Aldrig mer
Igårkväll låg jag och vered mig som en mask i sängen när jag skulle sova. Jag var supertrött men samtidigt speedad och till råga på allt har jag gått omkring med huvudverk/migrän dygnet runt i en vecka snart. I desperation drog jag upp en tidning från golvet och började planlöst läsa ihopp om att den skulle trötta ut mig. Så plötsligt fastnade jag för en artikel om självkänsla och det gick upp för mig varför jag inte kunde sova och varför jag hade migrän.
Jag har aldrig ens tänkt tanken att det skulle vara något fel på vare sig mitt självförtroende eller min självkänsla. Jag är inte det minsta rädd att komma med åsikter, prata offentligt eller tycka tvärtemot andra. Inte heller ser jag ner på mig själv, jag tycker jag är precis lika snygg och bra som alla andra, ibland mer-ibland mindre men jag är nöjd med mig själv. Jag vet vem jag är, vad jag står för och vad jag vill och med detta trodde jag att jag hade utomordentlig självkänsla. Igår slog det mig dock att så inte var fallet då jag insåg att jag låtit en bit av min integritet försvinna ifrån mig nämligen min självrespekt.
Jag försöker alltid vara så vänlig och snäll jag kan mot allt och alla för att alla ska tycka jag är snäll och trevlig. Jag är så rädd för att konflikter ska uppstå att jag alltid lägger mig platt under andras önskningar och beteemde för att inte såra någon eller bli osams. Trotts detta insåg jag att detta beteende hade både sårat och kränkt den allra viktigaste personen i mitt liv, nämligen mig själv. Jag insåg plötsligen varifrån huvudverken kom. Jag var arg. Arg, arg, arg på en massa människor jag tyckct behandlat mig illa. Sedan insåg jag att jag hade inte ens rätt att vara arg på dem. Genom att inte säga ifrån då jag tyckt att folk i min omgivning betett sig oschyst mot mig hade jag skapat min situation själv. Jag hade låtit en massa människor trampa på mig.
Naturligtvis kan man ju tycka att vissa borde fatta själv att deras beteende är fel men om de nu av någon anledning inte gör det så är man ju fan skyldig att upplysa dem om det. Och om jag inte vill bli behandlad som en dörmatta är det verkligen dags att sluta bete mig som en.
Jag har aldrig ens tänkt tanken att det skulle vara något fel på vare sig mitt självförtroende eller min självkänsla. Jag är inte det minsta rädd att komma med åsikter, prata offentligt eller tycka tvärtemot andra. Inte heller ser jag ner på mig själv, jag tycker jag är precis lika snygg och bra som alla andra, ibland mer-ibland mindre men jag är nöjd med mig själv. Jag vet vem jag är, vad jag står för och vad jag vill och med detta trodde jag att jag hade utomordentlig självkänsla. Igår slog det mig dock att så inte var fallet då jag insåg att jag låtit en bit av min integritet försvinna ifrån mig nämligen min självrespekt.
Jag försöker alltid vara så vänlig och snäll jag kan mot allt och alla för att alla ska tycka jag är snäll och trevlig. Jag är så rädd för att konflikter ska uppstå att jag alltid lägger mig platt under andras önskningar och beteemde för att inte såra någon eller bli osams. Trotts detta insåg jag att detta beteende hade både sårat och kränkt den allra viktigaste personen i mitt liv, nämligen mig själv. Jag insåg plötsligen varifrån huvudverken kom. Jag var arg. Arg, arg, arg på en massa människor jag tyckct behandlat mig illa. Sedan insåg jag att jag hade inte ens rätt att vara arg på dem. Genom att inte säga ifrån då jag tyckt att folk i min omgivning betett sig oschyst mot mig hade jag skapat min situation själv. Jag hade låtit en massa människor trampa på mig.
Naturligtvis kan man ju tycka att vissa borde fatta själv att deras beteende är fel men om de nu av någon anledning inte gör det så är man ju fan skyldig att upplysa dem om det. Och om jag inte vill bli behandlad som en dörmatta är det verkligen dags att sluta bete mig som en.
Trackback
