Farwell childhood
| Min mamma har någon sorts sjätte sinne när det gäller mig tror jag. Ibland ser hon att något är fel innan jag ens själv hunnit fatta det. Hon sa att jag inte varit mig själv idag, det har jag inte heller men det tog hela dan innan jag insåg vad som var fel. Efter middagen hade det slutat regna, jag behövde komma ut. Jag tog pappas bil med Dio monsterhögt i cd spelaren och körde. Astfalt, skog och hus fladdrade förbi, det var som om någon annan styrde mig. Jag viste inte var jag var på väg innan jag nästan var framme. Då var det så självklart att det var dit jag skulle. Som ett avgörande, ett hejdå. Allting såg precis likadant ut som det alltid gjort, det var bara om man kollade närmare det gick att se att tiden gått. Mina fötter hittade snabbt vägen längst ut på udden. Jag har gått den så många gånger, vet vilka stenar som är lösa och vilka man kan hoppa på. Jag kände samma lugn som jag alltid gör där och ändå låg oron i bakhuvudet. Var det här sista gången jag satt här ute? Det är svårt att förklara hur en plats kan betyda så mycket men det gör den. Kanske för att det var min sista trygghetsbro. Jag har aldrig fått behålla någon plats bara för mig själv. Det är fler än en gång jag blivit uppsliten just som jag fått rötter och känt mig trygg. Ett hus har aldrig varit "hem" mer än ett par år, skogarna där jag lekte som barn är sedan länge nerhuggna och jag har gått i fler än sju skolor. Men den här platsen har alltid funnits där. Den har healat mig då jag behövt det. Sommaren då pappa varit sjuk, dom gånger mitt liv var kaos. Den har fått mardrömmar och problem att försvinna, där har jag alltid fått vara barn. Jag har bara glada och trygga minnen därifrån, varje dag var ett äventyr. Vi har gjort så mycket, badat, solat, utforskat öar, byggt kojor, flottar, blivit jagade av fåglar,tältat, paddlat, simmat, sprungit, krigat, cyklat, fikat, krökat ja allt. Jag har som alltid tagit den för givet att den ska finnas där men snart gör den inte det, inte för mig längre i alla fall. Jag önskar så hårt att det var jag som ägde den att jag alltid skulle få ha den kvar. Jag kunde inte sluta whina på hemvägen. Det är sjukt, jag gråter typ aldrig men det var som om en känslostorm släpptes lös innom mig. Det är bara en plats men det kändes ändå som om jag lämnade bardomen och tryggheten bakom mig. Men mina minnen är det ingen som kan ta och dom kommer jag alltid bära med mig. |
Trackback
