Det var en match med blandade känslor i måndags. Jag hade taggat hela dagen, gått runt i solna tröjan, köpt chips och öl och sett fram emot en riktigt fotbollskväll framför TV.n. Jag ska väl egentligen inte klaga. Jag är mycket nöjd med resultatet och jag tycker framför allt att samspelet mellan Pavey och Valdemarín var lysande. Efter att ha sett Bajens inledning var jag inte så orolig även fast de gjort mål. Jag hade på känn att de inte skulle orka hålla det tempot och mycket ricktigt tog Gnaget över spelet mer och mer och kvitterade i 48 minuten för att ta ledningen i 60.
 
Fast jag ljuger nog om jag säger att jag inte var nervig. Jag kan som aldrig riktigt slappna av och bara njuta av derbyn, det är så mycket laddade känslor, det är inte på lek, det är på liv och död. Från de att vi ledde med 2 mål ville jag bara att matchen skulle ta slut. Jag klarar inte av att bli snuvad på ännu ett SM guld!

Tristast är nog ändå att bo i Umeå. Varje gång jag ser Råsunda på TV:n med bengalerna,sångerna och tifot får jag sån fruktansvärd hemlängtan. Det är inget vidare kul och tagga och se fotboll med sig själv, altenativet se med morsan är nästan värre. Mamma och fotboll är ungefär som att be en tvååring förstå sig på pulp fiction. Pappa var bortrest men han brukar ändå bara sitta och berömma de andra laget för att göra mig förbannad. Nej det är inte kul och se själv, särskillt inte då jag lyckades få en blick på grabbarna som stod på läktaren och firade för fullt. Jävla lyxmaskar!

Nåja på Lördag har jag iaf pappa att kolla på Sverige med så det blir nog bra. Åsså taggar man förstås till 24:e då det ska bli apslakt!!! Jag önskar att jag haft råd att se den live. Men men blir det guldmatch ska jag ner om jag så ska gå till sthlm och bryta mig in på arenan!