Första halvan av veckan
Kvällen blev betydligt trevligare. Jag hängde med Andreas och vi drog några bira innan vi begav oss till folkets hus för att se Satyricon. Spelningen var asbra (Norrmännen kan sin musik) och jag klarade mig fint på front row trots kryckorna.
Igårkväll hängde jag hemma hos Anton och Viktor. Jag lånade ett par myskläder av Viktor och vi köpte chirre och bira och såg fotbollen tillsammans. Den ultimata dejten, synd bara att Chelsea inte fick in något mål. Personligen tycker jag dom skulle satsat på offensiven och köra trebackslinje. Vad spelar det för roll att Chelsea har ett bra försvar om offensiven är död. Ingen större glädje att spela lika nu om Barca gör mål nästa match. Då måste Chelsea göra 2. Nervigt, nervigt.
Imorgon är det Valborg vi blir ett gäng hemma hos mig. Det blir säkert jätte kul men jobbigt att städa sedan.
A womans right to Choo's
<--pretty nice, huh?Arogans - oemotståndligt eller avskyvärt?
Det har varit en hel del fotboll att avnjuta i veckan, framförallt den oförglömliga hel galna matchen mellan Chelsea-Liverpool i tisdags (jag var aldeles skakig då den var över) men även mitt hjärtas A.I.K. i måndags och torsdags med både seger och förlust. Naturligtvis var jag lite skadeglad över att att även blåränderna förlorat en match och det var efter denna jag och en polare började diskutera Zorans återkomst och jag genast visade mitt ogillande. Det sitter liksom i mina gener, jag rynkar på näsan så fort jag hör namnet. På frågan varför jag ogillade honom så skarpt svarade jag tvärsäkert "Därför att han är så jävla arrogant" och det ska komma från mig, som samtidigt avgudar en viss Mourinho - som kan liknas vid innebörden av ordet arrogans.
Hur kan jag avguda en egenskap hos en tränare samtidigt som jag föraktar samma egenskap hos en annan? Det är komplicerat men jag tror jag kan förklara det. Arrogans för mig är oemotståndligt sålänge den arroganta personen ifråga är överlägsen. Ta tillexempel Drogba, för något år sedan avgudade jag den killen på planen. Så fort någon kompis smög in en notis om att han var arrogant eller filmade lite väl mycket fnös jag bara och utbrast "Men vadårå, han är ju bäst". Idag har tyvärr mannen varken samma formtopp eller engagemang. Killen som en gång iskallt satte bollen i mål på frisparker missar nu det ena friläget efter det andra i straffområdet. Nu då han inte orkar ta en löpning för att skapa luckor eller filmar blir jag bara förbannad och finner honnom en dryg. Samma människa med samma arrogans har gått från chramig till irriterande.
Antingen dras jag som en mangnet till arroganta människor eller så avskyr jag dem. Sålänge en människa kan prestera, vet vad han/hon gör eller talar om är arrogans en oerhört dragningskraftig egenskap. Men då en människa inte presterar, blir för inskränkt i sina tankebanor och vägrar tänka om då är arrogans det mest avskräckande på mig jag vet.
Finns det ett piller för hjärtat oxå?
Jag läste för ett tag sedan i Cosmopolitan att det bland det värsta en kille vet är att få frasen "Vi måste prata" av sin tjej. Well guys, here's some news for you - Vi gillar inte att höra den från våra pojkvänner heller. Man vet liksom aldrig vad som kommer men man vet att det inte är något bra. Sekunden innan killen har hunnit öppna läpparna har tjejens hjärna hunnit tänka ut minst 50 fortsättningar på den meningen, den ena värre än den andra á la "Jag har aids" "Jag har träffat någon annan" "Jag tror jag är bög" "Jag har en hjärntumör" "Jag ska flytta till Mars" "Jag är kär i din mamma" och så vidare och så vidare.
Igår löd slutet på den meningen att min kille eventuellt skulle börja en fortsatt militär utbildning i stockholm förberedande för utlandstjänst. Den skulle hålla på tills i December och sen kanske han skulle utomlands igen som soldat. Sedan vi blev ihop har han varit nära att hamna på liknande utbildningar 3 gånger. Han vill verkligen fortsätta vårat förhållande även om han kommer in, det vill jag också men jag vet inte om jag kan. Jag har tillbringat hela min uppväxt men en pappa som aldrig var hemma och jag har dejtat killar jag verkligen tyckt om och litat på som ändå bara försvunnit. Det finns ingen värre känsla för mig än att känna mig som någons docka. Jag är så rädd att om jag försöker med ett distansförhållande i 6 månader eller hoppar av universitetet och flyttar för hans skull kommer han ändå försvinna utomlands i ett år sen och jag skulle gå och oroa mig varje dag. Det skulle göra för ont och jag vet inte om jag kan utsätta mig själv för det. Jag kan inte heller ställa ett ultimatum och tvinga honom välja. Jag vet att den här chansen är vad han vill och jag vill att han ska ta chansen om han får den och vara lycklig. Just nu käns allt bara väldigt jobbigt för oss båda. Finns det piller för hjärtat så skicka hit dem.
Färdigdeppat Frida
Det riktigt deppiga är att jag var så sjukt vältränad innan knäskadan. Jag var verkligen i toppform, löpte och cyklade flera dagar i veckan och så poff.....om 100 år då mitt knä läker kommer jag vara tillbaka på ruta ett.
Nu får det vara nog iaf, ett sabla knä ska inte få hindra mig från att leva. Nu är det bara att ta sig själv i kragen och bli hård som Laura Croft. Jag får väl simma istället för att springa och spinna. Jag kommer nog inte kunna prova söta vårskor än på ett tag (knäjäveln går inte att böja ordentligt) men känner jag Umeå rätt lär snön ändå ligga kvar tills början av Juni så jag slipper förstöra en massa fina skor genom att använda dem förtidigt.
Mer värt än allt! The one and only!
<--- The one and only! (Inte för att skryta men det är jag som står för stylingen)Nedslagen på schlager klubben - pajat knä
Jag hade varit med några kompisar på 25 års fest och klockan 12 bestämde sig alla för att dra vidare. Det flesta drog till Corona men jag kände mig rätt otaggad och då Kicki envisades med att jag skulle haka på till Schlagerklubben tänkte jag "why not". Bortsett från en medelålder på 30 och bra musik var det likadant som alltid. Trångt, hög volym, folk som spillde ut drinkar och perversa killar. Jag och Kicki lyckades trots detta roa oss ganska bra tills ungefär kl 02.00 då två killar framför oss började bråka. Innan jag viste ordet av fick jag en knuff i bröstet, flög baklänges ned på marken och fick Kicki över mig. Smärtan som strömmade från mitt knä var som larmet på en polisbil till hjärnan "WEEEEOOOOOH WEEEEOOOOH SMÄRTA SMÄRTA SMÄRTA" Med Kickis hjälp kom jag på fötter och linkade bort från dansgolvet. Jag trodde först knät bara fått sig en liten smäll med då jag sedan testade stödja på det vek sig hela benet under mig. Smärtan var olidlig och jag tog mig inte ens uppför trappen. Kicki försvann i 5 minuter och vips hade hon hämtat våra jackor och kallat på en ambulans. Två vakter fick bära mig upp för trappen och in till ambulansen. Kicki följde med till akuten och stannade tills morsan kom. Vet inte vad jag skulle gjort utan henne! På akuten låg jag sedan till kl 5 på morgonen bara för att få reda på att jag inte skulle få rötga knäet förrän kl 10.00 på morgonen.
Dagen efter såg mitt knä ut som en otäck rotfrukt och var ungefär dubbelt så stort som det andra knät. Jag röntgades ur alla möjliga vinklar innan jag fick träffa en läkare som kunde konstatera att jag inte hade någon fraktur på skelettet men att det var för mycket svullnad och blödningar innuti knät för att se övrigt på röntgenplåtarna så hon undersökte mig för hand och vred och böjde i mitt stackars ben som smärtsamt prottesterade. Till slut kom läkaren fram till att det förmodligen var något fel på ett korsband eller på minisken och att jag skulle tillbaka om 10 dagar då svullnade lagt sig för att undersöka grundligare.
Jag har fått utskrivet något iprenliknande jag ska äta tillsammans med alvedon för att dämpa smärtan men det är värdelöst. Jag vill ha morfin eller gärna något ännu starkare. För tillfället hoppar jag på kryckor och är sjukt bitter. Det blir ingen skidresa till påsk och ingen dykarkurs än på ett par veckor. Jag vet att killen inte knuffade mig med flit men jag kan i alla fall inte låta bli att tycka det är orättvist att han klarade sig utan skador . Jäkla Killar!
