Igår var det dags för premiären av A.I.K på friends. Vi beslutade oss för att hälsa spelarbussen välkomna och stod utanför Råsunda i solen, sjöng och drack öl. Känslorna av vår och lycka som jag alltid får vid dessa tillfällen svämmade över mig.
Stämningen var på topp, allt var precis som vanligt, men så vrider jag på huvet en aning och får en klump i magen. Alldeles bakom mig står ett ödesdigert och tomt skelett. Det bränner min rygg anklagande med sina blickar och jag tvingar mig själv att vända mig om och se. Den läktare och borg som varit vårt hem liknar en ruin.
Jag visste mycket väl hur illa det skulle se ut för när jag slaggade hos en polare i solna för några veckor sedan tog jag en promenad till vad som fanns kvar av Norra Stå innan jobbet. Jag har förgäves försökt smälta vad de gjort med min läktare sedan dess.
Så tågade vi tillsammans skeptiska mot "friends" Arena. Själva arenan i sig är det väl i ärlighetens namn inget större fel på. Det kan vara svårt att förklara för en utomstående varför den aldrig kommer kunna ersätta en betongklump som luktar kiss, öl och rök men jag kan försöka.
Jag minns det så väl första gången jag besökte råsunda.
Gula och röda löv klibbar fast mot marken. Det doftar av våt asfalt. Luften är så där klar som den bara kan vara efter ett höstregn. Den råa kylan letar sig ända in i märgen och andedräkten avtecknar sig som ett spöke mot den klara luften.
Plötsligt hörs en sång. Osynkroniserat framförd av tusentals människor letar den sig uppför väggarna, stiger över tornen, rinner över kanten och når öronen som ett mäktigt och storslaget eko. Som en borg står arenan där och sträcker sig mot himlen i all sin prakt. Den väcker en brinnande längtan att få befinna sig på andra sidan väggen tillsammans med dom andra. De som sjunger.
Innanför Råsundas väggar förändras allt. Ljudet är inte längre ett eko utan det kommer från alla håll och kanter, fångar upp och sveper in. Här inne luktar det av rök, varmkorv, öl och någonting mer som inte går att sätta fingret på. Folk trängs och knuffas i ryttargången på väg mot sina platser. Tusentals människor i olika åldrar med olika bakgrund, kön och etnicitet. Det är nästan någonting religiöst över det. Alla är vi här i samma syfte, med samma dröm och med samma önskan. Tillsammans blir vi någonting större, en gemensam levande organism. Adrenalinet pumpar i ådrorna, ögonen lyser och munnarna rör sig oavbrutet. En ensam solstrimma tränger sig igenom den gråa himlen. Den lyser välkomnande i ansiktena då domaren blåser till avspark.
Spelet drar igång på allvar, bollen befinner sig innanför straffområdet och målvakten slänger sig ner för att rädda. Alla håller andan, balanserar på en nålspets. I likhet med en överfylld ballong inne i ett taggsnår så bara väntar spänningen på att explodera. Den når sin topp just innan den svartvita lilla bollen passerar den vita mållinjen, bara centimeter ifrån målvaktens utsträckta fingrar. Vrålet som följer är öronbedövande, sköljer över läktaren gång på gång som en våg. Lysande eldar tänds på ett ögonblick, det regnar konfetti och killen till höger slänger iväg änden av en toarulle. I slowmotion vecklar den ut sig över publiken och dansar nedför huvudena på människorna nedanför. Alla hoppar, kramas, kastar sig huller om buller i vild frisläppt glädje.
All irritation, ilska, nedstämdhet eller rädsla som fanns förut är som bortblåst efter matchen. Kvar blir bara ett lugn. Den kvällen vann A.I.K. över Djurgården med 2-0. Jag var tretton år och fast för livet.
Idag, mer än 10 år senare, på friends arena så är vi dubbelt så många Gnagare i publiken än den där höskvällen mot djurgården. Men från arenan hörs ingen sång. Alla läktare är fullsatta med det är spöklikt tyst. Jag ser hur nya Norra hoppar upp och ner då matchen drar igång, men bara ett kvävt eko når mina öron.Trotts att vi sitter på "Östra" på friends är det fullt av barnfamiljer med ungar i 3-6års ålder överallt och vid invigningstalet till den nya arenan uppmanas vi att "vårda språket". "FUCK YOU" tänkte jag. En fotbollsarena är inte stället för vårdat språk. Vill folk ha ett mysigt familjeevanemang med vårdat språk kan de gå och se Karlsson på taket. Jag gör inget annat dagarna i ända än att anpassa mig. Jobbar man på kontor är det inte lämpligt att dyka upp i annat än propra kläder, det är inte lämpligt att skrika "helvettes jävla kuk" när datorn hänger sig eller att ta ett glas vin för mycket på personalfesten. När jag går på fotboll gör jag dock precis som jag vill. I 90 minuter lever jag fullkommligt i nuet och allt som existerar är 22 spelare, en domare, två mål och en rund boll. Ingen reagerar över att jag skriker, svär, hoppar och vrålar för de gör alla likadant. När jag går på fotboll vill jag inte behöva ta hänsyn eller anpassa mig.
En liten ljusglimt var åtminstone att jag upptäckte Pascal Simpson sittandes till höger om mig!
