JAG KLARADE DEN! Jag klarade mördartentornas mördartenta!

Aldrig i hela mitt liv har jag slitit så mycket med en förbannad kurs som med "Resursfördelnings teori". Jag har kämpat, gjort fel, kämat vidare, gjort fel, kämat vidare. Det har varit en uppförsbacke i motvind sedan dag ett. Jag har inte haft någon att fråga om hjälp. Aldrig har jag kännt mig så efterbliven som då jag suttit med gröna fasan och försökt räkna. Sen så passerar jag plötsligt en gräns, en spärr då jag känner att det lossnar. Att jag faktiskt inte bara lär sig en formel utan att jag verkligen förstår vad det är som jag gör och varför. Jag darrade då jag kollade tenta resultatet. Jag har lärt mig otroligt mycket under denna kurs, jag har fått ny kunskap och ny förståelse för omvärlden - men jag skulle hellre bada isvak än att tenta om kursen. Förstå lyckan då jag ser att jag klarat den. Jag har inte glidit räksmörgås heller utan jag klaraden den med god marginal! Jag är typ den bästa, smartaste, inteligentaste människan i hela världen! Är jag kapabel till att lära mig den här matten och de här ekonomiska tolkningarna är jag fan kapabel till att lära mig vad jag vill. Och det känns underbart.

Åh vad jag ser fram emot gröna fasans farväl. Vi ska ha ett litet grill-party boken och jag. Tillfredsställelsen av att få slita ut sida efter sida, riva dem i små tussar eller vika flygplan av dem och skicka dem in i elden. Se hur lågorna förtär och smälter ner alla grafer, derivator, Q,S,P,D,V,R, och bokstavssyndrom tills de blir till stoft. Mmmm. (Hallå nej jag är faktiskt ingen sadist!) Jag tycker bara verkligen, verkligen, genuint illa om min kursbok.

Mina föräldrars matvanor har börjat bli litet av en nagel i ögat på mig. Det snålar inte på råvarorna nu då jag flyttat hemifrån. Medan jag själv hakar mig fram på Euroshopper och gratis bananer så gott som det går verkar familjen knapra noshörnings bringa, entrecote, alligatorsvans, lamfilé och strutsbiff om dagarna. Pirayan (det är så jag kallar min mamma) är dessutom grymt duktig på att laga mat. När jag blir bjuden på middag hos mina föräldrar (det vill säga då jag ringer och gnäller och bjuder in mig själv) förväntar jag mig därför någonting fantastiskt gott.

Hur besviken blir jag inte då jag kommer hem och får torsk? Torsk är den tråkigaste fisken i hela världen. Det kan vara gott med rätt tillbehör, men fisken i sig smakar verkligen ingenting. Den bara påminner mig om de dagar i låg och mellanstadiet då man hungrig som en varg besviket skyfflade upp en vit opersonlig klump på tallriken. Som jag vill minnas var det torsk i allt, torskblock, panerad torsk, torskfilé - lika tråkig och smaklös i alla former. Att fiskstackaren sedan blivit utrotningshotad är väldigt tråkigt, men varför kan folk då inte bara sluta upp med att köpa torsk? (Lägga slantarna på lax eller marulk istället - som faktiskt smakar någonting) Inse fakta, torsk varken har, eller kommer någonsin att vara fantastiskt gott.

Jag undrar, utifall att du lyssnar och om jag ropar så högt det bara går
Om du i så fall kan höra, hur fantastisk jag tycker att du är, och om du förstår

Varför ska det vara så förbannat svårt att ta sig upp från sängen vissa mornar? Det blev tvådagars utgång i helgen vilket borde kvalificera mig till att få sova åtmninstone till klockan två. Men jag måste upp för jag ska på bio med Emmy och se gula små filurer.

Om ni någonstans har hört att jorden är den största magneten så är detta inte sant. Jag är nämligen fullkomligt övertygad om att det är min säng som är den största magneten. Jag kan styrka detta via flertalet empiriska bevis. När jag på morgonen har bråttom och försöker sätta mig upp så är jag fastklistrad mot kudden. Jag får uppbåda all min styrka för att slita min kropp från madrassen medans den magnetiska kraften drar mig bakåt, ner mot kudden. Jag är liksom alldeles svettig då jag väl lyckats ta mig upp. Ibland om min styrka är försvagad via någon sjukdom eller då jag som idag är bakis så är det nästan omöjligt.

Det värsta är att jag faktiskt lyckades ta mig upp för en halvtimme sedan då klockan ringde och klä på mig. Sedan då detta var gjort så slappnade jag av bara för en sekund vilket den lurpassande magneten sängen naturligtvis utnyttjade. Fast jag var i köket och skulle dricka mjölk så sände den ut sin magnetiska dragningskraft och drog mig tillbaka dit igen. Ser ni hur den håller fast mig? Hur ska jag ta mig härifrån? Fasen!
Hjälp, hjälp, HJÄLP

Ni finns överallt. Ni som rynkar på näsan eller skäms över mig då jag balanserar med mina skolböcker på huvudet, försöker vifta på öronen, hoppar med stövlarna i vattenpölarna, gömmer mig bakom möbler för att hoppa fram och skrämmas, dansar fram i ap-byxorna, sjunger tandborstsången inne på ICA eller leker att jag är Rocky när jag joggar.

Idag skulle jag dra och gymma men jag hade glömt mitt gymkort hos mina föräldrar. Jag bestämde mig för att ta en powerwalk istället. Det var en strålande höstdag. Solen bländade mitt ansikte och fick hela världen att lysa. Jag hade min Ipod med underbar musik strömmande i öronen. Jag blev så glad och sprallig att jag helt enkelt inte kunde låta bli att springa istället för att gå. Fri som vinden dundrade jag fram över ön med Thunderstruck i öronen. Edorfinerna rusade genom kroppen. Jag kände mig som kungen över världen, stark och oövervinnerlig. När låten tog slut började Eye of the Tiger spelas och jag blev ännu mera peppad. Jag kunde inte låta bli att tänka på Rocky Balboa när jag hörde låten och såg mina händer röra sig rytmiskt framför kroppen. Så jag var liksom bara tvungen att boxas lite i luften och dra en uppercut medan jag sprang. Jag kände mig lycklig  så att det kändes ända nere i magen. Så passerar jag er. Två kloner med blont hår och svarta jackor som fnissar hysteriskt och tittar på mig som om jag vore dum i huvudet.

Ni ser ner på mig för att jag är och vågar vara barnslig. För att jag ibland beter mig på ett sätt som inte riktigt hör till samhällsnormen. Ni verkar till och med lägga ner tid och energi på att öppet irritera er på mig. Varför försöker ni tämja mig med era blickar och kroppspråk till att bli lika sävliga som er? Jag gillar helt enkelt att hitta på små bus och leka lite i vardagen för jag tycker livet blir så mycket roligare då. Själva verkar ni vara livrädda för att sticka ut. Jag å andra sidan är livrädd för att behöva vara som er. Ni ser likadana ut. Ni tycker alltid samma sak som alla andra. Ni har inga intressen eller åsikter. Ni gillar alltid det som alla andra gillar. Jag ser dock inte ner på er. Däremot undrar jag; Är det värt det? Har ni någonsin roligt?

Godmorgon på er!

Det är morgon för mig i alla fall. Eftersom jag jobbade natt har jag legat och dragit mig fram tills nyligen. Det var en ganska harmonisk kväll igår. Det kom ganska mycket folk till Corona men alla gästerna var glada och trevliga och ingen tappade bort sin bricka. Mellan klockan halv ett och halv två är det nästan dött på gäster i garderoben men vi roade oss bäst vi kunde. En kille hade lämnat en långboard som jag och Dessi var busiga och tjuvlånade lite bland hyllorna.

Nu sitter jag här med dagens andra kaffekopp och börjar känna hur livet återvänder till mig. Jag ska strax klä på mig och sen så ska jag gå och rösta. Sedan blir det födelsedagsfika och (förhoppningsvis) fotboll hos Stefan. Ikväll blir det plugg och valvaka.

Förutsättningarna för dagens forsränning hade inte kunnat bli mycket sämre. Jag har jobbat natt samtidigt som jag haft skola så jag har inte sovit mer än fyra timmar per natt de senaste två nätterna. Vi höll inte på att få tag i en bil att ta oss dit i, sen blev Stefan sjuk och vi var för få för att ränna innan Åsa hakade på. Dagen till ära gav oss även kyla och kallt ihärdigt regnande.

Trotts detta måste jag säga att det var fantastiskt underbart. Utsikten längs älven var strålande med höstens alla färger. Visste ni förresten att vindelälven har den bästa forsränningen i hela Europa? Det är ganska coolt med tanke på att det bara kostar 400kr och ligger en timme från där jag bor. Egentligen var vattennivån tydligen alldeles för låg för optimal forsränning såhär års men jag skrattade så jag fick ont i magen då vi krängde och gungade bland vågor och vattenfall. Vi bestämde oss för att ränna igen till sommaren då skogsvattnet och bergsvattnet kommer.

Dock måste jag investera i en egen våtdräkt. Det suger att vara lång och spinkig när man ska låna våtdräkter. En våtdräkt ska sitta så tajt som möjligt och nära kroppen för att man effektivast ska hålla värmen. I likhet med då jag dyker valde ansvarig ut en våtdräkt i storlek 42 för att täcka min längd. Normalstorlek för mig är 34 så den hängde som en sopsäck och släppte in otäckt kallvatten i ett.




Jag och Em peppar i bilen påväg mot Vindelälven


Vi kände oss grymt sexiga i våran nya outfit


Jag i min aldeles för stora våtdräkt. Det syns inte på bilden men jag
fick värsta luftbuble-snoppen.


Åsa var lite outsider med grön hjälm.


Sam och Märta.

Jag var hur nöjd som helst efter dagen men väldigt frusen. Det var skönt att få komma hem och krypa in i Ap-byxorna. Jag tror inte jag berättat för er om Ap-byxorna i bloggen. "Ap-byxorna" är jordens mest fulländade klädesplagg jag fick av min kompis då hon varit i London. Dom är turkosa i fleece, med små små apor och rosa stjärnor på. De gör mig alltid lika barnsligt glad och förtjust att få ta på mig dom och jag missar inte ett tillfälle att använda dem. Nu ska jag och apbyxorna ta igen lite förlorad sömn.

Godnatt på er!

Jag förstår inte varför så många klagar på uppmärksamheten Sverigedemokraterna och Jimmi Åkesson får i media. Personligen vill jag gärna se mer av honom, killen är ju hysteriskt rolig. Aldrig har politik varit mer underhållande än med herr Åkesson i studion.

Var det kanske någon annan än jag som såg debatten mellan Åkesson och Gudrun Shyman? Som väntat sopade hon banan med honom. Det var rätt underhållande att se henne kapa av honom mitt i meningarna, men vad som varit ännu mer underhållande hade varit att låta honom prata färdigt. Vid ett tillfälle frågade Shyman honom vad han konkret ville göra för att minska antalet våldtäkter. En av åtgärderna Åkesson ansågs behövdes ta var att -sätta upp kameror på de platser där våldtäkter är som vanligast. Föreställ er honom utveckla detta fantastiska resonemang. Såvitt jag vet sker de flesta våldtäkter i hemmet, menar Åkesson då att staten ska sätta upp kameror i alla Sveriges hushåll? Eller menar han kanske att kamerorna ska sitta riggade vid mörka skogsstråk, öde parkeringsplattser eller stora parker? Och hur ska kamerorna finansieras? Vem ska ansvara för kamerorna så att de inte missbrukas? Behövs det inte tillstånd för att kameraövervaka ett område? Åkesson talar till synes utan att själv vara medveten om vad han säger. Dessutom verkar han inte insatt i vare sig källkritik, retorik eller politisk historia.

Ändå oroar sig många eftersom de anser att "All publicitet är bra publicitet". Fel, all publicitet är inte bra publicitet. Vad många verkar ha glömt är att historien knappast är unik. Bert Karlsson sa en gång "Politik handlar bara om att ljuga trovärdigt". Inte ens det verkar ju Åkesson klara av.

Jimmi Åkesson är inte farlig. Det är vi som är farliga! Oss, människorna, massan. Det är skrämmande hur snabbt vi glömmer. Inte är vi många som verkar minnas ett Sverige i början av 90-talet? Hur invandrare fick ansvara för den ekonomiska krisen och arbetsbristen . Vi skyllde på något så oskyldigt som religion redan då. Bestraffade den med brandbomber, hakkors, plåtkängor, misshandel, Ny Demokrati och så Sveriges mest ökända brottsling förstås. Att låta sig luras en gång är naivt men att köpa samma smörja igen tjugo år senare, det är bara korkat.

Min dag började med att min extremt dåliga karma ställde till det för mig. Jag hade missat att vi inte hade någon föreläsning idag. Klockan fem över nio la jag rabarber på en finfin plats i hörsal A i mitten långt fram. Jag drog fram alla mina ekonomiböcker och ritade några grafer i övningsboken medan jag väntade på att lektionen skulle börja. Platserna på sidorna om mig blev snabbt upptagna och den akademiska kvarten hade nästan nått sitt slut då jag noterar att jag inte känner igen någon i klassen. Kvart över kliver en främmande lärare in och börjar tala om barn med Damp och trafiken.

Det var inte ekonomerna som hade föreläsning utan några andra. Vet inte riktigt vilket program Damp och trafiken lektioner hör till. Och där satt jag fastklämd mitt i hörsalen. Jag kunde inte heller resa mig, ställa till värsta blondin scenen, avbryta föreläsaren och ba "Oj ursäkta, jag går ju inte det här programmet, fel sal" och tvinga 20 personer att resa sig och fälla upp sina bord så jag kunde komma förbi.

Så jag fick sitta där en timme tills det blev rast varpå jag inte kom tillbaka. Men jag har lärt mig ett nytt ord idag i alla fall. Onomatopoesi, det är ett ord för de ord som låter som det dom beskriver. Typ ordet "knarrar" beskriver ljudet "knarr" "droppar" ordet "dropp" och krash då någonting går sönder. Så nu vet ni det i alla fall!

Ända sedan jag var liten har jag levt livet med inställningen att ärlighet varar längst. Jag är alltid ärlig mot dem som står mig nära. Självklart har jag inget behov av att påpeka för någon om jag inte gillar deras frisyrer eller klädval, sådant är bara onödigt. Men om någon ber om ett ärligt svar eller frågar efter min ärliga åsikt så får de också det. Jag säger alltid vad jag menar, och jag menar alltid det jag säger.

Men då jag ställs inför situationer där jag antingen kan välja att säga sanningen och riskera att såra någon eller dra en lögn blir allting så mycket svårare. Vilket är egentligen värst? För mig är det nog värre att ljuga. Jag har en moral ända ner i tårna som säger att det är fel att inte tala sanning. Jag kan verkligen inte ljuga, speciellt inte för människor som jag bryr mig om och respekterar. Fina människor förtjänar inte lögner. Om jag värdesätter någon ser jag det som min skyldighet att vara uppriktig. Jag vill själv att de som värdesätter mig är ärliga mot mig. Men genom att vara uppriktig och ärlig verkar det som om jag lyckats såra tre personer på mindre än två veckor. Vad är sensmoralen i det liksom? Att det lönar sig att ljuga? Att vara ärlig då jag vet att jag samtidigt sårar någon är knappast roligt. Så vad tjänar jag egentligen på ärlighet förutom att människor blir ledsna, arga, besvikna eller sura på mig. Jag skulle inte heller ha kunnat sagt eller gjort någonting annorlunda för då hade jag inte varit jag. Men om jag ljög, och det senare visar sig att jag ljugit eller sagt någonting jag inte kan stå för, sårar inte det ännu mer?

Kanske jag helt enkelt bara ska var tyst nästa gång någon ber om min ärliga åsikt. Bara le och klistra ihop läpparna.

Finns det någonting bättre än att vakna upp en måndagmorgon efter en tung helg, dra upp rullgardinen och mötas av varmt, mjukt, ljuvligt solsken i ansiktet. Trotts att jag skulle iväg och räkna iskokvanter, marginella substraktionskvoter och marginalkostnader var humöret på topp. Nu ska jag städa och sedan ska jag ut på en promenad i det fantastiska solskenet. Och på Ondsdag nästa vecka, då ska jag forsränna med några kompisar! Hurra! Det kommer bli awesome!

Min första dag på universitetet hade kunnat börja bättre. Hörsalen klassen skulle va i hade blivit dubbelbokad och vi ekonomer fick gå ut utomhus i regnet för att ha kursregistrering vid ank-dammen. Som om inte det vore nog fick jag en kallsup då jag öppnade kursboken igår och började läsa på allvar. Det tog mig två sidor att inse att det inte är för intet som boken fått öknamnet "Den gröna fasan".



Vill ni ha ett exempel? Okej, här är ett utdrag ur texten "Observera att uttrycket MRS=-deltaq2/deltaq1 inte är ett helt korrekt uttryck för den marginella substitutionskvoten. Kvoten deltaq2/deltaq1 uttrycker ju lutningen på en sekant genom två punkter på en indifferenskurva. För en helt korrekt definition av MRS bör vi därför utgå ifrån derivatan av indifferenskurvan, dq2/dq1, som anger den förrändring av q2 som krävs vid en oändligt liten ökning av q1 för att hålla konsumenten på samma nyttonivå" Egentligen är det inte riktigt lika komplicerat som det låter men förstå så trött man blir i huvudet av att läsa sida upp och sida ner med sådan dära text. Igår höll jag på bli galen då jag satt och pluggade. Först var texten kinesiska och jag fick läsa om samma stycke om och om igen innan jag gav upp och somnade. Men så till min förvåning idag på föreläsningen så upptäckte jag att jag förstod allt läraren gick igenom och sa. Det lönar sig alltså att läsa den gröna fasan.

Pluggbrillorna på! Kaffet redo! Goooooo. Helvette vad jag ska äga sönder den här tentan!

Hösten är här. Löven håller på att ändra färg. De har börjat singla nedför träden, snart är de fler på marken än på grenarna. Kallt regn har börjat falla. Kyllan blir allt mer rå, jag känner hur den kryper in mot mig genom fönstret när jag ligger i sängen och ska sova om kvällarna. Fast det fortfarande bara är agusti så behöver jag pyamas, raggsockor och en extra filt för att inte frysa då jag ska sova.

Idag är första dagen på terminen men ny klass och nya kurser, det regnade och det var extra otrevligt att lämna mitt varma bo imorse. Huttrande beslutade jag mig för att det var dags att plocka fram mys-lakanet. Ni vet hur lena och mjuka satin-lakan är? Well, mys-lakanet är even better! Jag vet inte vad det är gjort av riktigt men det är tjockare än ett vanligt lakan, varmt, mjukt, lent och luddigt. Det känns typ som att sova på en jättestor morgonrock.

Nu ska jag till skolan!



Är min första dag värdelös har jag ju i alla fall mys-lakanet att krypa ner i ikväll!

Kan någon snälla, snälla, snälla tala om för mig vad jag ska göra för att få tyst på Karins katt. Den har verkligen ingen "off" knapp. Den pratar oavbrutet. Det värsta är att den inte ens VILL någonting. Katten är bara en liten uppmärksamhetshora. Ibland är den dessutom ond. Är det verkligen en slump att den varje natt då vi inte vill leka utan sova går och hämtar sin förbannade kattboll med en bjällra (Död åt den som uppfann kattbollar som plingar) och så smashar hon in den i dörren gång på gång på gång. Dessutom välter den ut mina blommor och fotbolstavlor, vässar klorna på min versace väska, puttar ner min linsburk på golvet och leker med den.

En vanlig dag brukar jag inte reta mig så mycket på katten eftersom kattens hyss kompenseras av att den är så söt. Den är liten, gosig mjuk och len. Men idag är ingen vanlig dag. Jag har sovit mindre än fem timmar inatt, imorgon börjar jag läsa nationalekonomi med en ny klass, jag har jätteont i huvudet. Allt jag vill är att få lägga mig och sova i lugn och ro utan att katten lever om värre än en mellanstadieklass på Grönalund.

Ingen som har något bra förslag på hur man får en katt att sluta prata? Obs, att mata den, ignorera den, locka på den eller skrika åt den funkar inte..........

Jag och Karin har diverse sysselsättningar vi ibland roar oss med på morgonen. Vi kan tillexempel ha högläsning för varandra om de olika granderna av vind och blåst, om hur slem bildas i näsan eller vad knäppa människor skriver på flashback. Idag satt vi och pratade om hur vi kunde bli bättre på att spara våra pengar

K: Vi kan ju sluta att dricka kaffe
F: Och läsk och Alkohol
K: Och så kan vi sluta sola oss
F: Sluta använda smink
K: Sluta färga håret
F: Sluta köpa kläder
K: Inte göra läpparna
F: Sluta tvätta håret och sluta att raka oss
K: Sluta kamma oss och bara låta det bli dreads
F: Där det kan leva djur
K: Flera olika sorter
F: Vi kan bli som moder natur! Två egna ekosystem i ekosystemet!
K: Vänta lite nu.... vad var det vi pratade om, varför skulle vi göra allt det här?

Jag såg nyss Virtigo av Hitckock igen. Fantastiskt vacker film som lämnar hela mig med en obeskrivlig feel good känsla. Varför jag tycker så mycket om gamla filmer, och kanske främst "film noir" är svårt att svara på. Jag tror det är mer känslan filmerna ger mig än själva handlingen jag tycker om. För mig är upplevelsen konst.

Alla är vi olika i hur vi föredrar att använda våra sinnen. Vilken konst som påverkar oss är individuelt. Men det finns en skillnad mellan skapare och skapare. Det finns dom som skapar en känsla hos mottagaren - och dom som är konstnärer av sinnesupplevelser. De som binder fast känsloupplevelsen klockrent i sina verk. Vem ser en målning av Dali och påstår att det inte är en tavla? Vem lyssnar på Erocia och hävdar att det inte är musik? Vem anser att Kafka inte är litteratur?

Det finns en anledning till att somliga verk stämplas som klassiker. De kallas så för att så många mäniskor påverkas så mycket av dem. Men när det gäller filmskapare har jag så svårt att förstå varför så få ser skönheten i de gamla filmernna. Det är solklart varför så många älskar Guy Ritchie, Quentin Tarantino, Hayao Miyazaki eller Zack Snyder. Men varför är det inte lika solklart att älska Michael Curtiz, Billy Wilder, Victor Flemming eller min absoluta personliga favorit - Alfred Hitchcock? Hitchcock skapar film noir när den är som allra bäst. Där varje scen får ta den tid den tar, där skådespelarna verkligen skådespelar, där betydelse sätts till ordet thriller, där det sker inovation i sättet att vinkla och andvända en kamera.

Se bara hur vacker Kim Novak är.

Sommaren har aldrig varit min favoritårstid att blogga. Det händer för mycket. Jag har jobbat, solat, badat, festat samt rest en hel del inom Sverige och hälsat på släktingar och vänner. Här är iaf ett smakprov på vad som hänt mig i sommar.

Jag har hälsat på min mormor i Boden! Mycket kaffedrickande!

 



Jag har firat midsommar på Jennys landställe utanför Obbola!






Jag har maskerat mig till proper affärskvinna och arbetat på Handelsbankens ekonomiavdelning.



Jag och Ante har hoppat fallskärm!

 




Jag har har varit (och är) stört jävla BESATT av denna fantastiska orkesterjacka från Balmain. Det är det mest fulländade klädkonstverk jag någonsin lagt mina ögon på. Jag drömmer om den. Jag vet inte om jag borde gråta eller jubla över att jag inte hade typ 4000 Euro på mitt shoppingkonto... är övertygad om att jag inte hade kunnat hejda mitt finger från att klicka hem den. (Från Net-a-porter.com om någon annan av er sitter på ett shoppingkonto innehållande typ 4000 Euro)

Epiolog! Jag har haft den mest fantastiska sommaren i mitt liv. Det kanske allra mest fantastiska vill jag inte skriva om. Inte här i alla fall. Så ni får dö nyfikna.

Sedan jag och Karin flyttade in har vi varit sneaky och sneakat internet av våra grannar. Grannarna flyttade dock tyvärr för någon månad sedan vilket skapade problem numer ett: vi blev nät lösa. Detta kirrade jag hyfsat snabbt med att beställa internet åt oss. Sedan uppstod problem nr två: man behöver en router - vilket jag kirrade. Men då tillkom problem nr tre: man måste vara utbildad ingenjör för att instalera routern.

Jag har dock turen att vara syster till Oscar som är ett grymt datasnille. Bland annat har han gett mig en skiva som lurar datorn att det finns ett operativsystem med högre status än alla andra operativsystem så att jag kan ta mig in på vilken dator jag vill, han har lurat mitt utube att min server ligger i Ukraina så jag slipper reklam samt kirrat en liten apa i hörnet som talar om för diverse dataprogram att jag inte är en bot. Mycket användbart (förutom hackerskivan som jag bara använt en gång när jag just fick den). Än har jag inte varit med om ett datorproblem Oscar inte kunnat lösa. Problem nummer fyra: min käre bror befunnit sig i Italien tills för någon dag sedan. Till veckan har han lovat att instalera min router i alla fall så då blir det lite action här igen.

Fast visst måste jag väl erkänna att det varit ganska skönt att vara utan internet. När man har polare, sol, godis, öl och MASSOR med härlig fotboll - WHO NEEDS A COMPUTER???

Efter att den sista tentan äntligen var avklarad var jag helt färdig. Hela vintern passerade i revy. Jag kunde inte fatta att det var över. Äntligen var jag ledig men jag unde inte fatta det min kropp var speedad till tusen och mitt huvud var ännu mer tankspritt än i normala fall. I söndags lånade jag farsans kärnkraftverk och körde upp till min mormor i boden.

Klockan nio på söndagskvällen hemma hos mormor somnade jag, sedan sov jag som en klubbad säl i 13 timmar tills Mormor väckte mig. Det är märkligt vad god sömn, tre riktiga mål mat om dagen och geografiskt avstånd från sina polare kan göra med en människa. I Boden hos mormor står tiden stilla. Hennes lägenhet lutar precis som den gjort i 21 år. Alla hennes glas lutar speciellt för hon förvarar dem i samma såp som sina kryddor. I badrummet står två soptunnor som inte är till för sopor och köksluckorna lyser orangeröda. Bara fotografierna på väggarna, TV:n, bokhyllan och byrån vittnar om att tiden har gått.

Vi behövde varandra jag och mormor. Vi vandrade längs kullerstensgatorna, vi fikade på caféer och uteserveringar, vi hälsade på släktingar, vi gjorde lyxmiddag ihop, vi stickade, vi läste, vi såg film och vi kollade i gamla fotoalbum.

Jag strök med mina ingrar över gulnade pärmar och svartvita kort. Fantastiska kläder och frisyrer, precis som på film. Jag såg min mormor som liten flicka, min mormors föräldrar, deras syskon, mormors kusin - min släkt. Jag kunde se mina egna drag i dem. Och vilka historier, jag lyssnade i timmar. Visste ni att min gammelmorbror uppfan en aldeles egen kristallradio han sände med, att han byggde en bastu och en sorts föregångare till moderna badtunnor där han brukade sitta i trädgården och läsa tidningen? Visste ni att min mormor kommer ihåg andra värlskriget, att de bodde soldater hemma hos dem?

Varför? Varför är det först nu, när jag är 21 år fyllda och nästintill utbränd jag har tid att se och lyssna på dessa fantastiska bilder och berättelser. Varför inte förut? Enkelt - det har varit så mycket annat att jag inte haft ork eller tid att lägga märke till sådant som inte kräver min uppmärksamhet. Tänk så mycket tid jag slösat på sådant som inte betyder någonting. På datorn, på allt festande, på människor jag inte ens känner, på räkningar, på hemmet, på gymmet osv. Det var värt en tankeställare. För om 20 år är det inte den där Lördagen då vi stod i kö till krogen i 30 minuter jag kommer komma ihåg, det är den där stunden i mormors vardagsrum.

Varför är det så svårt att fokusera utan en piska i ryggen? Veckan innan tenta kan jag busenkelt plugga fokuserat mellan 08.00 och 23.00. Men det gäller att jag måste ha drabbats av Tenta-paniken. Utan den går det inte. Idag hade jag två mission, jag skulle till Universitetet och lämna in en uppgift och jag skulle göra alla övningsuppgifterna på kurswebben.

Jag var uppe med tuppen, men sekunden jag ätit min morgongröt inträffade det något märkligt. Alla mina muskler försvan. Jag kunde inte röra mig från stolen för att plugga utan satt fastklistrad som en deg klump. Jag kom på att jag behövde skriva matlista, och betala hyran, och göra en budget, och kolla recept, och läsa min mail - och klockan blev ett utan att något plugg blivit uträttat eller någon uppgift inlämnad. Då jag äntligen var redo att bege mig till Universitetet var mobilen borta. En halvtimme letade jag innan jag, frustrerad som en lemel skrev på facebook och bönade om att någon skulle ringa. Jag hade gjort omelett tidigare, och i en vibrerande äggkartong började "Black Dog" snart spela. Ut och iväg i regnaet - rysligt irriterad över att jag aldrig kan vara strukturerad.

Efter uppgiften var inlämnad behövde jag energi så jag mellanlandade och hängde med Em som städade bakom baren på Corona. (Nej, det är faktiskt bara kaffe - även om dimman kändes riktigt lockande vid det här laget)




Då jag kom hem var det dags för middag, sendan gjorde jag två uppgifter innan jag kom på att jag nog borde laga några matlådor, det blev stökigt så jag behövde städa, då jag ändå var igång kunde jag ju städa resten av lägenheten oxå. Sedan hade Karin bakat bullar. Nu klockan 23.00 har jag lyckats lösa fem uppgifter utav 18. Tentan är om en och en halv vecka. Snälla, snälla låt mig drabbas av Tenta-paniken imorgon!