Gah vad jag hatar då jag drabbas av SMD då jag vet att jag har någonting viktigt jag borde göra. SMD står för "Spontaneous Muscle Disapperance" och är en psykisk åkomma som jag själv har uppfunnit. Det som händer är att hjärnan helt enkelt spontant sviker din kropp genom att stänga av signalerna som gör att du kan röra dina muskler. Det kan handla om hela kroppen eller bara vissa muskler. Vanligtvis inträffar det då någonting käns jobbigt eller tråkigt. Exempelvis om du sitter med ett gäng kompisar i soffan och ska se film, och så blir du ombedd att resa på dig och sätta på DVD:n, och benen bara helt plötsligt slutar att fungera. Lealöst hänger de där som snören på kroppen.
"Kom igen, skärp dig nu" säger kompisarna som inte förstår allvaret med åkomman du just drabbats av. De himlar med ögonen medan du förtvivlat måste använda dina armar och på mage kravla dig fram längs golvet och trycka på start-knappen till DVD:n och sedan kravla dig tillbaka till soffan då SMD plötsligt upphör och du kan använda dina ben igen. Andra vanliga situationer då SMD slår till är då du måste städa, kliva upp från sängen, tvätta eller diska.

Hela förmiddagen har det gått så bra att plugga tills efter lunch då SMD drabbade mig. Det blev allt tråkigare och tråkigare att läsa men jag bet ihop för jag visste att jag behövde förstå. Swooop kommer sen bara SMD och drabbar hela kroppen. Kursboken tappar jag på golvet medan jag hänger som en geléklump över stolen.



Ungefär såhär ser det ut.

Jag kan inte röra någonting förutom ansiktet. Jag ropar lite ynkligt på hjälp. Ingen kommer till undsättning då jag ropar. Jag bestämmer mig med mycket dåligt samvete att strunta i boken och göra någonting roligt istället varpå SMD som genom ett trollslag upphör. Försiktigt sträcker jag ut handen mot boken igen, bara för att testa - men hjärnan låter sig inte luras utan stänger genast av muskelsignalen till armen som faller död ner längs sidan.

Otroligt frustrerande!