Idag var dagen jag skulle sätt in min P-stav. Jag hade inte hunnit med att vara nervös inför nålen då jag oroat mig inför kvällens match i moskva istället. (Chelsea jag kommer aldrig förlåta er om ni inte vinner åt mig nu). I alla fall så var nålen som skulle in i min oskyldiga arm en decimeter lång och ca tre okokta spagettistrån bred. Naturligtvis fick jag bedövningssalva och doktorn lovade att det inte skulle göra ont, det gjorde det inte heller - till en början. När ca 3,5 centimeter återstår att sticka in under huden så händer något. Jag vet inte om bedövningssalvan verkat dårligt där, om hon träffade en nerv eller vad som hände men i alla fall fick jag min känsel tillbaka och smärtan jag upplevde går inte att beskriva. Jag har inte speciellt låg smärttröskel i vanliga fall utan tål ganska mycket men jag har inte inte fått sånna smärt ilningar sedan jag bröt benet. Jag verkligen kände hur hela kroppen prottesterade, hur ilningar av smärta slungades längs ryggraden och upp i hjärnan. Jag blev aldeles kallsvettig och trodde jag skulle svimma av smärta, jag önskade nästan att jag skulle göra det för att slippa känna. Men det var nu 2 cm av nålen kvar och det kändes meningslöst att ge upp nu så jag stirrade smärtan i vitögat, jag drog ett djupt andetag, nöp mig i armen och sa åt doktorn att sätta in den. Jag klarade det och är galet stolt över min tapperhet. Jag var en man och inte en mus. Jag kände mig som en soldat som tvingats kapa av benet eller sy igen ett jättesår på plats utan bedövning. Men inte fick jag någon utbuktande klistermärke med skalman för smärtan. Men ungarna - dom får en för minsta lilla stick i fingret.

Jag belönade iaf mig själv med en stor kaffe och ikväll blir det öl finalen och min arm till ära!