Ja, det är väl lika bra att erkänna. Jag skulle ju som vanligt lika gärna kunna gå runt med min känsla stämplad i pannan för så tydligt är det. "Vad ler du åt?" "Varför är du så glad idag då?" "Vad tänker du på?" "Värst vad du sjunger" Det känns bara fånigt att låtsas att jag är totalt obrydd.

Jag har aldrig känt såhär förut, i alla fall inte sen jag var riktigt liten. Varje gång jag är tillsammans med honom är det som om en hope vildsinta kängurus bodde i min mage. Jag blir blyg, kan inte få ihop logiskt sammanhängande meningar. Det här kommer låta så kliché men då han kysser mig är det som om hela världen utanför bara försvann. Det är helt fuckat, kär vet jag inte om jag kan säga att jag är, det är som ett aldeles för starkt ord för mig att använda, men någonting är det. Träffar man någon som är snäll och trevlig som man dessutom är attraherad av kan man ju gilla personen ifråga men det här är annorlunda, det är något mer helt enkelt, men jag kan inte sätta fingret på vad som är skillnaden. Jag har zsa zsa zsu i magen helt enkelt!!!

Hur som helst är det en jävligt härlig känsla, men jag är livrädd för att jag känner som jag gör. Samtidigt är det en så hårfin balansgång då man först träffar någon, jag vet inte hur jag ska bete mig. När jag tycker om någon kan jag försöka vara totalt likgiltig av rädsla varpå killen ifråga inte tror att jag är intresserad och tröttnar eller ger upp. Fast är  man för på så skrämmer man ju iväg snubben istället, ba tja men nu har vi ju träffats en gång ska vi gifta oss?? Killar som är för på mig gör att jag blir rädd och dissar. Men samtidigt om man träffar någon där magkänslan stämmer, som man tycker om på riktigt och känner sig avslappnad och naturlig (fast med kängurus i magen)  tillsammans med ska man då strunta i personen ifråga bara för att man är rädd? Det verkar ju bara sjukt att ta ut en begravning i förväg men å andra sidan så är det för bra för att vara sant. Jag lovar att han egentligen är transvestit eller nått.  Jag får väl se var det här slutar :P