Jag hade mina aningar om att någonting var på ingång. När det går tillräckligt lång tid utan att jag gör bort mig blir jag alltid nervös för då vet jag att det är någonting på gång. Ju längre tid som passerar utan att jag skämmer ut mig - ju värre sak gör jag när det väl händer.

Igår kväll satt jag med en kompis inne på Waynes och fikade och snackade lite  skit och så. (Dom har ju haft stängt ett tag nu så jag har återupptagit min genomgång av deras kaffe sortiment.) I alla fall, så sa jag att jag kände mig orolig eftersom att jag instinktivt visste att jag snart skulle göra bort mig. Hon skrattade lite åsså var det inte mer med det och jag slappnade av och glömde bort det. Slutligen var det dags för oss att gå och vi tänkte vara lite shysta mot dom som jobbar där och bära upp disken. Fullastad med fat och kaffekoppar börjar vi gå uppför trappan, hon först och jag sen. När jag nästan når toppen händer det, jag lyfter min fot en smula oförskiktigt och skon fastnar i trappsteget varpå jag mycket ograsiöst snubblar och faller som en kägla och landar på mage med all disk i händerna samtidigt som skedar och servetter rullar all världens väg.

Dock får jag lite andrum nu, jag kan räkna med ca tre till sju veckor innan jag skämmer ut mig igen....