Här bilar vi jag och farsan. Sex och en halv timme tog det med Gunnar bakom ratten. Han har en sådan finurlig uppfinning i sin bil som varnar då det kommer en fartkamera. På så vis kan man effektivt anpassa hastigheten. Det var en trevlig resa. Musiken dundrade, vi körde mellan regn och solsken - allt medan naturen blev allt grönare och temperaturen blev allt varmare.

Det känns som att detta var en flytt lika mycket som en flykt. Jag mår inte bra av att stå stilla för länge. Vill inte känna mig låst. Nu kan jag andas igen. Återigen har jag hela världen under mina fötter och det är bara jag själv som håller i kontrollen. Fri som en fågel känner jag mig. Härifrån är allt möjligt, allt jag behöver göra är att låta fötterna vandra.