Då mitt onda knä står ivägen för det mesta som har med shopping att göra har jag tillbringat morgonen med gamla avsnitt av Sex an the city. Avsnittet "A womans right to shoes" där Carrie kämpar för sin rätt till ett par Manolo Blahnik fick mig att tänka. Det finns två sortes kvinnor, väsk kvinnor och skokvinnor. Medan väskkvinnorna suktar efter Mulberry's drömmer skokvinnorna om dyra skor. Själv är jag mer av en sko kvinna och tanken slog mig? Borde inte varje kvinna få äga minst ett par riktigt klassiska tidlösa sko-skor? Manolo Blahnik i all ära men själv är jag såld på Jimmy Choo. Då jag och Emmy var i Kuala Lumpur gick vi och dreglade hylla efter hylla med dom mesta fantastiska Jimmy Choo skorna. Det var bara tanken på dykning som fick mig att avstå frestelsen att använda hela min återstående resekassa till ett par hallonröda rem sandaler.  Sen jag kom hem har jag gått och funderat om jag ska kosta på mig ett par eller inte men idag bestämde jag mig. För om man verkligen vill ha någonting och pengarna finns där - varför spara pengarna? Vad har man för glädje av det? Jag kan bli överkörd av glassbilen imorgon och aldrig ha ägt ett par sko-skor. Nu har jag äntligen bestämt mig för att investerat i ett par, inga hallonröda sandaler men ett par tidlösa klassiska svarta pumps.

<--pretty nice, huh?