Ända sedan jag var liten har jag levt livet med inställningen att ärlighet varar längst. Jag är alltid ärlig mot dem som står mig nära. Självklart har jag inget behov av att påpeka för någon om jag inte gillar deras frisyrer eller klädval, sådant är bara onödigt. Men om någon ber om ett ärligt svar eller frågar efter min ärliga åsikt så får de också det. Jag säger alltid vad jag menar, och jag menar alltid det jag säger.

Men då jag ställs inför situationer där jag antingen kan välja att säga sanningen och riskera att såra någon eller dra en lögn blir allting så mycket svårare. Vilket är egentligen värst? För mig är det nog värre att ljuga. Jag har en moral ända ner i tårna som säger att det är fel att inte tala sanning. Jag kan verkligen inte ljuga, speciellt inte för människor som jag bryr mig om och respekterar. Fina människor förtjänar inte lögner. Om jag värdesätter någon ser jag det som min skyldighet att vara uppriktig. Jag vill själv att de som värdesätter mig är ärliga mot mig. Men genom att vara uppriktig och ärlig verkar det som om jag lyckats såra tre personer på mindre än två veckor. Vad är sensmoralen i det liksom? Att det lönar sig att ljuga? Att vara ärlig då jag vet att jag samtidigt sårar någon är knappast roligt. Så vad tjänar jag egentligen på ärlighet förutom att människor blir ledsna, arga, besvikna eller sura på mig. Jag skulle inte heller ha kunnat sagt eller gjort någonting annorlunda för då hade jag inte varit jag. Men om jag ljög, och det senare visar sig att jag ljugit eller sagt någonting jag inte kan stå för, sårar inte det ännu mer?

Kanske jag helt enkelt bara ska var tyst nästa gång någon ber om min ärliga åsikt. Bara le och klistra ihop läpparna.