Jag klagade redan i September över att det rådde ett sånnt där kallt och kyligt jävla novemberregn över Umeå. Well, things get worse. Nu, idag den 14:e oktober råder det SNÖSTORM.

Jag som bara för någon dag sedan beundrade alla löven och fantiserade om hur jag skulle göra en lövtavla som då jag var liten. Ni vet då man samlar olika löv i vackra färger, torkar och pressar dem och limmar fast dem på ett papper man sedan plastar in. Eller om jag skulle ringa Emmy och föreslå att vi skulle kratta ihop en finfin lövhög och hoppa i den.

Så idag då jag sitter fridfullt vid köksbordet och dricker kaffe med min mormor så brakar helvetet loss. Panik. Först små vita prickar, singlande ner genom luften. Sedan en storm av flingor stora som tennisbollar. Det var rent löjligt. Okej om jag bodde nära en asball skidort eller så men det gör jag inte. Redan nu sover jag istället med dubbla täcken, pyamas, raggsockor och tätade fönsterlister. Ingen mer kyla tack.

Jag överdriver inte då jag säger att vintern ger mig ångest. Vartenda år då snön kommer måste jag sätta mig ner och allvarligt tänka igenom vad jag egentligen gör här uppe i Nordpolen. Jag har valt att leva i en evighetsnatt av kyla, mörker och rutiner då jag kunnat befinna mig i äventyret och värmen.... Hur fasen resonerade jag där liksom? Jo jag vet egentligen mycket väl hur jag resonerade. Jag tänkte att med en bra utbildning kan jag få ett bra och roligt jobb som kan ge mig den stimulans jag behöver i arbetslivet och samtidigt ge mig en tillräckligt stor inkomst för att jag ska kunna leva det liv jag vill där jag kan resa, uppleva och lära mig nya nya saker. Det är bara så lätt att glömma det varje gång vintern kommer.

Fast, lite hjälper det att jag är en obotlig optimist. Kanske ingen lövhög, men jag tror i allafall jag ska gå och ringa Emmy. Höra om vi inte ska bygga en armé av snögubbar inatt på åkern som komunen plöjt upp utanför ICA.