Jag älskar natten. Allting stannar av, andas. En nattprommenad är som att skicka hjärnan på en spabehandling. Den får vila, slappna av, inte tänka på allt det man inte vill tänka på.

Jag går ensam, luften är kylig. Vill inte gå in till stan utan går mitt löparspår på landet över ängarna. Jag är inte rädd för mörkret - tycker det är skönt. Jordstigen är mjuk under mina fötter, kolsvart runtomkring mig, avlägsna ljus från gatlycktor i fjärran, ett par ögon glimmar till. Jag går närmare, ögonen sitter på en häst som har fått syn på mig. Jag stannar och sträcker ut handen för att hälsa. Rädd men samtidigt nyfiken kommer den fram, den stannar någon decimeter ifrån mig, sticker fram huvudet, spärrar upp ögonen och blåser varmluft över ansiktet på mig. Först blir jag rädd, men så mins jaq - hästspråket- den tänker inte bita mig, den hälsar. Jag drar ett djupt andetag och blåser tillbaka luft genom näsan - hälsar tillbaka. Det funkar, hästen bestämmer sig för att jag inte är farlig, den riktar öronen frammåt och låter mig klappa den. Mulen är len under fingrarna, tänker att det var aldeles för länge sedan jag red - tre år. Kliar den lite i pannan och går vidare, förbi söndervittnade lador och träd, vägen känns längre på natten. Utan gatlyktor ser man stjärnorna klart och tydligt, så vackert, karlavagnen, lilla björn, andromeda, cassiopeia och tusentals till som jag inte vet namnet på. Tänker på observatoriet då jag kollade i telleskåpet - vill dit igen. Tystnad, ett djur prasslar någonstans i gräset och jag rycker till. Tjugo minuter senare är jag hemma igen, men där det förut fanns stress finns bara lugn. Jag älskar natten.