Det är jätte, jätte, jätte synd om mig. Huvudet surrar, det känns som om jag svalt rakblad, jag låter som Gollum, jag fryser, varannan timme hostar jag upp gula slembollar (även på natten) och ögonen svider. Det är sånna här dagar mina vänner och min familj borde pyssla om mig. Hålla om mig, svepa in mig i filtar, klappa mig på huvudet, göra te och köpa Häägendazs glass åt mig. Men vad gör dem? Alla skyr mig som pesten.

"Frida du behöver ju kanske inte komma hit ikväll, vi har ju gäster och det är kanske inte så lämpligt att du snörvlar vid matbordet"

"Skärp dig nu Frida, du är ju bara lite förkyld"

"Usch vad du låter, och jag som åt från din glass i torsdags, tänk om jag också blir sjuk"

"Drick inte ur mitt glas när du är sjuk"

"Gör ditt eget Te, jag är upptagen"

"Nä men varför ska du följa med? Du kan ju ändå inte prata så man förstår dig"

Bara Em har förstånd att tycka synd om mig, men idag passade naturligtvis hennes kille på att bli inlagd på sjukhuset (inget allvarligt men värre än min förkylning) så då är hon där och tycker synd om honom istället. Typiskt.........