Ni finns överallt. Ni som rynkar på näsan eller skäms över mig då jag balanserar med mina skolböcker på huvudet, försöker vifta på öronen, hoppar med stövlarna i vattenpölarna, gömmer mig bakom möbler för att hoppa fram och skrämmas, dansar fram i ap-byxorna, sjunger tandborstsången inne på ICA eller leker att jag är Rocky när jag joggar.

Idag skulle jag dra och gymma men jag hade glömt mitt gymkort hos mina föräldrar. Jag bestämde mig för att ta en powerwalk istället. Det var en strålande höstdag. Solen bländade mitt ansikte och fick hela världen att lysa. Jag hade min Ipod med underbar musik strömmande i öronen. Jag blev så glad och sprallig att jag helt enkelt inte kunde låta bli att springa istället för att gå. Fri som vinden dundrade jag fram över ön med Thunderstruck i öronen. Edorfinerna rusade genom kroppen. Jag kände mig som kungen över världen, stark och oövervinnerlig. När låten tog slut började Eye of the Tiger spelas och jag blev ännu mera peppad. Jag kunde inte låta bli att tänka på Rocky Balboa när jag hörde låten och såg mina händer röra sig rytmiskt framför kroppen. Så jag var liksom bara tvungen att boxas lite i luften och dra en uppercut medan jag sprang. Jag kände mig lycklig  så att det kändes ända nere i magen. Så passerar jag er. Två kloner med blont hår och svarta jackor som fnissar hysteriskt och tittar på mig som om jag vore dum i huvudet.

Ni ser ner på mig för att jag är och vågar vara barnslig. För att jag ibland beter mig på ett sätt som inte riktigt hör till samhällsnormen. Ni verkar till och med lägga ner tid och energi på att öppet irritera er på mig. Varför försöker ni tämja mig med era blickar och kroppspråk till att bli lika sävliga som er? Jag gillar helt enkelt att hitta på små bus och leka lite i vardagen för jag tycker livet blir så mycket roligare då. Själva verkar ni vara livrädda för att sticka ut. Jag å andra sidan är livrädd för att behöva vara som er. Ni ser likadana ut. Ni tycker alltid samma sak som alla andra. Ni har inga intressen eller åsikter. Ni gillar alltid det som alla andra gillar. Jag ser dock inte ner på er. Däremot undrar jag; Är det värt det? Har ni någonsin roligt?