Det är något aldeles magiskt med vatten. Ända sedan jag föddes har jag älskat vatten. Jag räcerkröp till badkaret som bäbis, badade i älven i aprill som 10, spenderade större delen av utlandssemestrarna i polen och i havet. Vatten får mig lugn och harmonisk - om jag är ledsen, arg, besviken, bekymrad eller orolig åker jag alltid till havet och sätter mig på stranden. Vatten får mig att bli fri, lycklig och verkligen leva - då jag och min bästa kompis hyrde vattenscootrar i Thailand och racade ut mot friheten, horizonten, solen och en klarblå himmel - då jag dök för första gången.

Då och då får jag extrema cravings inom mig att jag helt enkelt måste till havet. Så var fallet då jag skulle hänga med min bästa vän. Solen sken och vi hade Loka och färska jordgubbar. Så vi åkte till havet. För att inte smutsa ner oss tog vi en jättestor orange plastpåse ur baksätet att sitta på men då vi hittade en bänk satte vi oss där istället. Så började det regna. Först lite men så allt kraftigare. Den varma luften blev plötsligt kall. Men regnet över havet var så fridfullt och vackert så vi ville inte gå tillbaka till bilen.

Då kröp vi helt enkelt in i den oranga plastpåsen. Sittande bredvid varandra med knäna uppdragna mot hakan rymde den oss båda, inte ens våra fötter stack ut. Så gjorde vi varsit "titthål" i plasten så vi kunde se havet. Sedan satt vi där i säkert en timme och pratade och mumsade jordgubbar.




(Ser ni utsikten och regndropparna?)