Jag har privilegiet att få en supermysig vind alldeles för mig själv. Det är fin utsikt och varje dag när jag drar upp rullgardinen möts jag av strålande sol. Men, nyss då jag gick upp för att kissa så sitter det en myra på toalettsitsen. Ingen stor myra utan bara en sån där liten svart ofarlig husmyra. I alla fall tyckte jag det var lite äckligt så jag tog ett toapapper och vispade ner den i toaletten samtidigt som jag såg en annan myra kila fram över golvet. Jag bestämde mig för att eliminera varenda myra jag såg och tryckte på spolknappen.
Sekunden jag gjort detta drabbades jag dock av fruktansvärda skuldkänslor. Jag föreställde mig myran kämpandes för sitt liv i virvlarna, kippandes efter andan utan framgång. Sen tänkte jag på myrans familj. På myrmamman som förgåves skulle vänta på sin make och på alla stackars myrbarnen. (Det är Gunnars fel för han brukade alltid måla upp de mest tragiska scenarion för mig när jag som liten dödade småkryp - enkom för att han tyckte det var så roligt att jag fick så dåligt samvete) Jag kände mig således nästan som en riktig mördare och fick tårar i ögonen. En förnuftig röst innuti mig sa "skärp dig, det är bara en myra, ett skadedjur - nu tar du och tar bort de andra som kilar över golvet. Högt och ljudligt förvarnade jag "ALLA MYROR JAG SER KOMMER JAG ATT DÖDA SÅ OM NI VILL LEVA HÅLL ER UNDAN" sen försökte jag upprepa meningen på myrspråket utifall att myrorna inte kunde svenska. (Ja jag är medveten om att jag är knäpp) Myran var kvar på golvet men jag hittade på anlrdning efter anlrdning att inte mosa den.

Det mest kontroversiella i historien är att om det inte varit en myra utan tillexempel en silverfisk så tror jag inte att jag skulle ha haft några som helst problem att döda den. Bara för att de är mycket äckligare. Silverfiskar kan ju inte hjälpa att de är födda så äckliga och motbjudande - de har väl lika stor rätt att leva som alla andra?

Aja, numera delar jag mitt badrum med husmyrorna för jag är för knäpp för att utrota dem.