Zombie raccoon
Ibland undrar jag hur jag tänker efter några glas vin. Jag har varit tillsammans med min pojkvänn Marcus i lite över ett år. Tiden då jag smög upp en timme innan honnom, försiktigt duttade på lite rouge och läppglans och sedan smög tillbaka ner i sängen så att jag kunde låtsas vakna och se ut som en äkta hollywoodstjärna är sedan länge förbi. Tiden då jag går och lägger mig med makeupp och inbillar mig att jag fortfarande ska vara snygg på morgonen dock, den återkommer såfort jag intar lite alkohol....
Igårkväll hängde jag med bästaste Em! Vi drack lite mousserande hemma hos mig innan vi cyklade ner till älven och åt en varsig hamburgare på Båten följt av några fler glas vin. Vi hade en mycket trevlig kväll och när jag runt tolvsnåret cyklade ham kännde jag mig behagligt salongsberusad. Min pojkvän låg och sov hemma i min säng och jag kände mig fantastiskt snygg. Så snygg att de vore en mycket dum ide att tvätta bort sminket utifall att han skulle vakna och se mig.
Dessverre noterade pojkvännen aldrig min fantastiska makup, nu när jag tänker tillbaka på det sov han så tungt att jag är osäker på om han ens noterade när jag kröp ner i sängen överhuvudtaget. Så gryr morgonen med sol som strålar in i sovrummet. Jag ler mot honom med min fantastiska skönhet och ger honom en puss. Jag tror i mitt huvud att jag ser ut såhär:
Marcus har väldigt brottom upp ur sängen. När jag sedan kravlar mig upp ett tag senare och tittar mig i spegeln har det skett en transformation under natten. Mascaran har skavts av mina ögonfransar och lagt sig i alla fina linjer runt mina ögon så att jag ser 10 år äldre ut än jag i själva verket är. Min påsminkade sametshy har raserats och är fläckig och oljig. Jag ser ut som en zombie på jakt efter lite hjärnsubstans att smaska på.
Två år senare!
Jag läste en gång i "four four two" att det i praktiken är omöjligt för ett fotbollslag att lägga ner verksamheten. Oavsett hur lite pengar eller fans en klubb har eller hur lågt ner de klättrar i serierna så lyckas de trotts allt hålla verksamheten vid liv. Faktum är att det är lättarer att ta död på skadedjur än på en fotbollsklubb.
Samma ressonemang är tillämpligt på min blogg. Det har nu gått två år sedan jag skrev någonting här, jag är fattigare än på länge och mina fans (de åtta personer som en gång i tiden läste min blogg) har sedan länge slutat vänta på någon uppdatering. Allt pekar emot att det är dags för mig att kasta in handuken - men likt ett skadedjur - eller ett fotbollslag (förslagsvis hammarby) ämnar jag klammra mig fast i bloggvärlden ett liiiitet tag till åtminstone. Mestadels för att jag saknar att skriva. Vem jag skriver till just nu när mina fans övergett mig är väl frågan men jag skriver i alla fall.
