Jag har ju som en tendens att göra bort mig gigantiskt mycket sisådär en gång i halvåret. Lyckligtvis kan jag ju skratta åt det (som om jag har något val med min klumpighet) och jag brukar få underhålla folk jag möter med mina pinsamma historier men nog känns det allt som om jag vill sjunka genom jorden ibland.

Jag trodde vad som hände förra sommaren var pasé men icket fick jag reda på idag. För er som inte vet...

(Jag hade en ny snygg kort lite 40-tals inspirerad klänning på mig och jag hade varit på stan med några tjejkompisar. Klockan sex skildes vi åt och gick åt varsitt håll, när jag gick ut från H&M blåste det väldigt mycket så jag frös till och skyndade mig till mopeden. Jag tyckte folk stirrade en aning knäppt på mig men intalade mig själv att det var inbillning. Det misstaget gör jag aldrig om! När jag kom fram till parkeringen och skulle låsa upp upptäckte jag att min "fina" klänning blåst upp under kavajen och att jag visat rumpan på stan)

I alla fall hade detta otrevliga minne lagt sig i glömska men så gick jag och Daniel på stan idag och då berättar han att han och en kompis pratade om pinsamma grejer då hans polare säger :Jag såg en tjej från bild och form klassen förra året som visade rumpan över hela torget!

Veeem kan hon ha menat :O  Jag kommer ta ännu längre tid på mig med att komma över detta nu :/