Jag skrev nyss ett för mig riktigt personligt feel good inlägg. Det var skönt att skriva av sig men jag hindrade mig i sista sekunden för att ofentliggöra det. Tro det eller ej men jag har faktiskt även en seriös sida även om jag ogärna plockar fram den och jag känner mig inte riktigt mogen för att låta vem som helst se den sidan. Kanske dyker texten upp lite senare i år

Nu har mina föräldrar snart varit borta i 11 dagar och även om det är najs med kaffe och glass till frulle är det drygt att göra allt själv och ja, jag saknar min mummy. Därför bjöd jag in mig själv på middag hos min kusinis ikväll, på grund av maten alltså (och för snoka i hennes senaste dejt om man nu kan kalla det det) ska väl erkännas. Vi började prata om diffusa minnen vi hade av en resa våra familjer gjorde ihop till öland då vi var än 3/4 år. Tydligen var jag lika klumpig då som nu. Min farbror berättade att han och pappa stått och pratat om oss på gräsmattan och pappa beklagade sig "Frida är så klumpig, man måste ständigt vakta henne för hon lyfter inte på fötterna då hon springer runt och snubblar" Sekunden efteråt kommer Rebecca löpandes över gräsmattan och jag löper inte långt efter. Rebecca springer och hoppar lätt över en liten ojämnhet i gräset, jag springer efter och "Dunk"..... ja ni fattar. Jag har nog alltid varit sådan helt enkelt. Jag var tidig med att gå och springa och dessutom sjövild och katastrofalt klumpig. Jag hade en hjälm på huvudet under mitt första år för att mamma och pappa var så oroliga för att jag skulle snubbla och slå mig illa.