Jag såg nyss Virtigo av Hitckock igen. Fantastiskt vacker film som lämnar hela mig med en obeskrivlig feel good känsla. Varför jag tycker så mycket om gamla filmer, och kanske främst "film noir" är svårt att svara på. Jag tror det är mer känslan filmerna ger mig än själva handlingen jag tycker om. För mig är upplevelsen konst.

Alla är vi olika i hur vi föredrar att använda våra sinnen. Vilken konst som påverkar oss är individuelt. Men det finns en skillnad mellan skapare och skapare. Det finns dom som skapar en känsla hos mottagaren - och dom som är konstnärer av sinnesupplevelser. De som binder fast känsloupplevelsen klockrent i sina verk. Vem ser en målning av Dali och påstår att det inte är en tavla? Vem lyssnar på Erocia och hävdar att det inte är musik? Vem anser att Kafka inte är litteratur?

Det finns en anledning till att somliga verk stämplas som klassiker. De kallas så för att så många mäniskor påverkas så mycket av dem. Men när det gäller filmskapare har jag så svårt att förstå varför så få ser skönheten i de gamla filmernna. Det är solklart varför så många älskar Guy Ritchie, Quentin Tarantino, Hayao Miyazaki eller Zack Snyder. Men varför är det inte lika solklart att älska Michael Curtiz, Billy Wilder, Victor Flemming eller min absoluta personliga favorit - Alfred Hitchcock? Hitchcock skapar film noir när den är som allra bäst. Där varje scen får ta den tid den tar, där skådespelarna verkligen skådespelar, där betydelse sätts till ordet thriller, där det sker inovation i sättet att vinkla och andvända en kamera.

Se bara hur vacker Kim Novak är.