Det är så förbannat jävla orättvist. Varför? Av årets 365 dagar varför ska jag bli sjuk just nu?

I åtta jävla år som aktiv fotbollssupporter har jag väntat på dagen då jag skulle få uppleva Gnaget ta SM guld. Jag har fantiserat, drömt, längtat och väntat. Jag har känt under hela sässongen, ända ner i mina svartgula tår att det är våran tur i år. Jag kan inte komma på många saker jag velat göra så mycket som att se gnaget ta SM guld (live såklart). Efter världens trubbel med biljetter var jag mållös av lycka då allt äntligen var fixat.  Jag bojkottade både skola och jobb. Jag hade biljetter, flyg och boende fixat. Ingenting fick komma ivägen.

Då Pirayan insisterade på att jag skulle ta influensa vaccinet i måndags vägrade jag blankt, jag hade hört om folk som blivit tillfälligt sjuka av själva vaccinet och jag ville må bra till 100%. Värk i leder och muskler smög sig på mig under veckan, igår då jag vaknade hade jag 38 grader feber, fruktansvärt ont i kropp och huvud samt hosta. Trodde bara jag fått brorsans torr hosta först, köpte Kan Jang och stannade i sängen hela dagen för att kurera mig. Det var helt meningslöst.  Inatt låg jag bara och skakade av feberfrossa intill Viktor. Hans kroppsvärme, en tjocktröja, duntäcket och en filt gjorde inte att jag slutade frysa och då jag klev upp för att ta ipren låg febern på över 39 grader. Fick tid hos vårdcentralen idag och blev diagnostiserad med "nya influensan" dvs svininfluensan.

Det är inte mig situationen gäller ens, feber och influensa hindrar mig inte från att stå på Gamla Ullevi den första November. Jag skulle orka. Men feber och influensa hindrar mig från att ta mig till och från Götet. Jag kan inte sätta mig på ett plan med influensa där luften cirkulerar runt bland 100 tals människor. Bäbisar, gamla, människor med lungsjukdommar, hjärtfel eller andra som kan bli livshotande sjuka av min smitta. Jag kan inte bo hos min polare och riskera att smitta hans familj.

Det är som en mardröm jag inte kan vakna upp ifrån. Besvikelsen är så stor att jag inte ens orkar med att tänka på den. Den gör ont innuti kroppen. Bränner. Ondare än influensan, ondare än att bli dumpad eller bryta benet.

Ödets onda ironi

Fredagen hade jag, Daniel och Karin lyx och lax med kaffedrinkar.
Här är kommer lite försenade bilder från helgen.

I sommras hade jag planer på att sticka till norge och rensa fisk vilket jag diskuterade med kompisar. De allra flesta himlade med ögonbrynen eller brast rent av ut i skratt. Tanken på att jag skulle gräva med mina dyrbara princessfingrar i fiskrens var tydligen otänkbar för dem trotts att jag envist hävdade att jag inte skulle ha något problem med detta. Upp till bevis!

Musik som vibrerar genom kroppen, en daqiri strawberry i handen och underbart sällskap - så borde lönehelgen se ut. Istället jobbade jag på Corona där jag kröp runt på alla fyra inne på toaletterna och torkade upp färsk gulaktig spya från toalock, golv och väggar. Som ett tillägg i den bittra kråksången kan jag passa på att klaga över att min stackars tumme förlorade sin perfekt manikyrerade nagel då en mycket aggrsiv kund slet jackan ur händerna på mig. Skrattar bäst som skrattar sist - nog för att jag är aningen osäker på värdet är hos skrytet "Jag torkade spyor i helgen" men jag kan åtminstone konstatera vad jag alltid hävdat....

I'm humble, I can get my hans dirty - and I'm good at it!

Nu är det äntligen på riktigt jag kliver in i vuxenvärden. Efter jul tar jag steget och sliter mig ifrån mitt trygga och bekväma hem till ett eget boende, eller nästan - mitt och Karins nya boende. Detta innebär att jag kommer måsta börja tvätta och laga mat helt själv men det innebär oxå glass till fukost,  lunch och middag om jag så önskar. Ah frihet.

Våran lägenhet kommer bli lika fantastisk och fabulos som vi!

Ibland kan killar vara för äckliga. Jag är verkligen långt ifrån en primadonna då det komer till kiss och bajs humor men det borde finnas gränser. Efter tre år i samma klass som Jonna trodde jag att jag hade imunitet mot alla äckliga samtalsämnen.  Jag kan både prata och skämta om i princip vad som helst men igår upptäckte jag dock att jag hade en gräns. Jag sitter hemma hos Viktor och Anton med Jonne då grabbarna väldigt detaljerat och ingående börjar diskutera "Koprofager" och "Konkelbär". Två tillsynes oskyldiga ord jag aldrig hört före igårkväll - och halvt om halvt önskar att jag aldrig behövt höra men det är så äckligt att jag måste dela med mig av det. Usch - okej här kommer det........

En koprofag är något eller någon som gillar att äta sin egen eller andras avföring och konkelbär kallas det tydligen när en kille varit på toa och det fastnar bajs i killars rumphår som blir till en klump. Knapast någont normalt samtalsämne man vill lyssna på medan man dricker sitt kvälskaffe.

Ett gott råd, skulle ni någon gång stöta på ett av dessa ord ute i krokarna någonstan så spring därifrån - bara spring!

Imorse skulle jag göra ägg-mackor men äggen jag kokat hade blivit kalla medan jag dushade så då skulle jag värma dem i mikron. Ett litet tips - MICRA ALDRIG ETT ÄGG! Jag kan upplysa er om att de exploderar....

Kvällen inleddes med att jag plockade upp Danne (i den nya audin såklart) innan vi drog hem till mig. Jag hade passat på att göra naglarna innan för att vara extra fabulos. Jag och Daniel har börjat smaka oss igenom systembolagets vin sortiment, vi köper en flaska var från ej tidigare smakat vin och bedömmer det kritiskt. Gårdagens vin var det sydafrikanska Robertson Winery på Shiraz druva med inslag av örter peppar och vanilj. Ganska trist vin, lent liksom. Det var inte dåligt men inte så bra att jag kommer att köpa det igen.

(Appropå bilden, har ni sett något så blekt - dags att sola kanske Frida?)



Då klockan närmade sig 10 drog vi till Åhlidhem för att joina Emil och Karin. Vi blandade kaffedrinkar och gjorde gymnastiska konster i köket. (Bild kanske kommer senare om ni har tur)
Lite senare på kvällen drog vi till E-pubben. Jag och Daniel inbillade oss att vi var stjärnorna på dansgolvet - vilket vi typ var. Vi stod i mitten och hade liksom en ring runt oss haha. Efter E-pubben tog Daniel nattbussen hem och jag gjorde sällskap med en asskön italienare som hette Milou (som TinTins hund ni vet) till Åhlidhem där det var efterfest hos Emil. Vi lirade gitarr och åt upp karameller han fått av sin pappa. Klockan kvart över fyra drog jag och karin hem till henne och gjorde nudlar innan vi somnade.

Det där med riktiga vänner kan vara en svår definition. En kompis kan vara så många olika saker. Några älskar jag, några har jag brutalt kul med, några gillar jag att festa,fika och pluggar med, några vill jag resa med, några brukar jag se fotboll och spela TV spel med. Vissa vänner träffar jag flera dagar i veckan och vissa träffar jag två gånger per år eller ännu mer sällan. Vissa har jag känt sedan jag föddes och andra är nya. Jag skulle vilja att (utan att framställa mig själv som skrytsam) påstå att jag har ganska många vänner, alla olika sorterr och fantastiska på sitt egna vis.


Det finns ingen (inte ens min familj) som jag har större lojalitet emot eller litar mer på än mina bästa vänner. Ibland inser jag inte vilka dom är förrän dom med en enda handling skiljer sig lysande ur mängden från alla andra.

Det här blogginlägget vill jag tilldela min kanske allra märkligaste kompis men som gjort det absolut finaste någon någonsin har gjort för mig.

De senaste dagarna har jag pladdrat på om guldmatchen och biljettkrisen för ungefär alla jag pratat med - inklusive Andreas. Andreas liknar inte majoriteten av mina kompisar, han har svarta kläder, lyssnar på dödsmetall, gillar att fiska och har väldigt få gränser för vad som är tabu eller pinsamt. Då vi hänger är jag 13 igen och det enda av livets bekymmer som existerar är hur vi ska lyckas limma igen 30 brevlådor utan att någon ser oss. Jag och Andreas kommer från väldigt olika förhållande och har väldigt olika vardagar. Men det var han och ingen annan som sa "Jag hjälper dig att leta" som googlade, mailade, ringde, fixade. Som jag i söndagskväll inte kunde tro mina öron när han ringde och sa att han hade biljetterna till A.I.K.s guldmatch åt mig i sin hand - det bästa beskedet jag fått i hela mitt liv.

Jag kommer att få se mitt älskade Gnaget ta SM guld med egna ögon i år och det är tack vare en otroligt bra kompis! Tack.