Jag är lite lame på det sättet att jag är så klassisk i allt. Vad det än gäller - jag gillar alltid klassikerna. Jag till och med nyser klassiskt tydligen. Imorse sa min rumskompis Karin "Frida du är nog den ända människa jag känner som verkligen låter Atjoo när nu nyser".

Det fick mig att filosofera lite över saken, det här med nysningar är intresant. Min mamma vill man inte vara i närheten av då hon är snuvig. Hon uppbringar ett falsettljud i omänskliga desibell, "OOAAAOOO" låter hon. Ingen som befinner sig inom tre mils avstånd kan låta bli att flyga en meter rakt upp i luften av förskräckelse. Man kan lätt missta ljudet för att hon blir anfallen av en tremeters man med vapen. Min pappa däremot nyser väldigt lågmält. Han kurar ihop sig, rynkar på näsan ger ifrån sig ett "headtjo". Vad det gäller Gremelinen har jag för mig att han är en sån där som bara låter "Tshi" då han nyser.

Men tillbaka till mina nysningar. Jag undrar om jag låtar "Atjoo" för att jag har läst att det är så det ska låta då man nyser eller om jag bara rent biologiskt låter så då jag nyser? Mest av allt undrar jag om det inte skulle vara mer givande att plugga inför tentan på fredag istället för att skriva ett blogginlägg om nysningar.....

Alla borde ha en lycko-playlist på sin Ipod. En som bara får användas i nödfall (då man vaknar och kaffet är slut, det regnar, man måste gå till plugget för ens cykel är stulen, man snubblar i en vattenpöl, blir blöt om strumpan och får ett paraply uppfällt i ena näsborredn då man försöker gå in till Lindellhallen) En playlist där varje låt fyller en med barnslig glädje och får en att må oförskämt bra. Har ni inga sådana låtar kan ni få knycka några från min Happy-playlist!

Thin Lizzy - Jailbreak
Billy Idol - Dancing with myself
Toy Dolls - Nelly the Elephant <---lycka i form av en elefant
Frank Zappa - Joes Garage <---funkar egentligen lika bra med de flesta Zappa
Fastball - The Way
Slade - Far far away
Guns N Roses - Dont dam'n me <----varför är inte den här låten kändare för?
Pink Floyd - Money <--bakgrundsplinget från kassan som gör den extra skön
Green Day - Missery <--Jag tänker alltid på roliga skurkar som smyger omkring då jag hör denna
Deep Purple - Higwaystar <--Helst ska man köra motorväg då man lyssnar på denna


Försök lyssna er igenom dessa utan att le!

Not mutch can bring me down today, I'd be suprised if anything....

Igår fick jag ett jätteroligt samtal. Jag blev erbjuden att få jobba två halvdagar i veckan på Handelsbankens ekonomiavdelning. Det känns toppen, jag trivdes verkligen där i somras. Alla medarbetare är så gulliga och det är både utvecklande och lärorikt att få arbeta med någonting som kan länkas ihop med den utbildning jag läser.

På lätta fötter stutsade jag iväg till Emmy. Vi åt godis och såg skräckfilm. När jag vandrade hem klockan elva hade hela världen förändrats. Ett vitt täcke hade tyst lagt sig över Åhlidhem. Flingor virvlade mjukt genom luften och snön knarrade under mina kängor. Jag trodde jag skulle bli deppig men det blev jag inte, kanske det berodde på den mystiske Scat-Cat:en. Jag gick alldeles ensam i en knäpptyst och vit värld upplyst av stjärnorna och gatlyktorna då plötsligt ett ljud bryter tystnaden. Från ett öppet fönster kan jag höra sköna jazz-toner, ni vet "mmmm barabapp bi bap bidodooo mmmm". Ett rytm, spontant klättrande och rinnande över alla möjliga tonarter, bröt sig loss från skalorna, härmandes alla vardagens ljud och samlade dem i ett skönt gung. Normalt sett lyssnar jag inte på jazz, men right then right there var det så klockrent. Ensam svängde jag på svansen bland snö-flingorna och lyfte på hatten för mr Scat-Cat.

Vet ni hur mycket tid och energi jag skulle spara på att inte vara så förbannat tankspridd och klantig hela tiden?

Igår hade jag glömt mina lägenhetsnycklar och min rumskompis var inte hemma så jag var utelåst när dagens lektion var färdig. Jag bestämde mig för att gå upp till IKSU och tröst-sola. Väl stående vid solariet inser jag att jag inte har några kontanter. Jag får gå ut i kylan igen till en bankomat, bara för att upptäcka att jag inte har någon plånbok. Kommer på att jag köpte kaffe på föreläsningen och måste glömt plånboken i salen. Vandrar tillbaka till Universitetet i kylan. Ingen plånbok i salen. Frågar mina klasskompisar, i Lindell cafét, på studiecenter och i biblioteket utan framgång. Får panik, innan jag minns att jag inte alls hade min plånbok då jag köpte kaffe utan krafsade mynt från botten av min handväska. Således ligger nog min plånbok hemma. Men jag är utelåst. Går tillbaka mot IKSU där jag halkar i leran, jag begraver blixsnabbt mina fingervantar i gyttjan för att rädda Chloé-klänning och Minimaket jackan jag av någon outgrundlig anledning tyckte var en bra plan att bära tidigare under dagen. Kall och lerig upp till handlederna (dock med fläckfria kläder) kommer jag hem en timme senare för att finna min plånbok på skrivbordet.

Idag gick jag upp klockan sex för att hinna uppvakta min bror (Han fick ett par hörlurar) innan dagens gruppövningar började klockan åtta. Kvart i åtta stod jag och rev som en galning mot bilens rutor för att få bort frosten. Körde så snabbt jag kunde till skolan. Betalade 30kr i parkeringsavgift. Sprang uppför fem trappor högst upp i tornet för att finna salen tom och öde. SMS:ar min klasskompis och frågar om jag tagit fel sal och får reda på att dagens lektioner är inställda pga omtentamen. Vilket jag oxå borde ha vetat om jag varit närvarande under gårdagens föreläsning.

Så leds jag blir! Jag får försöka se det positivt, jag slapp ju i allafall genomlida två timmar lyssnande på kvinnan med den nasala rösten. Jag fattar inte hur hon bär sig åt? Hon är säkert jättetrevlig och allt, men så fort hon öppnar munnen är det som långa rivklor mot en griffeltavla. Ett ljud som liksom genomborrar huvudet och krafsar och rispar ända in på hjärnan......

Imorgon fyller Gremelinen 17 år och jag har ingen aning om jag ska ge honom. (Gremelinen är min lillebror Oskar - han påminner mig om de små slemmiga onda krypen i the Gremlins) Jag vill ge honom någonting personligt men det enda han gillar är typ att sitta nere i sitt gryt och spela dator. Vanligtvis brukar kreativiteten flöda inför Gremelinens födelsedag men just det här året har jag idé-torka. Jag har redan gett honom alla de mest ultimata och fulländade pressenter man kan tänka sig..

Tillexempel så har han fått ett usb kylskåp till sin jolt-cola, en airzooka, vattenbaserade kiss- och bajs tattueringar, en Pink-Floyd datamus, en lömsk trä-krokodil som kan klappra med tänderna, en assnygg Tshirt med en sjörövar kattunge, en AC/DC skiva...osv, inte verkar han använda någonting av det heller den otacksamma lilla lusen.

För att inte tala om mina egendesignade fillingarsom jag
designade och utformade persoligen för honom förra året



Eller denna fantastiska bild av mig själv i 17års åldern inramat
i en rosaglittrig hjärtram


(Han har inte heller nyttjat dessa pressenter)

Nu är klockan halv sex, stan stänger om en halvtimme, han fyller år imorgon..... Vad ska han få :S

Jag kände direkt när jag såg mig själv i spegeln imorse att dagens
sång oundvikligen var The Lonely Island - Like a boss......



Mr. Samberg Thanks for coming to your performance review
No problem
So you're in charge around here, is that fair to say?
Absolutely, I'm the boss
Okay, so take us through a day in the life of the boss
Well the first thing I do is...

Talk to to corporate (like a boss)
Approve memos (like a boss)
Lead a workshop (like a boss)
Remember birthdays (like a boss)
Direct workflow (like a boss)
My own bathroom (like a boss)
Micromanage (like a boss)
Promote Synergy (like a boss)
Hit on Debra (like a boss)
Get rejected (like a boss)
Swallow sadness (like a boss)
Send some faxes (like a boss)
Call a sex line (like a boss)
Cry deeply (like a boss)
Demand a refund (like a boss)
Eat a bagel (like a boss)
Harrassment lawsuit (like a boss)
No promotion (like a boss)
Fifth of vodka (like a boss)
Shit on Debra's desk (like a boss)
Buy a gun (like a boss)
In my mouth (like a boss)
Oh fuck man I can't fucking do it... shit!
Pussy out (like a boss)
Puke on Debra's desk (like a boss)
Jump out the window (like a boss)
Suck a dude's dick (like a boss)
Score some coke (like a boss)
Crash my car (like a boss)
Suck my own dick (like a boss)
Eat some chicken strips (like a boss)
Chop my balls off (like a boss)
Black out in the sewer (like a boss)
Meet a giant fish (like a boss)
Fuck its brains out (like a boss)
Turn into a jet (like a boss)
Bomb the Russians (like a boss)
Crash into the sun (like a boss)
Now I'm dead (like a boss)

Uh huh. So that's an average day for you then?
No doubt
You chop your balls off and die?
Hell yeah
And I think at one point there you said something about sucking your own dick
Nope!
Actually I'm pretty sure you did
Nah, that ain't me
Okay, well this has been eye opening for me
I'm the boss
Yeah, no I got that. You said it about four-hundred times
I'm the boss
Yeah yeah I got it!
I'm the boss
No I heard you, see ya later
LIKE A BOSS!

Igårkväll var jag hemma hos mina föräldrar på middag innan jag skulle jobba. En halvtimme innan jobbet bestämde jag mig för att snylta en mag-tablett av mamma. En sånn där med bra bakterier och PH värde som hjälper då man är stressad. Det var bara det att jag inte kollade så noga på förpackningen, och istället för en magtablett tog en sömntablett. Fy fan vilket helvette det var att jobba sen. Det gick ju såklart att jobba ändå, men jag var hur seg som helst och gäspade typ hela tiden....

Snön som föll igår tinade bort under dagens solsken. Snabbt som en blixt fångade jag chansen och ringde till Emmy! LÖVHÖG!!!!!!!!!!!

Jag klagade redan i September över att det rådde ett sånnt där kallt och kyligt jävla novemberregn över Umeå. Well, things get worse. Nu, idag den 14:e oktober råder det SNÖSTORM.

Jag som bara för någon dag sedan beundrade alla löven och fantiserade om hur jag skulle göra en lövtavla som då jag var liten. Ni vet då man samlar olika löv i vackra färger, torkar och pressar dem och limmar fast dem på ett papper man sedan plastar in. Eller om jag skulle ringa Emmy och föreslå att vi skulle kratta ihop en finfin lövhög och hoppa i den.

Så idag då jag sitter fridfullt vid köksbordet och dricker kaffe med min mormor så brakar helvetet loss. Panik. Först små vita prickar, singlande ner genom luften. Sedan en storm av flingor stora som tennisbollar. Det var rent löjligt. Okej om jag bodde nära en asball skidort eller så men det gör jag inte. Redan nu sover jag istället med dubbla täcken, pyamas, raggsockor och tätade fönsterlister. Ingen mer kyla tack.

Jag överdriver inte då jag säger att vintern ger mig ångest. Vartenda år då snön kommer måste jag sätta mig ner och allvarligt tänka igenom vad jag egentligen gör här uppe i Nordpolen. Jag har valt att leva i en evighetsnatt av kyla, mörker och rutiner då jag kunnat befinna mig i äventyret och värmen.... Hur fasen resonerade jag där liksom? Jo jag vet egentligen mycket väl hur jag resonerade. Jag tänkte att med en bra utbildning kan jag få ett bra och roligt jobb som kan ge mig den stimulans jag behöver i arbetslivet och samtidigt ge mig en tillräckligt stor inkomst för att jag ska kunna leva det liv jag vill där jag kan resa, uppleva och lära mig nya nya saker. Det är bara så lätt att glömma det varje gång vintern kommer.

Fast, lite hjälper det att jag är en obotlig optimist. Kanske ingen lövhög, men jag tror i allafall jag ska gå och ringa Emmy. Höra om vi inte ska bygga en armé av snögubbar inatt på åkern som komunen plöjt upp utanför ICA.

Om man begår en felaktig handling, hur länge är det då rimligt att straffas för detta? Det beror väl på graden av felaktiga handling man begått. Fast i en värld med mördare, våldtäcktsmän och pedofiler- anser jag det som en relativt oskyldig felaktig handling att missa att scanna in en bit vattenmelon för 11 kronor på Ica Maxis självscanningstjänst. Är det då verkligen rimligt att jag ska straffas så hårt för denna lilla petitess? Av det senaste 20 gångerna jag handlat har jag åkt på avstämning säkert 10 av gångerna, trotts att jag inte missat att scanna så mycket som en frukostflinga sedan incidenten med vattenmelonen. Anledningen till att jag väljer att använda självscanningsservice är att jag vill att det ska gå snabbt och enkelt. Ironiskt nog slutar det nu upprepade gånger medan att jag finner mig själv tvingad att uppsöka personal, köa, lasta upp alla varor, få dem scannade på nytt, packa ihop dem igen då jag verkligen har bråttom.

Nej vet ni vad! Ett gott råd till er alla stressade människor därute. Glöm för all del inte att kolla så att vattenmelonen finns med på scannern då ni handlar!!!

Gah vad jag hatar då jag drabbas av SMD då jag vet att jag har någonting viktigt jag borde göra. SMD står för "Spontaneous Muscle Disapperance" och är en psykisk åkomma som jag själv har uppfunnit. Det som händer är att hjärnan helt enkelt spontant sviker din kropp genom att stänga av signalerna som gör att du kan röra dina muskler. Det kan handla om hela kroppen eller bara vissa muskler. Vanligtvis inträffar det då någonting käns jobbigt eller tråkigt. Exempelvis om du sitter med ett gäng kompisar i soffan och ska se film, och så blir du ombedd att resa på dig och sätta på DVD:n, och benen bara helt plötsligt slutar att fungera. Lealöst hänger de där som snören på kroppen.
"Kom igen, skärp dig nu" säger kompisarna som inte förstår allvaret med åkomman du just drabbats av. De himlar med ögonen medan du förtvivlat måste använda dina armar och på mage kravla dig fram längs golvet och trycka på start-knappen till DVD:n och sedan kravla dig tillbaka till soffan då SMD plötsligt upphör och du kan använda dina ben igen. Andra vanliga situationer då SMD slår till är då du måste städa, kliva upp från sängen, tvätta eller diska.

Hela förmiddagen har det gått så bra att plugga tills efter lunch då SMD drabbade mig. Det blev allt tråkigare och tråkigare att läsa men jag bet ihop för jag visste att jag behövde förstå. Swooop kommer sen bara SMD och drabbar hela kroppen. Kursboken tappar jag på golvet medan jag hänger som en geléklump över stolen.



Ungefär såhär ser det ut.

Jag kan inte röra någonting förutom ansiktet. Jag ropar lite ynkligt på hjälp. Ingen kommer till undsättning då jag ropar. Jag bestämmer mig med mycket dåligt samvete att strunta i boken och göra någonting roligt istället varpå SMD som genom ett trollslag upphör. Försiktigt sträcker jag ut handen mot boken igen, bara för att testa - men hjärnan låter sig inte luras utan stänger genast av muskelsignalen till armen som faller död ner längs sidan.

Otroligt frustrerande!

Det var länge sedan det var så skönt att få dra och träna som idag. Jag fick fly från allt för en stund. Jag ställer in maskinen, tar på mig min ipod, börjar springa och sluter ögonen. Jag ser inte längre väggen framför mig eller personen på crosstrainern intill. Världen upplöses. (I ärlighetens namn släppte jag verklighetsfokus så fort jag bytt om. Jag la jag inte märke till två bekanta vinkandes och ropandes rakt framför mina ögon på vägen till crosstrainern förrän de spärrade vägen för mig)

Jag ser säkert ut som en psykopat där jag blundar och springer men det bryr jag mig inte om. För en halvtimme finns det ingenting annat än musiken och mig. Mina hjärtslag, blodet som pumpar, mina ben som springer, bär mig frammåt. Varje ny låt river av ny energi och jag pushar mina ben lite till. Varje problem som dyker upp i min hjärna dödar jag genom att springa ännu fortare så att huvudet inte orkar fokusera på någonting annat än rytmen. Låtsas att stegen är dagar som flyger förbi. Jag märker inte att jag är trött förrän jag öppnar ögonen och slutar springa. Jag kliver av maskinen avslappnad, lugn och harmonisk men ändå full av liv. (Och svett) :P

Här kommer lite bilder från igår. (Knyckta från Daniel och Jossan)




Maten som vi åt








Och så förstås avskedet av min gräsliga kursbok


Gröna fasan uppeldad


Gröna fasan som pappersflygplan


Gröna fasan som bordsdekoration

Jag har oftast för lite tid för att orka styra upp saker för kompisar men när jag väl gör det så tycker jag att det är så kul så jag spar inte på krutet. Jag har inte hunnit umgås så mycket med mina vänner som jag önskat under senaste kursen och jag ville därför göra någonting fint för dem. Igårkväll bjöd jag därför in några kompisar på tapas. Jag hade stått och lagat mat hela fredagskvällen. Jag bjöd på småpaprikor med fetaost och örter, champinjoner i vitlök med soltorkade tomater-dragon och basilika, brussola skinka med mascarponeost och blåbär, quesedillas med kyckling-mossarella-ruccola och honung, quesedillas med parmaskinka-mozarella, soltorkade tomater-rödbetor med fetaost-solroskärnor-valnötter och honung-salsaköttfärs med nachosticks, snittar med tapenate och heta kräftstjärtar, oliver, och så vin. Daniel hjälpte mig och gjorde tirramisu till efterrätt. (Utan att framstå som alltför narcissistisk måste jag få berömma mig själv med att säga att det var väldigt gott.)

Det blev en supertrevlig kväll som slutade på Rex. Det var jag, Daniel, Emmy, Karin och Jossefin. Vi åt och drack och hjälptes åt att ta farväl av gröna fasan. Daniel hade med sig proffskameran så fabulos pictures dyker snart upp!

Nej men ärligt talat, jag har ju jätte jätte dålig karma från ett tidigare liv så det är klart att kvällen inte gick helt enligt planerna. Jag hade lagat en del av maten i förväg och skulle värma den i ugnen. Dock hade jag inte tänkt på att bakplåtspapperet mellan mina quesedillas var dränkt i olja. När jag öppnade ugnen och skulle ta ut dem började således hela formen att brinna. Och det var inga små lågor heller. Jag måste ha varit en ganska rolig syn där jag dansade runt nervöst med en brinnande form i händerna. Hjälp, hjälp HJÄLP! Som sagt sparar jag inte på krutet.

JAG KLARADE DEN! Jag klarade mördartentornas mördartenta!

Aldrig i hela mitt liv har jag slitit så mycket med en förbannad kurs som med "Resursfördelnings teori". Jag har kämpat, gjort fel, kämat vidare, gjort fel, kämat vidare. Det har varit en uppförsbacke i motvind sedan dag ett. Jag har inte haft någon att fråga om hjälp. Aldrig har jag kännt mig så efterbliven som då jag suttit med gröna fasan och försökt räkna. Sen så passerar jag plötsligt en gräns, en spärr då jag känner att det lossnar. Att jag faktiskt inte bara lär sig en formel utan att jag verkligen förstår vad det är som jag gör och varför. Jag darrade då jag kollade tenta resultatet. Jag har lärt mig otroligt mycket under denna kurs, jag har fått ny kunskap och ny förståelse för omvärlden - men jag skulle hellre bada isvak än att tenta om kursen. Förstå lyckan då jag ser att jag klarat den. Jag har inte glidit räksmörgås heller utan jag klaraden den med god marginal! Jag är typ den bästa, smartaste, inteligentaste människan i hela världen! Är jag kapabel till att lära mig den här matten och de här ekonomiska tolkningarna är jag fan kapabel till att lära mig vad jag vill. Och det känns underbart.

Åh vad jag ser fram emot gröna fasans farväl. Vi ska ha ett litet grill-party boken och jag. Tillfredsställelsen av att få slita ut sida efter sida, riva dem i små tussar eller vika flygplan av dem och skicka dem in i elden. Se hur lågorna förtär och smälter ner alla grafer, derivator, Q,S,P,D,V,R, och bokstavssyndrom tills de blir till stoft. Mmmm. (Hallå nej jag är faktiskt ingen sadist!) Jag tycker bara verkligen, verkligen, genuint illa om min kursbok.

Mina föräldrars matvanor har börjat bli litet av en nagel i ögat på mig. Det snålar inte på råvarorna nu då jag flyttat hemifrån. Medan jag själv hakar mig fram på Euroshopper och gratis bananer så gott som det går verkar familjen knapra noshörnings bringa, entrecote, alligatorsvans, lamfilé och strutsbiff om dagarna. Pirayan (det är så jag kallar min mamma) är dessutom grymt duktig på att laga mat. När jag blir bjuden på middag hos mina föräldrar (det vill säga då jag ringer och gnäller och bjuder in mig själv) förväntar jag mig därför någonting fantastiskt gott.

Hur besviken blir jag inte då jag kommer hem och får torsk? Torsk är den tråkigaste fisken i hela världen. Det kan vara gott med rätt tillbehör, men fisken i sig smakar verkligen ingenting. Den bara påminner mig om de dagar i låg och mellanstadiet då man hungrig som en varg besviket skyfflade upp en vit opersonlig klump på tallriken. Som jag vill minnas var det torsk i allt, torskblock, panerad torsk, torskfilé - lika tråkig och smaklös i alla former. Att fiskstackaren sedan blivit utrotningshotad är väldigt tråkigt, men varför kan folk då inte bara sluta upp med att köpa torsk? (Lägga slantarna på lax eller marulk istället - som faktiskt smakar någonting) Inse fakta, torsk varken har, eller kommer någonsin att vara fantastiskt gott.

Lördagens sittning med Ekonomerna blev inte riktigt som förväntat. Till att börja med visade sig lokalen vara min gamla gymnasieskolas matsal. Det gav mig en konstig backflash. Grottmålningarna som min gymnasieklass gjort på väggarna fanns fortfarande kvar. Jag visade stolt upp min kära urtids-myrsluk som jag målat för länge sedan. Resten av kvällen var lite märklig, det var inte den optimala partystämningen. De var sådanna kontraster. Antingen var folk på tok för nyktra eller så fulla att de inte kunde stå på benen. Jag och Jossan gjorde vårat bästa för att landa någonstans mitt emellan och såg till att underhålla oss själva. Således slutade kvällen långt ifrån tråkigt!




Kolla snyggaste bildserien jag skapade! Det sjuka är att det är tre
olika hopp som jag bara random plåtat så att det ser ut som en serie.



Och så ett normalare kort. Riktigt normal blir jag aldrig på bild. Vi
tillbringade inte hela kvällen hoppandes och snurrandes barfota på en
parkering faktiskt.

Jag har äntligen fått farsan att ta sitt förnuft till fånga och skaffa viasat så att jag kan se PL och CL hemma hos mina föräldrar. Tyvärr dröjer det någon vecka innan det är i ordning men farsan var schyst och hängde med mig till Allstars och såg matcherna igår. Det blev betydligt mer ekonomiskt än då jag tvingade med mig brorsan. Det var riktigt trevligt, bra stämning och god mat. Dessutom var det tveklöst den bästa matchen jag sett i år. Två storlag i krig och en domare som sannerligen inte använde visselpipan i onödan. Det var både stämplingar och straffsituationer som passerade ostraffade, men det var i alla fall jämt orättvist mellan de två London lagen. Dessutom blir matcherna så mycket bättre då spelet får flyta fritt utan en massa uppehåll och avblåsningar. Igår var det offensiv brittisk fotboll när den är som allra bäst. Jag får gåshud bara jag tänker på Didier Drogbas mål. Helvette vilken grym bollkontroll han har.

Tyvärr gick det inte lika bra för Gnaget vilket svider innombords. Jag får trösta mig med att jag åtminstone inte bor i Stockholm. Det är synnerligen en mardröm att behöva vakna upp en kall, regnig måndagmorgon efter ett derby man förlorat och behöva gå till jobbet eller skolan för att få det i ansiktet om och om igen. Nej-kämpa Gnaget!