Jag är så leds på kylan, mörkret och Umeå att jag börjar klättra på väggarna snart. Hela min kropp skriker efter äventyr och adrenalin. Dumma kusin vittamin som är på andra sidan jorden och hoppar bungy jump. Kan ni föreställa er känslan? Känslan av att trotsa allt förnuft. Visst man vet att man egentligen är säker - men att bryta spärren inne i huvudet, ta steget ut över kanten, steget som borde innebära död, och sedan svindlande falla huvudstupa rakt ut i luften för att hänga och dingla upp och ner. Befinner jag mig på höga höjder kan jag inte låta bli att gå fram och luta mig över kanten bara för att känna den där härliga kittlande svindlande känslan i magen. Jag vill också trottsa naturlagarna, känna adrenalinet pumpa och hänga och dingla i fotknölarna.

Det enda som håller mig uppe just nu är förhoppningarna om min och Karins utlandssemester. Jag måste ner i havet igen, sväva bland fiskarna som en astronaut och utforska nya värdar. Ligga på rygg 10 meter under ytan och beundra solen ur ett fantastiskt perspektiv. Rycka till av det skarpa ljudet från en båtmotor som i själva verket befinner sig kilometer bort. Synd att man inte kan åka på semester under havet.