Kära läsare, jag har haft en extra otursam och dålig dag idag. Det började redan 08.17 imorse då jag tappade min puderborste i toaletten. Strax efteråt upptäcker jag att min dator fått ett virus och vill leta igenom alla mina filer (vilket brukar ta en timme). Nästa incident inträffar ca 09.50 då jag har parkerat och smäller igen dörren utan att ha rättat till säkerhetsbältet och metallbiten hamnar mellan dörren och lacken på min bil som får en ordentlig repa. Mutrande går jag till kaféet i hum-huset bara för att råka sparka på en kille i rullstol. (det är dödsstrf på sånnt nästan va?) Då dagens sista föreläsning är klar så har det börjat ösregna och jag är utan paraply och en bra bit från min bil.

Blöt och frusen sätter jag mig i bilen. Rengnet hamrar på rutorna men nu kommer de inte åt mig. Slår på värmen på max och matar in en Zeppelin i CD spelaren. Bläddrar fram till Stairway to heaven, höjer volymen så musiken vibrerar i min lilla polo. Sjunger med för full hals till Robert Plant, känner hur musiken kommer från alla håll och sveper in mig, ger mig gåshud. Det spelar ingen roll hur många gånger jag har hört den, att jag känner varje ord, varje ton utan och innan, jag ledsnar aldrig. Det finns inte fler än tre låtar i världen som är i samma klass som Stairway to heaven. Odödliga musikaliska mästerverk och lika jävla bra år efter år. Jag ville aldrig kliva ur bilen, ville trycka på repeat, sitta kvar i värmen, fortsätta lyssna och fortsätta köra. 


Nu är det dags för derby. Man måste ju gotta mig nu för det ser inte ut att bli något nästa år (skadeglädje)