Igårkväll var det dags igen för Frida Julia Nygren att skämma ut sig. Jag skulle ta ett plan från bromma klockan nio och anlände till flygplatsen i god tid. Eftersom jag kom direkt från jobbet såg jag fortfarande väldigt buissnes chic ut i tajt svart penkjol och röda klackar. Håret hade jag lockat och i handen bar jag en bukett gullvivor jag tänkte ge till mamma. I alla fall hade jag en massa tid på mig så jag beställde ett glas rödvin och lyssnade på min ljudbok ett tag innan jag chekade in. Jag var tydligen fortfarande tidig för min avgång hade inte ens kommit upp på skärmarna än så jag fortsatte att lyssna på min ljudbok. Då och då pausade jag för att lyssna på meddelanden från högtalarna - vilka alla verkade gälla olika resenärer. Så plingade det till och jag drog ut ena luren från örat. Uppsnappade orden "personligt meddelande" och skulle just trycka tillbaka hörluren i örat då frasen "till Frida Nygren" följde. Frida Nygren, det var ju jag tänkte jag bestört. Min första tanke var att jag måste ha tappat min legitimation eller min mobil någonstans men de låg båda i handväskan så jag gick förvirrat till gaten för att fråga om vad det rörde sig om.
"Du håller på missa ditt flyg sa receptionisten, de ska just lyfta så skynda dig"
Så gick insikten in att min avgång inte låg på skärmarna för att den redan var passé, det var inte jag som var tidig. Som ett yrväder norpade jag handväska, skinjacka, sjal och gullvivor innan jag snurrade ut genom dörren mot planen. Alla passagerare hade redan klivit på och satt bältade och en irriterad säkerhetsvakt slängde ett ögonkast på mig, himlade med ögonen, klappade med händerna och utbrast "KOM IGEN! SPRING BARBIE"
Det var inte rätt tillfälle att börja gorma om att jag minsan läst både kafka och matte D, så jag gjorde som han sa och började springa (Jag vill gärna tro att jag sprang i alla fall även om jag misstänker att mina inbillade gasellhopp i självaverket mer påminnde om en uppskrämd älg) Klev förudmjukad på planet med 100 tals ilskna ansikten som viskande och pekande på mig - den skylldige till förseningen.

Jag var mycket angelägen om att avlägsna mig från flygplatsen då vi landat.

Stockholm är en märklig stad på många sett. En sak är dock säker - och det är att man aldrig behöver vara rädd för att bli uttråkad i den här staden för det händer ständigt någonting någonstans. Med så många människor är man med om många minnesvärda möten. I söndags hoppade ingen mindre än Robyn på min buss - as coolt. I måndags däremot greppade en äcklig fullgubbe tag i mitt lår i vasaparken - mindre coolt.
Veckans roligaste möte var nog Diana med om igår. Hon hoppade på tunnelbanan och satte sig mittemot en utvecklingshämmad kvinna och hennes personliga assistent. Assistenten pratade med kvinnan som inte lyssnade på ett ord utan istället var som hypnotiserad av Dianas fötter. Den utvecklingshämmade kvinnan fortsätter att stirra på Dianas fötter i flera minuter innan hennes assistent tar henne i handen och förklarar att de är dags för dem att kliva av tåget. De reser sig upp och kvinnan som fortfarande har blicken fäst på Dianas skor handlar blixtsnabbt när hon plötsligt tar sats och stampar Diana på tårna.

Stockholm <3

Trevlig kväll med trevliga människor. En bild säger mer än 1000 ord.













Jag upptäckte även att jag skulle göra mig utmärkt som zombie. Velar över vilken av följande två bilder jag ska ha på mitt CV nästa år. Några röster???