Igårkväll satt jag och hoppade otåligt vid matbordet varpå pappa började garva. Han berättade för mig om en gång då jag var fyra år. Jag skulle få gå på utflykt med Dagis (på ängen bakom dagis) och vi skulle få ha med oss matsäck, termos och sittunderlag. Jag var så ivrig, spänd och förväntansfull inför detta hisnande äventyr att jag var helt stirrig hela veckan. Jag formligen studsade fram, kunde varken äta eller sova av spänning och iver.

Liknande symptom uppstod kring julafton, min födelsedag, då min mormor skulle hälsa på och så vidare. Fram tills dess att jag fyllde åtta var jag alltid tvungen att göra "sprattelgubbe-dansen" kvällen innan julafton för att överhuvudtaget kunna somna. Sprattelgubbe-dansen bestod i att jag ställde mig på mattan i vardagsrummet där det var gott om plats och hoppade, studsade, sprattlade och snurrade upp och ner och runtomkring ända fram tills dess att utmattningen gjorde att jag blev trött.

På Lördag är det inte ängen bakom dagis jag ska till utan andra halvan av jordklotet men känslan är densamma. Jag har så mycket överskottsenergi att jag är som en raket. Igår gick jag först på långpromenad, sedan sprang jag en mil och sedan jobbade jag natt och ändå hade jag svårt att sova. Dessutom har jag tenta på fredag. Fungerar inget annat får jag väl kanske försöka och dra till med sprattelgubbe-dansen.