Det där med riktiga vänner kan vara en svår definition. En kompis kan vara så många olika saker. Några älskar jag, några har jag brutalt kul med, några gillar jag att festa,fika och pluggar med, några vill jag resa med, några brukar jag se fotboll och spela TV spel med. Vissa vänner träffar jag flera dagar i veckan och vissa träffar jag två gånger per år eller ännu mer sällan. Vissa har jag känt sedan jag föddes och andra är nya. Jag skulle vilja att (utan att framställa mig själv som skrytsam) påstå att jag har ganska många vänner, alla olika sorterr och fantastiska på sitt egna vis.


Det finns ingen (inte ens min familj) som jag har större lojalitet emot eller litar mer på än mina bästa vänner. Ibland inser jag inte vilka dom är förrän dom med en enda handling skiljer sig lysande ur mängden från alla andra.

Det här blogginlägget vill jag tilldela min kanske allra märkligaste kompis men som gjort det absolut finaste någon någonsin har gjort för mig.

De senaste dagarna har jag pladdrat på om guldmatchen och biljettkrisen för ungefär alla jag pratat med - inklusive Andreas. Andreas liknar inte majoriteten av mina kompisar, han har svarta kläder, lyssnar på dödsmetall, gillar att fiska och har väldigt få gränser för vad som är tabu eller pinsamt. Då vi hänger är jag 13 igen och det enda av livets bekymmer som existerar är hur vi ska lyckas limma igen 30 brevlådor utan att någon ser oss. Jag och Andreas kommer från väldigt olika förhållande och har väldigt olika vardagar. Men det var han och ingen annan som sa "Jag hjälper dig att leta" som googlade, mailade, ringde, fixade. Som jag i söndagskväll inte kunde tro mina öron när han ringde och sa att han hade biljetterna till A.I.K.s guldmatch åt mig i sin hand - det bästa beskedet jag fått i hela mitt liv.

Jag kommer att få se mitt älskade Gnaget ta SM guld med egna ögon i år och det är tack vare en otroligt bra kompis! Tack.