbetade med att stoppa aids spridningen, efter det surfade jag i Australien där jag blev attakerad av hajar. På fritiden frilansar jag lite för bland annat Aftonbladet och DN"

Försök toppa det liksom med..

"Tja jag heter Frida. Skulle fått heta Julia men var för vild som liten så min mamma tyckte det lät bättre att vråla FRIIIIDAAA.. Jag är varken stockholmare eller norrlänning utan en identitetslös blandras. Jag har läst ett år Medie och kommunikationsvetenskap, jag är katastrofalt klumpig och ganska duktig på att vissla....."

Jag har haft ett liv nu i sommar, på grund av detta har jag inte skrivit på 100 år. Jag har kort och gott varit upptagen med att leva, resa, umgås med min familj och mina vänner, festat, sett fotboll, sett Metallica, ramlat i älven och allt som hör sommaren till. Ni vet bara gjort saker som är roliga och ingenting och då menar jag INGENTING som är tråkigt.

Nu är dock hösten och mörkret på intåg. Jag är som AC/DC Back in black. På måndag börjar jag programmet för vetenskapsjournalistik, jag har köpt en dator och telefon med almanacka, kirrat kort på IKSU, jag har även fått jobb på Corowna där jag ska göra mitt yttersta för att inte slå sönder några glas under vintern.

Det kommer ny design på bloggen innom kort och jag blir åter igen snart aktiv med mitt så kallade liv - alla vet att det är på sommaren som man egentligen lever.
 
Enjoy!

Jag inleder semesterbilderna med ett kort på mig och min lillebror!
Han är inte så liten längre Gremelinen.....