Idag gjorde jag någonting jag skäms lite över. Jag talade inte helt och hållet sanning. Jag ljög - en vit lögn - om min ålder. Jag sa att jag var 21, vilket jag faktiskt inte fyller förrän om lite dryga fyra månader. Ganska oskylldigt men ju mer jag tänker på det desto jobbigare tycker jag åldersiffrorna är.

Jag har nog i hela mitt liv haft ålderskomplex, det började redan på dagis. Jag kunde inte förstå varför min kompis Elin som bara fyllde år en månad före mig var ett år äldre medan jag var lika gammal som lilla Lisa som fyllde år 11 månader efter mig. Kunde dom vuxna inte räkna? Jag fick vara med i gruppen i dagisgruppen för dom "stora barnen" med mina kompisar för att jag inte skulle känna mig utanför men så plötsligt försvann alla mina vänner och började skolan utan mig.

I grundskolan var jag alltid äldst i klassen och bland kompisar utanför var jag den som var yngst. Personligen bryr jag mig inte om andras åldrar utan ser snarare människor men när det gäller min egen ålder finns ett långt inbitet komplex. Det är jobbigt då man inte kommer in på krogen eller systemet då ens kompisar gör det och ännu jobbigare då schysta människor jag gillar höjer på ögonbrynen och säger "Va? Är du bara 20" Jag vet att det är omoget och jättelarvigt att tänka så men något komplex måste man få ha.

Då Rikard i min klass intervjuade mig missförstod han hur gammal jag var och pressenterade mig inför klassen som 21. Efter det kändes det bara så mycket enklare att låtsas vara 4 månader äldre - bara för att slippa vara minst i klassen. Imorgon tar jag nog smällen och avslöjar hur det egentligen ligger till med de 4 månaderna för jag skäms lite...