Inget onte som inte har något gott med sig. Med en kraftig magsjuka var det ju bara att säga adjöss till mina tidigare valborgsplaner men det var kanske lika bra. Jag hade nämligen vägrat förflytta mig utanför dörren innan Chelsea mot liverpool hade avgjorts. Jag låg nedbäddad i soffan och skrek och trots mina 39 grader och tom mage så förmåde jag mig att hoppa upp och ner på golvet i segerjubel varje gång Chelsea gjorde mål. Det var en otroligt spännande match och välspelad. Man kände önskan och viljan så starkt från båda lagen och inte minst tränarna. Det märktes kanske mest på Rafael Benités som mer en en gång blev tillsagd att hålla sig lugn. Igår visade Drogba än en gång vad han kan. Jag får verkligen rysningar av att se han spela. Han kanske inte är världens snabbaste eller bäst på att finta men han är som en träffsäker kraftexplosion. När han väl nuddar bollen tar det sekunden innan han men full kontroll och kraft skjuter iväg den mot mål eller i en välriktad pass. Jag tyckte han var lite lat förra veckan men igår var han överallt. Trotts att jag befan mig både hav och kontinenter emellan kunde man känna av stämningen på Stanford Bridge och när Lampard satte sin straff grät jag med honom av lycka. Sedan i slutet då det äntligen var avgjort och spelarna hoppade runt och firade med fansen började jag lipa igen. Kanske var det magsjukan men det var så jävla vackert. Jag vill i alla fall inte höra någonting om att jag skulle vara okänslig framöver.

Nu gäller det den 21:a jag önskar jag hade råd att åka till Moskva. Blir till att släpa med mig farsgubben till Olérys. Han har indirekt lovat dvs jag tvingar honom.