Det är jobbigt att tvingas inse att man måste växa upp och anpassa sig. Att måsta lära sig deklarera, skaffa e legitimation och sätta alla lönebesked i mappar. Att måsta planera sin tid och sin ekonomi. Att skaffa veckarklocka och skriva in allting man ska göra i en almanacka. Sådannt som alla människor gör. Men om man aldrig har gjort det förut - då är det svårt. Jag känner mig inte redo för det fullständiga vuxenklivet än med fullt ansvar. Helt plötsligt finns det regler och normer med hur man får uppföra sig och vem man får umgås med. Det känns orättvist. Helt plötsligt får jag inte umgås för mycket med mina killkompisar för det "ser inte bra ut". Att jag trivs jättebra med en människa och har kännt den hela livet och vi har hur kul som helst ihop spelar ingen roll eftersom vi inte har samma kön. Varför är det så? Och hela tiden måste man vakta tungan och sitt uppförande för rätt var det är borde man förstå att vad som för mig är en komplimang för någon annan är en förolämpning eller så har man trampat någon på tårna fast man egentligen alls inte menade det.

Allt var så mycket härligare på dagis. Då man lekte och pysslade hela dagarna. Då någon annan såg till att man fick kläder och mat. Då flickor och pojkar krigade tillsammans i sandlådan och då ord betydde det dom betyder.

Till råga på allt elende är det en och en halv månad tills jag får träffa min soldat igen. Jag saknar honom redan :(