Just nu precis idag fick jag ett akut saknad behov av Annica. Min barnsliga roliga Annica. Julia och hennes syster hade startat en blogg och jag kikade in och lyssnade på deras sånginspelning där det fjantar runt med helium röster. Det var skitkul men jag fick en så overkligt stark flash back av mig och Annica i 8:an. Vi spelade in och speedade upp rösterna på allt så vi lät som piff och puff. Låtar, diskutioner och ljud. Farsans mördartråkiga jobbagendor blev hysteriskt roliga då de lästes upp med helium röster.

Jag saknar allt kul vi gjorde.
Jag saknar då vi stoppade buttricks krantabletter i skolans handfatt och fick skolan att bryta upp avloppen i sitt sökande efter det smutsiga vattnet.
Jag saknar då vi köpte läskburkar som vi skakade och lämnade framme på bord för att avnjuta synen av läsk som sprutade ut över ansiktet på den som var dum nog att öppna.
Jag saknar då vi stoppade in hela C-vitamin brus i munnen av trisstress på matte lektionen och skyllde på rabies. 
Jag saknar när vi höll tändare under skolans brandlarm bara för att se om det verkligen fungerade.
Jag saknar då vi vände ut och in på wernans skåp och grabbarna fick skulden.
Jag saknar då vi alltid spottade på surkärringens tomt.
Jag saknar då vi körde rally i Gribbylundscentrum med kundvagnar.
Jag saknar rullstolssbuggen.
Jag saknar då vi klippte hål för ögonen i tidningar och satt i Tebban och psykade folk genom att kolla på dem.
Jag saknar då du körde ner ett lass snö i min bh och jag hämnades på våren genom att slänga dig i sjön.
Jag saknar när du plikttroget höll vakt och uppehöll Jenni (läraren) medan jag limmade upp Black Army råttan med (strikt barnförbjudna limmet man kan hälla kemikalier över utan att det lossnar) på gårdaren cholles skåp som avskedshälsning innan jag flyttade.

       

Mest av allt saknar jag att ha sådär galet kul. Nuförtiden himlar alla med ögonen åt mig, åt mörtarna, åt snigeldansen och klapperhänderna. Jag bryr mig inte om vad andra tycker men just idag så saknar jag Annica att vara galen med.