Jag tycker om att någon gång per år kunna se tillbaka på mitt liv. Följa fotspåren som fått mig att utvecklas till den jag för stunden är. Reflektera över härliga och jobbiga minnen, vad jag har tänkt och kännt samt hur mycket eller lite jag har förändrats. Precis när jag vill kan jag plocka fram upplevelsen av hur det kändes; den gången jag för första gången satte mina fötter på Råsunda, när jag förlorade oskulden, när jag gjorde mitt första dyk, då jag hade oturen att bli drogad eller bara den gången jag sent på natten låg insvept i filtar på studsmattan och kollade på stjärnorna.

Jag har alltid varit en periodare när det gäller att skriva. I högstadiet skrev jag dagbok några månader, chillade några månader, skrev några månader igen, innan jag inte pallade och la ner hela dagboksgrejen.

En blogg är enklare och mindre krävande än en dagbok - samtidigt är det så mycket man vill men inte kan skriva. Nu var det länge sen jag skrev. Jag hade allvarliga planer på att klicka på knappen "radera blogg" och låta den försvinna ut i cyberrymden. (Är man så populär som jag är har man inte så mycket tid till bloggande.) Jag föredrar att leva mitt liv istället för att skriva om det. Förövrigt har jag aldrig riktigt fattat det här med blogghysterin anyway. Personligen kan jag inte alls förstå mina polares närmast maniska intresse för kändisbloggarnas fantastiska nya tånagelförlängningar eller innovativa hundfrisyrer. Ostimulerande tråkiga fjortisar som skriver om sina lika tråkiga förteelser enligt min mening. Är inte syftet med att skriva och berätta om sin vardag att minnas vad man upplevt? Hur spännande är det att se tillbaka på vilken riktning ränderna på tröjan i dagens outfit hade år 2007? Ändå har de 100 000 engagerade läsare om dagen - en indikation på att Sveriges befolkning är ganska uttråkade? 

I alla fall hade jag nästan bestämt mig då två av mina vänner samma dag frågade mig varför jag inte skriver längre. Faktiskt, varför gör jag inte det? Jag ämnar ge den här bloggen ett sista försök nu i allafall!