Idag vaknade jag med sorg i hjärtat. Så nära så nära igår. Det kändes som om matchen aldrig skulle ta slut och när Chek hade räddat och Terry gick fram för att skjuta tänkte jag bara "Nu är segern vår". Men så snubblar han på det våta gräset och missar. Vad är oddsen. Jag kan inte låta bli att undra vad som hänt om drogba inte blivit utvisad, om terry inte halkat eller om skottet i ribban hade gått in. Men Manchester vann tyvärr. Det var verkligen på håret men dom vann. Jag började whina av besvikelse, det gjorde ont att se.

I dag var det dags att vakta galleriet igen. Sist var vi tvungna att damsuga och vi fick en utskällning eftersom vi inte sett den lilla mattan som hängde på trappräcket. Det var tydligen en självklarhet att det var affärens matta och att den skulle ligga framför dörren.
Den där * kan verkligen driva en till vansinne. Maken till självgod människa får man leta efter. Idag var det min och Idas tur att hålla vakt. Det var en trevlig morgon, en person dök upp, * tvingade oss att damsuga och läxade upp oss i hur man bar sig åt när man tog emot kunder. Det var ju verkligen tur för mig och Ida att han så generöst delade med av all sin erfarenhet i hur man bemöter människor bäst. Vi hade aldrig klarat oss utan.

Nu ska jag dra till Rebecca och sen ska vi in till stan och dra en kaffe. Och jag ska ta tillfället i akt att skryta ännu mer om min tapperhet!