Det är jobbigt att tvingas inse att man måste växa upp och anpassa sig. Att måsta lära sig deklarera, skaffa e legitimation och sätta alla lönebesked i mappar. Att måsta planera sin tid och sin ekonomi. Att skaffa veckarklocka och skriva in allting man ska göra i en almanacka. Sådannt som alla människor gör. Men om man aldrig har gjort det förut - då är det svårt. Jag känner mig inte redo för det fullständiga vuxenklivet än med fullt ansvar. Helt plötsligt finns det regler och normer med hur man får uppföra sig och vem man får umgås med. Det känns orättvist. Helt plötsligt får jag inte umgås för mycket med mina killkompisar för det "ser inte bra ut". Att jag trivs jättebra med en människa och har kännt den hela livet och vi har hur kul som helst ihop spelar ingen roll eftersom vi inte har samma kön. Varför är det så? Och hela tiden måste man vakta tungan och sitt uppförande för rätt var det är borde man förstå att vad som för mig är en komplimang för någon annan är en förolämpning eller så har man trampat någon på tårna fast man egentligen alls inte menade det.

Allt var så mycket härligare på dagis. Då man lekte och pysslade hela dagarna. Då någon annan såg till att man fick kläder och mat. Då flickor och pojkar krigade tillsammans i sandlådan och då ord betydde det dom betyder.

Till råga på allt elende är det en och en halv månad tills jag får träffa min soldat igen. Jag saknar honom redan :(

Idag har jag varit seg i huvudet hela dagen. Inte ens kaffe har hjälpt. Det är så mycket nya intryck att hjärnan blir liksom mentalt trött. Igår hade jag en sjuhelvettes migrän som höll i sig ända in på kvällen och jag tillbringade större delen av dagen i min säng där jag fokuserade på att inte kräkas. På kvällen hade vi en klassmiddag men jag valde att vara med Viktor istället då han åker idag. Det var jättemysigt, vi köpte massa godis och såg stardust, sen gick vi en långpromenad. Jag kommer sakna honom så mycket då han åker. Det är ju inte bara att åka och hälsa på då någon är i Africa. Men en och en halv månad är ju ingen evighet. Kanske är det bra så jag hinner komma in i studentlivet lite. Det känns iaf som om jag har valt helt rätt linje och jag har mött så otroligt många härliga människor på bara fyra dagar. Jag tror jag kommer trivas som student bara jag får tid att landa lite.

(Idag spillde jag ut kaffet för första gången i nya klassen. Det förvånar mig att jag klarat mig från det tre dagar, Jag måste fått bättre balans, peppar peppar)

Imorgon har jag min första riktiga föreläsning så nu ska jag averka den textdel som återstår av den 50 sidiga litteratur jag ska läsa. Döden men jag vågar inte dricka mer kaffe idag. Det kommer sluta med att jag sitter och knaprar effedrin till kaffet i vinter för att hjärnan ska stå ut. Nej gud så skönt det ska bli med helg. Bara slappna av, släppa allt och glida in i dimman!