Jag har länge försökt bota min extrema spindelfobi. Den har bara blivit värre med åren. Det var så illa att jag frös till is och blev hysterisk så fort jag såg en. Jag vågade inte ens öppna mina fönster och vädra i rädsla för att en spindel skulle slinka in. Jag får panik av dem, svimmar nästan när de kommer för nära. Jag vågar inte ens trampa på dom eller fånga dem i papper.

Det är fånigt eftersom de inte utgör någon fara. Hela sommaren har jag försökt öva mig, de brukar sola sig på våran altan och jag har försiktigt försökt mig närma mig dem. Inte ta i dem men titta på dem på nära håll. Detta har inte gjort några framsteg, det är deras lömska rörelsemönster tror jag, man vet liksom aldrig vilket håll dom ska ta vägen och jag är livrädd att de ska bita mig. (dom KAN bitas)

Så satt jag då i mitt badrum när jag fick se Algot. Mitt blod frös till is och kalla kårar kröp längs min ryggrad då jag fick syn på spindeln som satt på dushgolvet. Jag satt som förstelnad och stirrade på den. Men så rörde han på sig och jag upptäckte att något var fel. Han rörde sig inte så som andra spindlar. Han var halt! Jag räknade hans ben och han hade bara 7. Genast blev han lite mindre läskig, jag tyckte synd om honom och beslöt att den lille stackaren skulle få bo kvar sålänge han höll sig på betryggande avstånd. Långsamt blev jag mindre rädd och jag börjar tycka om honom. Jag döpte honom till Algot. Nu skrämmer han mig inte längre bara jag vet var han är när jag kliver in i lägenheten. Jag har lämnat badrumsdörren öppen så att han ska få röra sig fritt.  Idag lämnade jag en död fluga åt honom på badrumsgolvet :-)